Jag heter Linda. När jag var liten skrev jag dagbok. Kommer ihåg att jag fick en rosa dagbok i miniatyrform när jag knappt var sju år gammal. Jag har kvar den ännu. I den har jag skrivit om mig själv ganska mycket och vad jag hittat på om dagarna. "Idag lekte jag med Anette. Vi gick på styltor. Det var skoj. Sen fick vi godis. Hej då dagboken". Krångligare än så var det inte och behövde det inte vara.
Jag fortsatte att skriva i flera år upp till gymnasiet, dock med undantag om att det i vissa dagböcker är uppehåll i flera månader, ibland tom år. När det var länge mellan gångerna jag skrev brukade jag ursäkta mig. "Förlåt dagboken att jag inte skrivit i dig på länge, men...." så hittade jag på en lam ursäkt precis som om dagboken skulle bli besviken på mig annars, som om den hade känslor på något sätt. Idag är alla mina dagböcker förvarade i en liten röd väska, som en koffert för barn. Har sett sådana med Pippi Långstrumps mönster på, men denna var helt klarröd. Om jag inte minns helt fel så fanns det någon slags mönster inuti. Min ordningsamma mamma har skrivit in mitt namn och vårt telefonnummer, snyggt och prydligt. Där i, ligger mina dagböcker. Några av dem luktar någon söt och sliskig doft som man tyckte luktade hur underbart som helst när man var tio år. Självklart hade jag lås på dem, sådana där lås där alla nycklar ser likadana ut och det gick hur lätt som helst att öppna med ett färgglatt gem. Bokens omslag brukade prydas av någon prinsessa, hästar eller någon dam med 1800-tals klänning.
Ibland ångrar jag att jag slutade att skriva dagbok. Varför jag slutade vet jag faktiskt inte. Kanske var det så att man inte hann med riktigt när man hade läxor att göra, pojkvän, träning etc på gymnasiet. Jag har ju alltid gillat att skriva och framförallt tycker jag det är helt underbart att få läsa om saker man gjort för 10-15-20 år sedan. När Kurt Cobain i Nirvana tog sitt liv skrev jag nog en halv dagbok bara då. Jag och min kompis Katta var förkrossade och var helt övertygade om att det ALDRIG mer kommer att produceras någon ny musik. Gulligt eller hur?
Så sitter jag då här....lite sen får jag väl erkänna. Det här med att blogga...finns det plats för ytterligare en? Kommer någon vilja läsa min? Vågar man skriva utan att man får något psyko efter sig?
Jag skall väl erkänna att jag aldrig läst någon blogg. I och för sig visade min syster mig en blogg där en 17-årig tjej med silikonbröst och plutmun skrev om ditten och datten. Jag förfasades över hennes text, så många stavfel, så ointressant och bla bla bla. Ändå läses bloggen av tusentals fans och det förvånar mig något oerhört. Min fina vän Louise gav mig därför ett tips om en läsvärd blogg som hon trodde skulle falla mig i smaken. Inte minst inredningsmässigt. Jag gick därför in på House of Philia och det dröjde inte länge förrän jag ville bo i hennes hus, lära känna henne mer osv. Därför tänker jag försöka mig på att börja skriva dagbok igen, för förr hette det dagbok.
Kram dagboken vi hörs snart igen
