söndag 21 augusti 2011

Otålig

Hej Dagboken!


Vi kan bli lite otåliga ibland, jag och min man. Det gäller det mesta. Man skulle kunna säga att vi har svårt att leva i nuet. Carpe Diem, med lite vackrare ord. Vi planerar det mesta. Flera år framåt i våra huvuden. Det blir inte alltid som vi tänkt oss, men hyfsat likt iallafall. Vi kan prata om scenarior som kan ske om tio år. Resor vi skall göra, renoveringar i huset osv. Rent hypotetiskt. Otålighet. 


Vi kan tom bli otåliga när det gäller vår dotters utveckling. Fastän jag tycker att tiden går alldeles för fort och jag ibland saknar hennes små bebisfötter inte större än en liten tändsticksask, så längtar jag så tills hon börjar att prata. När hon säger tokiga saker, saker som jag har lovat mig själv att skriva ner i hennes lilla bok. Saker som hon kommer att skratta åt den dagen hon själv får barn. 


Min mamma var mycket duktig med att skriva ner saker och händelser i en liknande bok när jag var liten bebis. Hon skrev ner små händelser, klistrade in foton, skrev vad jag tyckte var gott att äta, vad jag vägde, hur lång jag var osv. Jag har tittat i den boken ganska mycket sedan jag själv fick barn. Det är underbart att läsa och jag har somsagt lovat mig själv att skriva i vår dotters bok. Jag trodde att jag skulle vara jätteduktig och flitig, jag älskar att skriva och pyssla. Men den är långt ifrån lika nerklottrad som min. Men det kommer. Jag lovar.


Otålig. En kollega berättade att hennes son hade sagt till granntanten att hon skulle gå in igen, när hon klagat lite på honom när han sparkade boll eller vad det nu var han gjorde fel. Jätteskoj. En annan gammal vän berättade på facebook att hennes dotter var inne i trotsåldern och när hennes mamma snöt henne blev hon jättearg, hon ville minsann ha sitt snor kvar. Jätteskoj. 


Själv, när jag var ca 4 år, var vi på barndop vid ett tillfälle. Det var min lilla kusin Veronica som döptes. Jag skruvade på mig i kyrkan och tyckte att det var långtråkigt. Jag har för mig att vi stod framme vid altaret, då mina föräldrar är gudföräldrar till min kusin. Efter en och annan psalm, lite prat om Gud, hade jag fått nog. Jag drog prästen i hans vita rock och frågade högt och tydligt inför alla i kyrkan: "Du, kan vi inte sjunga Lille Katt istället?"


Vi sjöng aldrig Lille Katt. Barndopet var slut och vi gick ut från kyrkan. Vi skulle gå över gården för att inta kyrkkaffe. Jag sprang efter prästen. Han verkade ändå vara en spännande filur trots att det inte blev någon "Lille Katt". 


Vid ungefär samma tidpunkt hade jag nyss lärt mig att cykla. Jag älskade att cykla omkring på området där vi bodde. Jag cyklade mycket och gärna. 


Jag sprang ikapp prästen på gården. Jag ryckte tag i hans vita rock än en gång och frågade: "Du....kan du också cykla?" Det kunde han. Han log. Vi gick över gården. Tyvärr minns jag inte resten av konversationen. 


Jag kan knappt bärga mig till vår dotter kommer att kläcka sådana kommentarer och frågor. Underbart. Men nu är nu. Lev i nuet. Carpe Diem. Jag skall försöka. 



torsdag 18 augusti 2011

Midsommarbarn

Hej Dagboken!


Kronprinsessan och hennes kära make skall ha barn. Underbart och fantastiskt på alla sätt och vis. Allra mest tänker jag på vilken lättnad det måste vara för dem att det verkligen gick. Om man tycker att man varit lite pressad själv från föräldrar och svärföräldrar, som knappt kan bärga sig att bli mor- och farföräldrar, så tänk att vara Kronprinsessa. Vilken press. Inte bara från alla hovdamer, hovfolk och föräldrar, utan från massmedia, svenska folket och sist med inte minst hela monarkin. Det måste ju till en tronarvinge. "Näe Danne, nu är det dags att säkra tronföljden, kom in i sängkammaren, jag har ägglossning". Stackars par. Tänk så hade de inte kunnat få barn på naturlig väg. Hade de fått adoptera? Tänk en liten söt koreansk flicka som skall bli drottning för svenska folket. Hade det liksom varit ok för de som nu bestämmer?


Barnet skall komma i mars. 9 8 7 6.... 1 och 0 månad bakåt, det innebär midsommar. Jasså....Vickan drack en och annan snaps för mycket kanske och blev lite het på gröten? Midsommarbarn. Det är min syster också så det är inget konstigt i det.


Som ni vet, och som jag skrivit tidigare, så har jag ju mina funderingar kring kungahuset. Det har jag haft sedan barnsben. De vill ju verka ganska så normala, som gemene man, men det är ju något alldeles extra att faktiskt vara kung, drottning, prins och prinsessa. Som Viktoria nu t ex. En gravid kvinna. Men inte vem som helst. Det är ju dock en prinsessa vi talar om, en kronprinsessa. Jag har en god vän, Elin, som också kan få samma tankar som jag. Tankar som man knappt vill erkänna, men de är liksom där. Tankar som farit omkring i mitt huvud idag är hur hon mår såklart. Har Vickan också sprungit på toaletten femhundra gånger på en natt för att hon är kissnödig? Har hon haft så ont i sina bröst så hon knappt kan sova? Har hon behövt springa iväg och spy om de suttit och fikat någonstans? Vi skall inte prata om hur det kan se ut längre fram....Tänk när hon skall äta järntabletter och pga dessa bli hård i magen, gå runt och prutta i slottet och säga: "Sorry Danne, det är de där jävla järntabletterna". Är kungafamiljen som vi? Jag skulle vilja se Vickan säga det till massmedia: "Jo tack vi mår fint, men de där järntabletterna gör att jag blir lite hård i magen. Nu får jag äta sviskon till varje mål för att köra igång magen lite". 


Något jag tänkt länge, och som jag knappt vågar säga, är vad händer om barnet är skadat på något sätt? Får hon eller han ändå blir kung eller drottning eller gör man då ett undantag så att eventuella syskon får ta den rollen? Sånt kan jag sitta och fundera på ibland. Det är sånt man inte säger högt. Nu gjorde jag det nyss här, men jag tror att såna tankar är vanligare än vad man tror. Vad händer om....såna frågor. Min kompis Elin tänker så, så jag är inte fullständigt tokig. Ganska skönt ibland att få lufta med Elin, för för henne är inget konstigt. Tänker också på när Vickan är ute på alla sina resor. Jag har hört att om man åker till Indien blir man alltid jättedålig i magen. Vickan måste ju också ha blivit det. Fått rejäl diarré. Och i situationer som är jättejobbiga. Typ som att ha ett kamerateam med dig när du skall inviga någon skola eller något. Stackare. Vickan med rännskita. 


Ja ja, Stripperkongen skall bli morfar iallafall. Det är jätteskoj. Oavsett om det blir en prins eller prinsessa. Det är lycka, sann lycka för hela gänget Bernadotte. Och de i Ockelbo såklart. 


Kram

onsdag 17 augusti 2011

Too cool for school

Kära Dagbok...

Det händer att jag ibland åker buss. Buss till jobbet, buss hem från stan om jag träffat vännerna och druckit vin osv. Det händer. Det är inte ofta, men det händer. Jag föredrar dock att ta bilen. Förutoma att komma hem snabbare, kan jag zappa hur mycket jag vill på radion. Så mycket och så snabbt att enbart jag hör vilken låt som spelas och om den blir godkänd att lyssnas vidare på eller ej. Jag är ganska duktig på att höra vilken låt det är bara genom att lyssna någon sekund. Om det är en bra låt kan jag sjunga med, gärna jättehögt. Det kan pumpa i högtalarna i bilen och jag känner att bilen pulserar när jag väntar vid ett rödljus. Det struntar jag i. Då låtsas jag vara sångerska. Jag sjunger för full hals fastän jag inte är så duktig. Ibland kollar jag en extra gång på mobilen så att jag VERKLIGEN har lagt på luren till den där kunden jag nyss pratade med.

Ibland slutar det med att jag zappar i 15 minuter tills jag är hemma. Då har jag inte hittat en enda låt som klarat sig genom mitt test. Mitt test på att vara duglig sånglåt hem. Jag är mycket duktig på att zappa nämligen. Det gäller även på fjärrkontrollen till TV:n. Det går undan. Ingen annan mer än jag hinner att se om det är ett program som är bra eller ej. Jag bestämmer mig blixtsnabbt. När F ibland håller fjärren och zappar säger jag: "Nästa, nästa, nästa" med en halv sekunds mellanrum. Han hinner inte med.

När jag åker buss brukar jag istället lyssna på min ipod eller på Spotify. Jag brukar inte zappa lika mycket där. Där kan jag lyssna på en hel låt, eller en halv sen vidare till nästa. På min ipod har jag olika listor. De är indelade i genre. Så även på Spotify. Det har jag nog berättat om tidigare. Jag skäms ju för att jag har en lista med Eurotechno från 90-talet. Det har jag sagt. Den brukar jag inte lyssna på när jag åker buss. Nej, istället tar jag fram mina listor "So Indie" eller "Holla att ya all". Den förstnämnda är ju givetvis indiemusik, som var fräsig efter grungevågen på 90-talet medan den sistnämnda är rap och hiphop. Såklart. I min mapp "Holla at ya all" finns låtar som "Still Dre" med Dr Dre och Snoop Dog, "Move bitch" med Ludacris och "Straight outta Compton" med NWA. Detta kan jag på något sätt stå för eftersom det även kan uppfattas som coolt hos andra. Om jag bryr mig om vad andra tycker? Psssst, självklart.

Om jag hoppar på min buss från stan, åker den igenom olika områden i staden jag bor i. Den skall gå inom de södra delarna av staden, som kan kännas lite halvläskigt pga klientelet där och därefter åker den inom ett område som jag skulle vilja påstå är ganska så eftersatt, och i svensk mening, aningen ghetto/fattigt/whitetrash. Ett sånt område drar till sig rätt mycket fyle, som det heter på ren skånska, eller bös. Folk som man kanske inte vill bli bästisar med och bjuda hem på middag. Nu skall jag inte dra alla över en kam, utan det finns de som säkerligen är både hederliga, har klippt sig och skaffat sig ett jobb som har valt att bo i detta område. Men, jag känner mig lite halvotrygg när jag åker genom detta området eller dessa områden. Nu kommer vi till det pinsamma. När jag närmar mig området, brukar jag växla över från att vara cool och lyssna på gammal Indiemusik, typ Suede, Blur osv och drar igång min Hiphop. Jag lyssnar på "Move Bitch" och "Straight out of Compton, crazy motherfucker named Ice Cube, lalalllaaa Niggas with attituded". Jag höjer musiken så att det skall höras ut genom mina hörlurar, måste ju verka lite too cool for school. Eller kanske ta seden dit man kommer? Tänker att om någon liten gangstasnubbe går ombord nu så kanske han/hon låter mig vara om jag lyssnar på fräck musik. Kanske löjligt, men jag tror det funkar bättre iallafall än om jag lyssnat på "Cara Cara Mia" med Måns Zelmerlöv, Katy Perry eller något annat tramsigt. Tänker att jag troligtvis vinner respekt hos kidsen när de hör Hiphopen.

Vid ett tillfälle åkte jag genom ett invadrartätt område. Det var många från fd Jugoslavien ombord. Då spelade jag Zeljko Joksimovics bidrag till Eurovision Song contest "Lane moje". Jag har ingen aning om vad han sjunger, men jag gråter ibland när jag hör den så vacker den är. Den har jag spelat i bussen högt så att de andra ombord skulle höra att jag tyckte/tycker att den är vacker. Som om jag väntade på att få tummen upp eller något, likt ett tummen upp/Like på facebook.

Vid något annat tillfälle satt jag sidan om en hyfsat trendig kille i 25-års åldern. Han hade randig tröja på sig och Oscar Lindrosfrilla. RayBan solbrillor och en sån där väska som han troligtvis ärvt av sin morfar. Så ser alla killar ut i Stockholm, by the way. Jag tycker det är jättefint. Jag åkte från mitt arbete, hade arbetsstassen på mig, dvs mycket välpolerat yttre, kavaj, blus och kanske ett par rekorderliga byxor. Falsk Mullberryväska som hängde käckt över armvecket. Han tittade på mig som om jag var skittrist och troligtvis asgammal. "Nu jävlar ska jag visa dig", tänkte jag. Jag drog fram min ipod, satte igång Joy Division, Stones, Bowie och The Cure. Jag spelade högt. Jag ville att han skulle höra. Jag avbröt låtar och valde nya. Jag var väldigt noggrann med att luta skärmen åt hans håll så att han såg vad jag lyssnade på. "Va, känn på den sucker! Vem är coolast nu?", tänkte jag.

Pinsamt
Nej, nu ska jag fylla i en lapp om barnomsorg. Så vuxen är jag.
Kram

torsdag 11 augusti 2011

The Sonics

Hade ju glömt dessa två mycket dansanta låtar


The Sonics -  Have love will travel
The Sonics - Strychnine

Badrum

God kväll!

Vi har två badrum/toaletter i vårt hus. Ett badrum på ovanvåningen som är hyfsat stort och en gästtoalett på bottenvåningen. 

Vårt badrum på ovanvåningen har två vaskar, mycket praktiskt, dusch och badkar. Det renoverades -08 innan vi flyttade in och har en klassisk touch. Kanske inte material och färger jag valt, men det duger. 

På gästtoaletten kan man knappt komma in så liten den är. Men den funkar. Min dröm är att i framtiden få komplettera med ytterligare ett badrum i källaren. 

När jag vinner pengar så skulle jag vilja ha såna här badrum:
(Samtliga bilder är framgooglade på nätet).



Som en underbar walk-in-closet fast med badkar.


Älskar badkarets placering, rymden, ljuset. Alles


Tassar, vackert som tusan


Om jag bara hade vågat så är detta fantastiskt vackert. Kitsch möter Indien på något sätt.


Fantastiskt med rosa detaljer, men jag tror att F lägger in sitt veto.


Som jordgubbs- och nougatglass.


Återigen, tassar och placering. Like


Fåtöljen är ju riktigt fin i detta badrum.


Kolla bjälkarna! Tjusigt. Silvriga tassar.


Svart, vitt och betonggrått. Svart- och vitrutigt golv är underbart


Hit me! Like like like


Mitt i rummet, fantastiskt






Underbara vackra dörrar in till toaletten.

Gör om och gör rätt
Badrum och Toalett



onsdag 10 augusti 2011

Förlåt

Hej igen!

Jag kom på en sak. En sak som jag skäms över nu när jag nyss skrivit om hur jag tänker på Afrikas barn och att jag är uppväxt med "Tänk på barnen i Afrika".

Vid två tillfällen, när jag var sisådär nio, tio år, har jag kastat mat. Och då menar jag inte kastat mat i soptunnan.

Jag hade en tendens att prata en del kring middagsbordet. Jag pratade och pratade och det brukade sluta med att min mamma, pappa och lillasyster hade ätit färdigt lååångt före mig. Jag fick sitta kvar själv och äta upp. Då brukade maten vara kall. Inte så gott. Jag ville inte äta upp. Min mamma och pappa, som plockade undan disk ansåg att jag skulle äta upp. Jag ville inte. Mina föräldrar som inte ville ge sig sade då att jag inte går ifrån bordet förrän jag har ätit upp. Nähe...

Jag lyssnade på mina föräldrar och löd för det mesta. Jag satt plikttroget kvar vid matbordet. Men jag ville inte äta.

Det var vinter och jag hade väl nyss kommit inomhus och satt mig direkt vid middagsbordet. Jag hade på mig mina rosa eller mintgröna termobyxor. "Du sitter kvar tills du ätit upp". När mamma inte såg tog jag upp den lilla köttbiten som låg kvar på tallriken. Den var indränkt i sås. Kan ha varit kalopps. Jag stoppade den i termobyxfickan. "Såå, nu har jag ätit upp".

Jag sprang till toaletten och spolande ner köttbiten. Fick slänga mina termobyxor i tvättkorgen då den ena fickan var indränkt i sås. "Jag slänger mina termobyxor i tvättkorgen mamma! De är lite smutsiga".

Vid ett annat tillfälle, samma procedur. Jag pratade och pratade vid matbordet. De andra äter klart, jag sitter kvar. "Ät nu upp, du går inte ifrån bordet förrän du har ätit". Jag lyssnade och löd, men tänkte minsann inte äta upp. Bakom mig hade vi en skänk eller ett skåp. Skänken stod på hyfsat höga ben. Så pass höga så att det blev mellanrum mellan botten och golv. Jag slängde in köttbiten under skänken. Där lät jag den ligga. Länge.

Några månader senare, när farmor och farfar hälsade på, fick farmor syn på något brunt och skrynkligt. Köttbiten. "Vad är det där? "Vaddå?", sade jag. Jag tror jag skyllde på vår katt. "Näe, det måste vara katten som släpat dit det, eller kanske kräkt eller något".

Förlåt.

Tänk på barnen i Afrika

Hej!


"Vem fan sätter toalettrullen på fel håll? Va? Med tampen inåt väggen. Varför"?


Tanken for igenom mitt huvud idag när jag var på toaletten på mitt arbete. Men istället för att bli irriterad, ta loss den och ändra på den så den sitter rätt, tänkte jag om och sade till mig själv: "Linda, tänk på folket i Afrika". De kissar rakt ut på det stampade jordgolvet, rakt ut i naturen. De hade varit överlyckliga om de haft lite papper. Bry dig inte". Så jag lät rullen vara. 


Senare när det var dags för ytterligare ett toalettbesök tittade jag på rullen igen. "Ska jag plocka ur rullen och sätta den rätt?" Tanken for igenom mitt huvud. "Nej, låt det vara. Var nu lite wild and crazy. Sluta tänk på att allt skall vara perfekt". Jag övar. Övar på att ha det lite stökigare omkring mig, lite mindre kontrollerat. Det är ganska skönt när man släpper lite grann på sitt kontrollbehov och sin korrekthet. Men nästa rulle, om det är jag som råkar sätta i den, så kommer jag att sätta den med rätt håll utåt. Såklart.


Det där med att tänka på Afrika, och att de minsann hade varit glada för toapapper oavsett hur det är placerat, är inget illa menat. Jag vet att de hade varit allra mest lyckliga över att få mat för dagen. Att kunna överleva. Att låta sina barn överleva. Jag menar inget illa. Men när jag var liten så var det svält i Afrika även då. Etiopien, Somalia och Eritrea. Vi fick se bilder på svältande barn med uppsvällda magar på TV. Vi fick lära oss att äta upp vår mat i både hem och skola. Om vi var mätta och inte kunde äta den sista köttbullen fick vi höra: "Ät nu upp, tänk på barnen i Afrika". Det var mycket "Tänk på barnen i Afrika". Det kunde man få höra efter den minsta protest i vilket ämne som helst. "Ahhh, jag vill inte spela piano" - "Tänk på barnen i Afrika". "Ahh, jag vill ha en riktig My Little Pony, inte de falska" - "Tänk på barnen i Afrika". "Ööörk jag vill inte ha kalops" - "Tänk på barnen i Afrika". Det har etsat sig fast. 


Jag tänker på barnen i Afrika. Jag började nästan att gråta häromdagen när jag tittade på Nyheterna. En mamma satt med sitt storögda svältande barn. Jag klarar inte sådant. Jag mår så dåligt. Jag kan inte rädda världen och världens alla barn.


"Tänk på barnen i Afrika". Jag skall göra det nästa gång jag byter toarulle. Då skall jag sätta den fel. Bara för att.


PEACE!  

måndag 8 augusti 2011

LJUSBLÅTT OCH VITT

Ok Tryckfelsnisse...


Ljusblått och vitt skall det vara om vi pratar MFF.
Blått och vitt var visst Göteborg.


Fotboll
Ingen koll
Spelar nada roll

Jag är vädur

Hej!


En timme senare, efter föregående inlägg, satt jag och dottern på bussen till IKEA. F var iväg med bilen. Det gör inget. Bussen går direkt från vårt hus till IKEA. Men det tar ca 45 min för den skall inom city, inom småområden osv. F mötte oss vid ingången till varuhuset. Jag sprudlade av idéer och var inte sen med att dela med mig av dem. 


"Så här tänkte jag...flämt flämt". Jag hämtade papper och penna. Jag ritade upp möbler, i vilken vinkel de skall stå, hur vi gör med hyllor, mattor etc. Vilka material vi bör ha, vilka färger osv. Vi pratar detaljer. Jag älskar detaljer. "Mot denna vägg står soffan (såklart). Vi måste tänka på att "runda" av rummet så att det inte ser helt långsmalt ut." F nickade. Han har varit med förut. Jag fortsatte och gick på som om jag var hög på amfetamin. SpeedyLee...


MEN...sen säger han sin mening. "Nej, men soffan måste ju stå mot den väggen, det blir ju helt snett annars om vi skall kolla på TV. Tänk en divansoffa". När han sade divansoffa höll jag på att kräkas. Vi har redan en sådan som vi köpte 2006. Den är sjukt ful idag, tycker jag. Den är kanske inte det på riktigt, men jag vill ha en annan. Att placera en till divansoffa i källaren, NEJ TACK! Jättefult. Då kan vi lika bra köpa en skinnsjua och ha skinnfåtöljer som man kan fälla och ha öl i armstöden på. 


F kom med sina idéer, vilket jag borde välkomna. Jag skrek inombords. Jag blev så upprörd att han inte kunde köpa mina idéer och jag märkte hur jag försökte hålla tillbaka mina känslor. Till slut fick jag bita mig i läppen. Jag började nästan att gråta. Jag vet ju bäst när det handlar om inredning. Eller? F märkte att jag blev lite stött. Jag försökte förklara för honom att mitt största intresse är inredning och styla i vårt hem. När jag inte får göra som JAG vill i vårt hem blir jag upprörd. Jag vet ju att det är skitfint. Det är ungefär som om han säger att "Ohh, det är HIF-match ikväll, fram med halsduk etc" och att jag då säger: "Nej älskling, idag skall du få klä dig i blått och vitt och heja på MFF och det skall du göra fortsättningsvis också". Jag var tvungen att räkna till tio. Det var tufft på IKEA. Jag hade det fullständigt klart för mig hur VI skulle ha det i VÅRT hem. Jag hade en klar bild, en vision framför mig. Den raserades på mindre än fem minuter. Jättejobbigt att ha så starka känslor för något som du brinner för och ännu jobbigare när jag inte kan inbjuda och förstå att andra har en synpunkt. 


När vi kom hem gick jag in på blocket. Jag sökte på soffor, bäddsoffor etc. Där kan ha funnits någon som såg ok ut. Jag gick också ner i källaren för att kolla på det kala rummet. Jag tycker nog fortfarande att det hade varit snyggast att ha det på mitt sätt, men F har en poäng. Och med rätt soffa, rätt matta så kan det bli jättefint.


Har jag sagt att jag är vädur förresten?
Ni som gillar horoskop och sånt förstår mig kanske lite bättre. 


Mitt sätt
Är alltid rätt
(Här efter kommer minst 1000 smileyfaces, ironi)



söndag 7 augusti 2011

Spattig som få

Ohhhh nu är jag spattig som få.


Vi har en källare i vårt hus som är minst sagt outnyttjad. Det finns ett rum som fungerar som verkstad. Nu jobbar både jag och F på kontor, så det används inte jätteflitigt. Idag har vi dock lite verktyg på plats, prydligt förvarat i olika lådor. Spik, skruvar och annat mojs har jag sorterat i olika askar. Därefter finns ett annat rum där även bastun finns. Idag står här en ouppackad kartong sedan flytten förra året i oktober. That's it. 


Vidare finns ett rum där "pannan" står. Eller fjärrvärmeskåpet. Jag är oinsatt. Någon form av stort skåp står där och tickar. Där har vi diverse förvaring av resväskor, julsaker och några tavlor med motiv från Dali, Picasso etc. För er tjuvar där ute så är detta planscher, inte äkta tavlor. Självklart för mig, inte för tjuvar. Så de är alltså inte så bra andrahandsvärde i dessa. Stay away.


Tvättstugan finns där nere och självklart används denna. Men det finns så mycket potential här.


Sen finns det ett rum som tidigare fungerat som "allrum" eller "TV-rum". Det står helt tomt förutom en skänk och en lampa vi inte använder. 


Jag har nyss varit där nere och slängt i en tvätt. Jag gick runt och tittade lite och då fick jag massa idéer. Så pass mycket att jag blev helt spattig. Nu vill jag fixa direkt. Jag har sååå svårt att vänta med saker när jag väl får en idé. Jag vill sätta igång direkt. Fuck vad det kliar i mina fingrar, när får jag börja? 


Det oinredda gamla TV-rummet skall få en makeover och jag lovar jag skall fota före och efter. JAG VILL BÖRJA NU!!!! Det enda som sätter stopp är två små detaljer i det hela. TID OCH PENGAR. Mög. När ska jag vinna på lotto så jag kan få göra saker direkt? Tid kan man skapa sig, men jag måste ju ha pengarna för att få kunna köpa möbler och pöcke. 


Iallafall, drömma kan man göra så länge och planera. Det skall in en soffa, en bäddsoffa, så att gäster har ett eget kryp-in. Jag tänker en vit soffa, så att det blir ljust och fint. Det finns enbart ett litet fönster och taket är lågt. Med andra ord är det mörkt i källaren. In med ljus! Det skall in en matta, vill ha en sån där sisalmatta, men jag vet att F inte är så förtjust i dessa.  Fåtölj skall in, samma lika som soffan tänker jag, kanske en fotpuff. Soffbord kan vi strunta i. TV:n skall in och F's spelkonsoll som vi praktiskt taget aldrig använt. Jo, när vi hade inflyttningsfest och ett tu tre stod folket i källaren och spelade guitarhero. Lister på golv och runt fönster skall få en vit färg istället för 70-tals brun som idag pryder fönster. Det skall in ett skrivbord till F, som kan sitta och jobba när det krävs. Jag skall hitta ett på loppis eller blocket. Skall lägga in en bevakning. Skall måla det svart tror jag. Oooooohhh vad jag går igång. Upp i brygga nästan.


Tvättstugan - don't get me started....Oj vilken potential till nytt badrum. Jag ser det framför mig. Kommer bli toppen men detta får vänta några år tror jag. Tills jag/vi vunnit på lotto.


JAG VILL ÄNDRA OM
MED EN GÅNG!


Ha en skön söndag
Puss

lördag 6 augusti 2011

Helgkänsla igen

Hej Dagboken!

Helgen är här. Den kom igår. Likaså helgkänslan. Underbart!

Det är något särskilt med fredagar. Jag nynnar med till "Ohhh ohh det ligger i luften", för det är något som ligger i luften. Det är alltid lite roligare på fredagar. Alltid lite mer glädje från både kollegor och kunder.

Detta är min första helg sedan jag började jobba igen. Jag har jobbat en vecka nu. Första fredagen. Känslan går inte att ta miste på. Min käre make och dotter kom och hämtade mig på jobbet. Vi åkte till ICA Maxi. Det var fler än vi som var där samtidigt. Det var lång kö till charken. F gick bananas och köpte hela två hekto finskinka och inte sån där färdigpacketerad från Pärsons. Finskinka. "Älskling, ska vi ha lite kräftsallad också till i morgon?". "Självklart". Mina föräldrar brukade också köpa kräft- eller räksallad till helgen till frukost. Jag är uppväxt med det. Likaså nytt pålägg till helgen. Jag älskade, och älskar, doften av nyhandlat pålägg. Mamma brukade packa upp medwurst, skinka och annat kött och lade i våra oranga, gula, vita och gröna tupperware plastlådor. Locken sattes på och vi tryckte i mitten så att det släpptes ut luft. På klassiskt tupperwarevis. 

När mina föräldrar handlade pålägg i charken när jag var liten fick de alltid frågan: "Vill du ha lite lake på den"? Jag väntar med spänning varje gång jag är i charken om jag skall få samma fråga. Jag får den aldrig. Har de tagit bort laken ur charken?

För att effektivisera vår inhandling på Maxi, en fredag, sprang jag och plockade andra varor under tiden F stod i charken och väntade på sin tur. Jag sprang till frysen och hämtade Hattings Rundstycker. Mycket onyttigt, mycket gott. Gör sig mycket fint med finskinka och kräftsallad. Jag hämtade mjölk, fil och juice. Om vi lyxar till med kräftsallad kan vi fasiken lyxa till med Tropicana. Som att dricka en pressad apelsin direkt.

Det är kul att vara på Maxi ibland för att studera olika sorters människor. Där finns det alla typer. Alla måste vi ju äta. Alla måste vi handla toalettpapper. För en tid sedan träffade jag på en kvinna i 40 års åldern. Hon såg rätt sliten ut. Med sig hade hon sin tatuerade man och sin tioåriga dotter. Dottern hade en brun peruk på sitt huvud. Jag tror inte att hon var sjuk. Hon tyckte nog bara att hon var fin. En peruk med långt svallande brunt glansigt hår. Det var inte så fint. Det såg inte så lämpligt ut. Iallafall, de var på Maxi och handlade. De köpte två eller tre burkar med chokladdoppade godisdelfiner. Såna där i skum. De köpte Coca-Cola, en limpa bröd, sånt där man rostar. Det som är mest näringsfattigt. De hade även en kartong med kakor. Såna inköp gör att jag börjar fundera. Börjar tänka på hur de lever sina liv, vad de skall göra ikväll osv. Min fantasi sätter igång.

Jag kan ha ganska mycket förutfattade meningar om folk, i största allmänhet. Det roliga är att ofta är det inte bara förutfattat, utan ofta stämmer det. Oerhört passande då jag jobbar som rekryteringskonsult.

Maxi en fredag. Eller vilken dag som helst. Olika människor med olika bakgrund och olika social situation. Jag tycker det är intressant. Men det är alltid speciellt på fredagar, det är helgkänsla även där. Det lyxas. Folk flockas kring lösgodiset.

Vi köpte Ekströms chokladpudding. Efter vi tryckt tacos och druckit Coca-cola smakade det fantastiskt gott med chokladpudding och grädde. Varför krångla till det? Vi satt framför TV:n och åt. Kände mig som en riktig joooobbare (med betoning på o:na, skånsk som jag är).

Idag är det lördag. Har varit jättemysigt att få hänga med familjen. Vi åkte till ett möbelvaruhus. Det är REA. Vi åkte till Rusta och köpte överdrag till grillen. Rätt härligt att vara vanlig.

Nej nu somnar jag snart.
Godnatt

tisdag 2 augusti 2011

Egentid

Hej Dagboken!

Jag började att jobba igår. Jag är tillbaka. Jag har varit föräldraledig i ca 17 månader. Det är hyfsat lång tid. Under tiden jag varit borta från mitt arbete har minst hälften av arbetsstyrkan försvunnit. Nya har kommit in. Vi har flyttat till nya lokaler. Jag kände mig som en praoelev igår. Idag känns det mycket bättre. Det känns som om jag varit borta en vecka eller två. Max.

Jag hade full av energi när jag kom hem igår. Det var underbart att träffa man och barn. Jag sprang emot vår dotter. Det såg ut som om hon växt någon centimeter under dagen.

Jag förundras över hur mycket egentid jag haft under två dygn. Man brukar säga: "Ta inget för givet". Jag försöker att inte göra det när det kommer till förhållanden och dylikt. Men att inte ta något för givet har även fått en ny innebörd för mig under tiden jag varit föräldraledig. Det stavas EGENTID. Här kommer en lista över vad jag fått göra ensam, och som jag uppskattar väldigt mycket:

-Jag fick duscha själv i morse. Jag hann tom få ut allt balsam ur håret.

-Jag har fått dricka kaffe ifred. Jag behövde inte ens placera koppen så långt in mot mitten av bordet så att jag knappt når den själv. Den enda som kunde välta ut den nu var jag själv.

-Min lunch avnjöt jag utomhus. Jag satt ner själv i solen. Jag sprang inte omkring och plockade upp nerflugna muggar. Jag hann äta min lunch utan att den blev kall. Sen drack jag ännu mer kaffe.

-Jag har gått på toaletten själv. Jag hade dörren stängd. (Det uppskattades nog av mina kollegor). Det var ingen som ville stå sidan om och granska mig, granska anatomin, och vad jag gjorde.

-Jag svarade på några privata sms utan att någon vill titta och peka på Iphonen, vilket då resulterar i ivägsända halvdana sms.

-Jag har pratat om arbetslöshet, konkurrens, marknad. Vi har kanske upprepat oss lite, men inte som jag är van vid. Dvs jag har inte pratat om hur ekorren vi såg på landet hoppade upp i ett träd och sen ner igen. Jag har inte avslutat med att sjunga Ekorrn´satt i granen.

Egentid.

Kan egentid generera energi?
Nu skall jag åka hem. Stänga för idag. Mötas av man och dotter. Underbart
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...