onsdag 15 juni 2011

Jag mötte en medlem i Adidaskickers, eller?

Hej Dagboken!

Idag, i bilen, fick jag syn på en hyfsat ung man som kom gående över ett övergångsställe. Om jag skulle gissa så var han sisådär 29 år något. Han hade en helsvart Adidasoutfit. Från topp till tå. En sån där glansig lite pösig. Byxorna hängde lite över hans gympaskor, antar att det var bootcutmodell, och jackan satt lagom över magen. På huvudet en svart adidaskeps. De vita ränderna på jackan, som övergick ner till byxorna, fladdrade i vinden. 


Jag kunde inte sluta fundera över vad denna mannen tänkte innan han gick ut på stan. Undrar om han stod framför garderobsdörren och tänkte: "Näe, idag ska jag slå på stort och ta hela stassen på mig". Jag tror inte att han var sponsrad av Adidas, han såg inte så atletisk ut om vi säger så. Eller är han kanske medlem i Adidaskickers? Jag trodde det var en myt. På senare delen av högstadiet pratades det mycket om Adidaskickers. De var klädda enbart i Adidaskläder och var ute och slogs och ställde till med allmän oreda på stan. Hade de sitt högkvarter i Landskrona? 


Eller så tyckte han bara att han var fin. Just Do It säger Nike, Adidas har iallafall hittat sin reklampelare här i stan. 
See U later Alligator

Materialist?

På låg- och mellanstadiet var det viktigt att vara ihop med en kille. Minst en. Ibland var man tillsammans med många. Mest för att kunna säga till andra klasskompisar att man hade en kille eller fler. Man frågade chans. När man väl var ihop pratade man knappt med varandra, inte mer än vad man gjort tidigare iallafall.

I nästan hela låg- och mellanstadiet var jag tillsammans med en och samma kille. Kristian...Kristian var snyggast i klassen, tyckte jag. Min bästis Sara var tillsammans med Johan samma period och min andra kompis Jenny var tillsammans med Tommy. Det var vi liksom. Jag tror, om jag inte minns helt fel, att vi körde någon form av barnvariant på att vara swingers. Vi bytte killar med varandra, som om de vore bokmärken. Men det dröjde inte länge förrän vi bytte tillbaka med varandra. 

Det var på den tiden då jag lekte med My little Pony. Jag hade både det lilla och det stora stallet. Det stora var vitt med lila/rosa tak och det lilla var mer som en box i blått. Min häst hette Pink Parasol. Hade nog en gul också, men kommer tyvärr inte ihåg vad den hette. När jag var på snudden för gammal för att leka med My little Pony släppte tillverkaren bebisvarianter. De var det sötaste jag hade sett och jag var ju tvungen att ha en! Den sträckte upp huvudet lite nonchalant och man fick till nappflaska, blöjor och halsband. Jag fick en lila. Det fanns dock en annan variant av dessa hästar. Det var en billigare variant och såg inte alls lika söta ut. Sådana ville man absolut inte ha! Vi pratade ganska mycket om dessa hästar på raster och killarna i klassen snappade nog upp ett och annat.

En kille i min klass, Andreas, hade ingen tjej. Han bodde på landet och var kanske inte den skarpaste kniven i lådan om man säger så. Hissen gick inte ända upp, lampan lyser men ingen är hemma osv (Älskar Circus Kiev på P3). Han skickade ett brev till mig en gång. Han frågade chansen på mig. Jag var tillsammans med Kristian men blev ändå lockad av ytterligare en kille. Mängd och antal var fräckt. Jag ville säga nej, men längre ner i brevet läser jag....
"Du kan få en My little Pony om vi blir ihop, den där lilla bebisen". Och vad gör man som barn? Självklart svarade jag ja! 

Jag kunde knappt vänta tills dagen efter. Dagen efter kommer Andreas och överlämnar en My little Pony, en bebis. Det var den fula varianten, den plastiga, billiga, jättefula. Det blev pinsamt. Jag frågade vart han fått den ifrån. "Jag har snott den av min syster", fick jag till svar. Ännu jobbigare. Jag gjorde slut och lämnade tillbaka ponyn.

Kram kram 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...