Hej Dagboken!
Som jag tidigare skrivit så hade jag många drömmar som liten. Många drömmar var om framtida yrkesval. Jag ville bli prinsessa, jag ville bli Carola. Sen ville jag vara min dagmammas dotter Stina. När jag insåg att jag inte kan "bli" någon annan, dvs stjäla någons identitet (även om man i dag kan det tydligen, kapa någons identitet...läskigt) var jag tvungen att hitta på ett annat yrkesval.
Jag hade kompisar som skulle bli delfinskötare. Det var sjukt trendigt på 80-talet. Om man var tio år. Men vad jag förstod så hade vi inga delfiner i den lilla stad jag växte upp i. Så jag visste inte riktigt hur det skulle gå till. Jag var därför aldrig sugen på detta yrke. Däremot kunde jag tänka mig att bli städerska. Jag var ju rätt bra på det, redan som barn. Men....
I mitten av 80-talet släpptes den första Indiana Jones filmen. Jag var ganska ung när den kom men jag fullkomligt älskade den. Jag blev helt såld. Indiana Jones sprang omkring på Kairos gator och letade efter den fördömda arken. Arken med budtavlorna i. Spännande. I filmen gjordes det utgrävningar, Indiana Jones hade sin lilla anteckningsbok där han skrev upp tecken, mätningar etc. Han sprang omkring i grottor, tempel och hittade lönndörrar och annat magiskt. Fantastiskt. Då bestämde jag mig. Jag skulle bli arkeolog.
Ibland gick jag omkring i vårt 70-tals hus och tryckte på väggarna. Jag hoppades så klart att det skulle fällas upp någon lucka eller dylikt som i Indiana Jones. Jag gick in i garderoben och tryckte. Jag tryckte på vår svarta bokhylla med glasdörrar och med vinröda sammetsklädda väggar. Inget hände. Jag var hemma hos mormor, i hennes garderob och tryckte. Inget hände.
Ungefär samtidigt hade jag sett Narnia, den tecknade versionen. Det gjorde ju inte saken bättre. Jag var tillbaka i garderoben och tryckte på väggarna. Ett tag trodde jag på riktigt att man nådde Narnia i mormors garderob. Hon hade ju en stor pälskappa som hängde där. Precis som i Narniafilmen.
Det närmsta jag kom lönnfack, lönngångar och att uppfylla min dröm som arkeolog var när vi vid några tillfällen var ute och "söndagskörde". Att söndagsköra innebär att vi tog bilen och körde en sväng, kanske stannade vi till hos någon och fikade, annars körde vi mest omkring och tittade. Oftast ute på landet. Vid ett tillfälle såg vi ett gammalt hus. Ett rött fallfärdigt hus ute på landet. Något fönster var trasigt. Dörren stod på glänt och gräset var högt i trädgården. Det såg vilt ut. Vilt, lite läskigt men samtidigt otroligt spännande. Adrenalinet pumpade i min kropp. Jag bad mina föräldrar. "Snälla stanna bilen, jag måste få gå in i huset". Jag fick snabbt lära mig att man inte går in i andras hus, trots att det ser övergivet ut. Jag bad ännu mer, det gjorde det ännu mer spännande. Ohh, vad jag ville gå av bilen och gå in i huset. Tänk att få gå in och hitta massa gamla ting. Gamla vackra ting. Som ni förstår var det en förälskelse jag hade redan som liten.
Jag är fortfarande jättenyfiken på övergivna hus. Vad jag förstår är det förbjudet att gå in, men jag vill så gärna. Kanske inte så mycket för "Indiana Jones-upplevelsen", men för att se om det finns vackra gamla ting. Som att gå in på ett "levande" museum.
Jag blev inte arkeolog. Jag insåg efter några år att det är en tuff bransch. Särskilt i Sverige. Men så spännande! Häromdagen när jag krattade i vår rabatt önskade jag att jag skulle sätta spaden i något hårt. Något hårt som visade sig vara någon gammal skatt eller något. Jag hittade bara en flintasten och några mördarsniglar. Typiskt.
Kram kram
