Drömmar

Hej dagboken!

När jag var liten, vi pratar ca 8-11 år, hade jag många olika drömmar i livet. Många drömmar som man faktiskt skulle kunna realisera, men vissa var kanske lite i överkant och svåra att kunna få till. 

Jag hade en stark önskan om att få byta mitt fula 70-tals namn Linda till något tuffare som Sanna eller Ebba. Sanna var jättefint tyckte jag. Min allra bästa kompis Sara ville heta Ia för det var också fantastiskt vackert. Under denna period, under 80-talets mitt, så bestod vårt låg- och mellanstadium av flera Linda och Sara, inte så originellt med andra ord. Bara i vår klass fanns det tre Sara. Än idag hänger jag ihop med två av dessa Saror. Än idag heter de Sara E och Sara N. De kommer alltid att få heta Sara med antingen E eller N på slutet. Aldrig bara Sara. 

Iallafall...Sanna och Ia. Vi hade bestämt oss att detta var våra namn. Vid något tillfälle svarade jag inte på fröken Agnetas eller Elizabeths tilltal när de sade Linda. "Nej, jag heter Sanna nu", förklarade jag. "Gör du det"? frågade fröknarna mycket frågandes. Jag skrev Sanna på mina skrivhäften, på matteboken, ja överallt. 

Fidde, eller Fredrik, började i vår klass i trean. Jag presenterade mig som Sanna, som om det vore självklart och försökte ge en förklaring om att jag egentligen hette Linda, men du kan kalla mig Sanna. "Jaha, du kan kalla mig Fidde, men jag heter Fredrik". Jo det var kanske ett mer passande smeknamn.

I sexan tyckte jag inte om Sanna längre, då hade jag tröttnat. Ebba var häftigare. Då skrev jag Ebba på mina häften, i kläder och i ryggsäcken i stället. Om jag inte minns helt fel har jag tom skrivit Ebba på min Salomonryggsäck. Att jag senare på högstadiet skulle börja lyssna på Ebba Grön är en slump, men då fick jag iallafall utlopp för att skriva Ebba i större grad i elevkalendrar osv märkt med hjärtan omkring och kludd som "Punk will never die", I love U 2-day + 2-morrow = 4-ever. 

Idag funkar Linda helt ok tycker jag. Låter stabilt och gemene man kan gissa min ålder, ja jag får fylla i boxen 30-35 i enkäter. Men visst, jag kan ju med en enkel blankett önska att få heta antingen Sanna eller Ebba. Eller varför inte något 90-tals namn som Twilight, Cassandra eller Tindra?

En annan stor dröm jag hade, förutom att bli Carola, var att bli syster med min bästis Sara, hon med E på slutet. Men det får jag skriva om sen. Ikväll vankas stor baluns och den lilla stassen skall snart på. 

Kram kram, vi hörs dagboken.

Vilse

Jag växte upp i ett klassiskt svenskt 70-talsområde på en liten ort i Skåne. Ett sådant område där alla husen ser likadana ut. Fyra valmöjligheter fanns dock avseende modell på huset. Enplans, 1,5-plans (i två utföranden) samt någon modernare variant av bygge som i folkmun kallades för giraffstall. Husen var byggda i gult tegel och vid nock var det träpanel i antingen röd, mörkgrön, orange eller brun kulör. Inga valmöjligheter. Jag kommer ihåg att en granne gick emot grannsamverkan vid någon tidpunkt (eller vad den där gruppen nu hette) och målade träpanelen i någon annan färg än vad som fanns på övriga hus. Det blev ramaskri på området. "Hur kann hann va? Jävvla fasoner de där, måla om huset utan att kolla först. Ser ju ente redigt klokt ut för fan. Nu e de ju ente enhetligt längre. Nää, ja e rädd att detta kommer att tappa karaktär detta området om alla ska gå omkring och göra som man själv vill" (skånsk accent). Åren gick och den där ledningen har nog bytts ut för idag när jag kommer hem till mina föräldrar så ser området inte likadant ut som förr. Träpanelerna har bytt färg i diverse färger, en del har tvåfärgat, en del har byggt ut osv.

Eftersom alla husen såg likadana ut, var det svårt att hitta på området som nyinflyttad. Jag brukade ta min mörkrosa treväxlade Crescentcykel och cykla omkring. Ibland satte jag in bitar av kartong med en klädnypa i hjulet för att det smattrade så härligt. För varje dag sträckte jag mig längre och längre ut på okänd mark. Det tog ett par månader sen hittade jag till både Lilla Lekan och Stora Lekan. Det är här ett av mina stygghetsminnen dyker upp. Min kompis Hanna kom och hälsade på vid ett tillfälle. Hanna var två år yngre än jag och vi hade lekt varje dag, i princip, hos både dagmamma och på området där jag tidigare bott. Nu kom hon och hälsade på mig i mitt nya hood. Jag var väl sisådär sju år (och Hanna fem) då jag ville visa henne området och Stora Lekan, som för övrigt var "the shit", som jag antar att dagens kids skulle uttrycka sig. Vi cyklade omkring och Hanna säger att hon tyckte att allt såg likadant ut. På något sätt blev jag arg på hennes kommentar och valde att öka farten, ja jag cyklade som f-n och cyklade ifrån henne. Jag hörde hur Hanna ropade "Väääänta" på mig, men jag ignorerade henne totalt. Varför vet jag inte. När jag kom hem fick jag jättedåligt samvete över vad jag gjort så jag cyklade tillbaka samma väg och hittade en gråtandes Hanna som kände sig vilsen. Ibland undrar jag om det är bland annat denna händelse som gjort att jag inte vill flytta tillbaka till ett liknande område, där alla husen ser likadana ut. Där jag, som husägare, inte har någon bestämmanderätt över hur jag vill att mitt hem och mitt bo skall se ut. Troligtvis har man mer påverkanderätt idag, men dock. Vad vet jag? Jag vet bara att jag fortfarande har dåligt samvete att jag cyklade ifrån Hanna, söta Hanna, den där dagen. Jag är jätteledsen att jag cyklade från dig Hanna, förlåt!