onsdag 17 augusti 2011

Too cool for school

Kära Dagbok...

Det händer att jag ibland åker buss. Buss till jobbet, buss hem från stan om jag träffat vännerna och druckit vin osv. Det händer. Det är inte ofta, men det händer. Jag föredrar dock att ta bilen. Förutoma att komma hem snabbare, kan jag zappa hur mycket jag vill på radion. Så mycket och så snabbt att enbart jag hör vilken låt som spelas och om den blir godkänd att lyssnas vidare på eller ej. Jag är ganska duktig på att höra vilken låt det är bara genom att lyssna någon sekund. Om det är en bra låt kan jag sjunga med, gärna jättehögt. Det kan pumpa i högtalarna i bilen och jag känner att bilen pulserar när jag väntar vid ett rödljus. Det struntar jag i. Då låtsas jag vara sångerska. Jag sjunger för full hals fastän jag inte är så duktig. Ibland kollar jag en extra gång på mobilen så att jag VERKLIGEN har lagt på luren till den där kunden jag nyss pratade med.

Ibland slutar det med att jag zappar i 15 minuter tills jag är hemma. Då har jag inte hittat en enda låt som klarat sig genom mitt test. Mitt test på att vara duglig sånglåt hem. Jag är mycket duktig på att zappa nämligen. Det gäller även på fjärrkontrollen till TV:n. Det går undan. Ingen annan mer än jag hinner att se om det är ett program som är bra eller ej. Jag bestämmer mig blixtsnabbt. När F ibland håller fjärren och zappar säger jag: "Nästa, nästa, nästa" med en halv sekunds mellanrum. Han hinner inte med.

När jag åker buss brukar jag istället lyssna på min ipod eller på Spotify. Jag brukar inte zappa lika mycket där. Där kan jag lyssna på en hel låt, eller en halv sen vidare till nästa. På min ipod har jag olika listor. De är indelade i genre. Så även på Spotify. Det har jag nog berättat om tidigare. Jag skäms ju för att jag har en lista med Eurotechno från 90-talet. Det har jag sagt. Den brukar jag inte lyssna på när jag åker buss. Nej, istället tar jag fram mina listor "So Indie" eller "Holla att ya all". Den förstnämnda är ju givetvis indiemusik, som var fräsig efter grungevågen på 90-talet medan den sistnämnda är rap och hiphop. Såklart. I min mapp "Holla at ya all" finns låtar som "Still Dre" med Dr Dre och Snoop Dog, "Move bitch" med Ludacris och "Straight outta Compton" med NWA. Detta kan jag på något sätt stå för eftersom det även kan uppfattas som coolt hos andra. Om jag bryr mig om vad andra tycker? Psssst, självklart.

Om jag hoppar på min buss från stan, åker den igenom olika områden i staden jag bor i. Den skall gå inom de södra delarna av staden, som kan kännas lite halvläskigt pga klientelet där och därefter åker den inom ett område som jag skulle vilja påstå är ganska så eftersatt, och i svensk mening, aningen ghetto/fattigt/whitetrash. Ett sånt område drar till sig rätt mycket fyle, som det heter på ren skånska, eller bös. Folk som man kanske inte vill bli bästisar med och bjuda hem på middag. Nu skall jag inte dra alla över en kam, utan det finns de som säkerligen är både hederliga, har klippt sig och skaffat sig ett jobb som har valt att bo i detta område. Men, jag känner mig lite halvotrygg när jag åker genom detta området eller dessa områden. Nu kommer vi till det pinsamma. När jag närmar mig området, brukar jag växla över från att vara cool och lyssna på gammal Indiemusik, typ Suede, Blur osv och drar igång min Hiphop. Jag lyssnar på "Move Bitch" och "Straight out of Compton, crazy motherfucker named Ice Cube, lalalllaaa Niggas with attituded". Jag höjer musiken så att det skall höras ut genom mina hörlurar, måste ju verka lite too cool for school. Eller kanske ta seden dit man kommer? Tänker att om någon liten gangstasnubbe går ombord nu så kanske han/hon låter mig vara om jag lyssnar på fräck musik. Kanske löjligt, men jag tror det funkar bättre iallafall än om jag lyssnat på "Cara Cara Mia" med Måns Zelmerlöv, Katy Perry eller något annat tramsigt. Tänker att jag troligtvis vinner respekt hos kidsen när de hör Hiphopen.

Vid ett tillfälle åkte jag genom ett invadrartätt område. Det var många från fd Jugoslavien ombord. Då spelade jag Zeljko Joksimovics bidrag till Eurovision Song contest "Lane moje". Jag har ingen aning om vad han sjunger, men jag gråter ibland när jag hör den så vacker den är. Den har jag spelat i bussen högt så att de andra ombord skulle höra att jag tyckte/tycker att den är vacker. Som om jag väntade på att få tummen upp eller något, likt ett tummen upp/Like på facebook.

Vid något annat tillfälle satt jag sidan om en hyfsat trendig kille i 25-års åldern. Han hade randig tröja på sig och Oscar Lindrosfrilla. RayBan solbrillor och en sån där väska som han troligtvis ärvt av sin morfar. Så ser alla killar ut i Stockholm, by the way. Jag tycker det är jättefint. Jag åkte från mitt arbete, hade arbetsstassen på mig, dvs mycket välpolerat yttre, kavaj, blus och kanske ett par rekorderliga byxor. Falsk Mullberryväska som hängde käckt över armvecket. Han tittade på mig som om jag var skittrist och troligtvis asgammal. "Nu jävlar ska jag visa dig", tänkte jag. Jag drog fram min ipod, satte igång Joy Division, Stones, Bowie och The Cure. Jag spelade högt. Jag ville att han skulle höra. Jag avbröt låtar och valde nya. Jag var väldigt noggrann med att luta skärmen åt hans håll så att han såg vad jag lyssnade på. "Va, känn på den sucker! Vem är coolast nu?", tänkte jag.

Pinsamt
Nej, nu ska jag fylla i en lapp om barnomsorg. Så vuxen är jag.
Kram
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...