onsdag 29 juni 2011

TP

Hej Dagboken!


Som jag nämnt tidigare så hade jag bra betyg på gymnasiet. Inte nog med det, jag kände mig ganska så smart också. Ganska allmänbildad och kunnig i det mesta. Det är kanske i och för sig ganska vanligt när man går på gymnasiet. Man känner sig ganska världsvan fastän man inte varit utanför Europa. Utanför Europa med sina föräldrar. 


Jag hängde med i olika debatter, räckte upp handen flitigt under SH-lektionerna och "hade koll". På något sätt var det inne att just "ha koll". Man skulle kunna droppa filosofiska meningar eller uttryck som Dante kommit på, kunna minst en dikt av Karin Boye och ha läst ett mästerverk som Idioten eller liknande. Iallafall om man ville anses som lite bohemisk men ändå inte vara helt och hållet hippie och bohem. Jag gick ju trots allt samhälle och röstade JA till om vi skulle gå med i EG eller ej. För förr hette det EG och inte EU.


För mig att anses som trög fanns därför inte. 


Vid ett tillfälle, en fredagskväll, spelades det TP hemma i mitt föräldrahem. Jag, dåvarande pojkvännen, min kompis Anna och hennes pojkvän Henrik (som idag är hennes man), satt på det gråa plastgolvet i mitt flickrum. Troligtvis drack vi lite cider och åt pepparchips vid sidan av. TP. Detta spel som verkligen visar vad man går för, rent intelligensmässigt. TP borde användas i Mensas tester.


TP, ibland är det fusk. Man borde inte få hoppa fram och tillbaka för att hamna på sin favoritfärg, sitt favoritämne hela tiden. Tycker jag. När jag spelat spelet med pappa hamnar han, av någon konstig anledning, alltid på orange. Orange är sport. Hur f-n skulle jag kunna svara på frågan vem som passade bollen till någon annan Nisse på plan i Fotbolls VM 1900-frös ihjäl? Que? 


Vi satt där på golvet i mitt flickrum. Det var min tur. Pojkvännen som skulle läsa frågan börjar med det man absolut INTE får säga när man spelar spel. "Den här är lätt Linda, den tar du". 


Jag fick frågan. "Vad heter det när det går en väg med träd emellan"? Kanske var den formulerad lite annorlunda, men något i den stilen. Jag funderade och funderade. Det stod stilla. Komplett stilla. Så där jobbigt så att jag kunde höra hur det bara ven i mitt huvud. "Stig"?, tänkte jag. Nej det kan det ju inte vara. Efter någon minut och några svettattacker senare skickas svaret runt till Anna och Henrik. "Den är jättelätt Linda". Jag började få panik. Det enda jag såg framför mig var en jävla skogsstig och jag kunde inte få bilden ur huvudet. "Försvinn jävla stig, försvinn". Till slut gav jag upp. 


"Allé", såklart sade pojkvännen.
"Såklart", svarade jag. "Jag måste gå på toaletten", sade jag i nästa mening. Tårarna rann. Världens trögaste tjej var jag. Hur puckad får man vara. ALLÈ, fucking jävla Allé. 


Jävla TP.
Jag spelar aldrig TP mer.
Om det inte är Familje TP och man kan få frågor om Bamse eller något. Då kan jag vara med. 


Det viktigaste är att vinna och inte att delta, eller hur var det nu? 





tisdag 28 juni 2011

Tjockesmocke forts.

Hej igen Dagboken!

Jag måste göra ett tillägg till föregående inlägg. Jag skyllde på kolhydrater. Min viktuppgång i staterna. Inte helt sanningsenligt. Men lite iallafall.

I USA var det billigt att gå på bio. Vi bodde nära ett biopalats med 18 biografer i samma komplex. Vi gick på bio ofta jag och mina aupairvänner. Med ofta menar jag minst 2 ggr i veckan. Det spelade ingen roll vilken film det var. Jag såg "Och så kom Polly" med Jennifer Aniston, "Men in Black", "Sliding Doors" och några filmer som inte ens kom ut på DVD i Sverige. Det gjorde inget om de var bra eller dåliga. Sliding Doors såg jag två gånger. Bara för att Gwyneth Paltrow hade den snyggaste frisyrer ever i den filmen. Min aupairvän Charlotte från Danmark klippte sig likadant några veckor senare.

Det var dock en film som stack ut det året. Jag hade nog aldrig sett något bättre. Titanic, genialiskt. Jag grät alltid i slutet. Jag såg den 5,5 gånger tror jag. Den halva gången har sin förklaring i att vi sett en annan film i en annan salong innan. När den var slut, smet vi in i en annan salong och satte oss längst bak. Vi kom in i Titanic när Leo porträtterar en naken Kate Winslet. Romantiskt. Vackert. Lite småporrigt.

Liksom i Sverige köper man popcorn i USA när man kollar film. Man kan också få baconchips med smält ost, men så långt gick inte vi. Där jag kollade på bio låg en Publix vägg i vägg. Publix är en stor matbutik såsom ICA, Konsum etc. Där fick jag upp ögonen för Häagen Dazs. Jag fastnade för Vanilla Fudge. Vaniljglass i den finaste variant gjord på riktig grädde och riktig vaniljstång. Vaniljglass blandad med chokladkola som var så mjuk och len och gjorde sig perfekt tillsammans med vaniljglassen. Jag brukade köpa en liten burk sådan när vi kollade bio. En halvliter närmre bestämt i svenska mått. En halvliter glass vid varje bio tillfälle. Två till tre biobesök varje vecka. You do the math.

Häagen Dazs. Vanilla Fudge. Jag tror de har slutat att tillverka just den combon. Varför vet jag inte. När jag kom hem till Sverige kontaktade jag Häagen Dazs via ett formulär via nätet. För när jag kom hem hade vi fått Internet i Sverige. Jättesmidigt. Jag fick dock inget svar. Ibland när jag ser en Häagen Dazs kyl i en butik brukar jag rusa fram och kolla smakerna, fall i fall. 

Så nej, det var inte bara pasta med färdiga såser. 
Apropå det, det blir pasta till lunch nu.

Kram kram

onsdag 22 juni 2011

Tjockesmocke

Hej igen!

Idag, efter man tagit studenten, åker man iväg till Vietnam, Australien eller går Inkaleden i Sydamerika. Detta för att förverkliga sig själv några månader eller år. Eller så länge man behöver för att komma på vad man vill göra av sitt liv. Vissa kommer på det direkt, andra börjar att plugga och gör det så länge CSN tillåter. På min tid, 1997, åkte man till London eller USA efter studenten. Det var trendigt. Jag valde USA. 

Jag hittade en annons i dagstidningen på våren, sista året på gymnasiet. En familj i Florida sökte aupair. Florida, tänkte jag...Hmmm, varmt året om, antagligen är familjen rik. Det var ett barn, hur svårt kan det vara? Jag skulle få ha en egen bil. Done, what's there not to like? Tre veckor efter studenten åkte jag.

Min familj var bra, pojken jag tog hand om var två år när jag kom och jag fick en egen Volvo, en guldfärgad herrgårdsvagn från 80-talet eller något. Mina värdföräldrar ville att jag skulle känna igen mig när jag körde, därav valet av märke. Jag valde att inte berätta att vi i Sverige även har Saab och andra märken samt att mina föräldrar hade Audi hemma. 

Jag hade hemlängtan. Svår hemlängtan och grät mycket. Jag lyssnade på "Du måste finnas" från Kristina från Duvemåla och "Mama" med Spice Girls. Vet inte varför de blev just dessa låtar, kanske inte de bästa jag visste men...Än idag om jag hör dessa tänker jag på Sverige och min familj. Jag får flashbacks och nostalgikick. Jag ringde hem till mamma och pappa ofta. Vid ett tillfälle var de hemma hos min farmor och farfar. Det var lördag och de skulle spela bingolotto. Jag hörde Leif "Loket" Olsson i bakgrunden. Jag började storgråta. "Jaaag vill ocksååå speeeela biiingooo, snörvel snörvel". Det var så ultimat mycket hemma för mig på något sätt. 

Min familj i USA var vegetarianer. Trevligt tänkte jag när jag åkte över. Jag var ganska så smal när jag slutade trean. Jag hade pluggat hårt och stressat över betyg och gick ner en del. Mamma tyckte jag såg ut som en fågelunge och att USA skulle göra mig gott. Hon hade hört att många tjejer som åkte till USA gick upp lite i vikt under året de var där. Perfekt, vegetarianer, tänkte jag igen.

Min värdmamma jobbade som "jewelry appraiser", hon värdesatte juveler för både företag och privatpersoner. T ex vid skilsmässor, dödsfall etc. Hon jobbade mycket så ofta blev det pasta på kvällarna, pasta med någon färdig röra som hälldes i. Ni som läst tidigare inlägg förstår att jag inte är vidare intresserad av sport. Det var jag inte i USA heller. Jag åt pasta med god min, gott. Men man blev ju hungrig direkt efter. Bäst att ta en portion till.

Tiden gick och min hemlängtan började att gå över efter sisådär fyra månader. Vi var ute en del och testade utelivet. Som svensk tjej i USA var man exotisk. Min värdpappa förklarade att vara svensk tjej är bra, man ligger högt i kurs. Att vara gift med en svenska är ungefär som att vara gift med tre amerikanska tjejer samtidigt. Han kunde inte förklara varför, men jag tror det har att göra med vårt rykte från 70-talet, porrfilm, falukorv osv. Ni förstår vad jag menar.

När vi var ute och dansade fick vi uppmärksamhet. Det kom fram collegekillar och snackade, ville bjuda oss på drinkar osv. Främst vita killar.

I samband med att min hemlängtan gick över ökade även min vikt. Den fortsatte att öka fram tills jul. Då kom min dåvarande svenske pojkvän över för att hälsa på. Han såg mig knappt på flygplatsen då jag mötte honom. Eller såg och såg. Det gick knappt att missa, men han kände kanske inte igen mig riktigt. Hans första kommentar var: "Oj, vad stor du blivit"! Sen sade han hej, efteråt.

17 kg blev totalen. Förstår ni? 17 kg. Det är mycket. Pojkvännen fick ta med sig mina kläder hem till Sverige. Jag fick köpa nya. I  rätt storlek. 

Vi fortsatte att gå ut och festa. Vi var ju svenska tjejer och populära, men nu gjorde jag en intressant iakttagelse. Våra vita collegekillar hade bytts ut mot svarta killar. Nu önskar jag att jag haft en ljudslinga för jag hör bara en låt nu: "I LIKE BIG BUTTS AND I CANNOT LIE" (Baby got back) med Sir Mix-A-Lot. Intressant. Och sanning.

Nu ska jag kränga ett kexchoklad.

Förresten, ja, jag gick ner i vikt så fort jag kom hem. Nästa gång jag skulle gå upp så mycket i vikt var under min graviditet. 

Hej hej tjock tjej!


Schizofren

Hej Dagboken!


Jag pluggade på Socialhögskolan i Lund, till socionom, något år efter gymnasiet. Jag sökte in till psykologprogrammet och till juristprogrammet, men kom inte in. Jag kom in på Socionomprogrammet. 


Jag hade bra betyg på gymnasiet. Så pass bra att jag, varning för skryt, fick stipendium för bästa betyg i klassen. Men det räckte inte. Jag skyller på att vi var första kullen som skulle ha det nya betygsystemet med G, VG och MVG. När jag gick i ettan på gymnasiet hade lärarna ingen större koll på vad som var vilket. De fick iallafall absolut inte jämföra med det gamla systemet att G=3, VG=4 och MVG=5. Nej, att få ett MVG skulle vara svårt sades det. Då skulle man i princip vara kunnigare än läraren i ämnet. Det delades därför inte ut så många MVG i ettan. I ettan hade man också de största kurserna, vilket ju då automatiskt påverkade ens slutresultat och slutbetyg i trean. Så det innebär att mina "sämsta" betyg var i de största kurserna från ettan. 


Jag som hade kämpat som ett djur och pluggat rejält hela gymnasiet tyckte, och tycker, att det var fusk att direkt efter studenten söka in till komvux för att plugga upp sina betyg och sen komma in på önskad linje på Universitet och Högskola. Det var emot mina principer. Jag hade bra betyg och dessa skulle räcka. Så envis är jag. 


Därför kom jag "bara" in på Socionomprogrammet. Om man tittar på mina val var det ganska spretigt. Psykologprogrammet och juristprogrammet. Jag ser två helt olika personligheter framför mig. Men jag är nog lite schizofren i min läggning. Annars hade jag ju inte ändrat om bland mina möbler så frekvent som jag gjort i hela mitt liv tex. 


Jag hade en bra klass och bra kursare. Om dessa lär jag berätta mer om senare. Vi var ute och festade mycket i Lund. Det krävdes ingen längre övertalning om man skulle med ut eller ej. Onsdagar var det Wermlands Nation som gällde, Torsdagar var det Casanova på Malmö Nation eller Lunds Nation, Fredagar var det Blekingska Nationen och Lördagar var det en salig blandning. Det kunde vara antingen Tegnérs, Lunds Nation, Wermlands eller Smålands Nation. Jag älskar att dansa så om jag dansade till Bombfunk MC´s "Freestyler" eller The Stooges, Gun Club eller Broder Daniel spelade liksom ingen roll. 


Jag var på förfest hos en vän en gång, som för övrigt just läste till jurist. Hennes kursare och nya vänner var trevliga. Killarna såg fräscha ut i sina välstrukna babyrosa skjortor. De hade ofta utpräglad stockholmsdialekt. De drog handen genom sina bakåtslickade frisyrer. De hade fina efternamn och drack champagne. I Lund, om man är på en fest med nya bekantskaper, frågar man alltid: Vad läser du? Det dröjde inte länge förrän en av de väldressade killarna frågade mig just den frågan. "Till socionom", sade jag. Killen backade, gjorde någon ful grimas och sade med bred stockholmsdialekt: "Vaddå, e du sosse ellerrrr? Sen knuffade han en annan kille i sidan med armbågen och väntade på medhåll. Jag kommer inte riktigt ihåg min reaktion, bara att jag blev förvånad. Har för mig att jag narrades tillbaka, något i stil med att jag lade till samma dialekt som dem och sade: Jaaa preciiiis. Sen gick jag därifrån.


Jag hängde, som nämnt, även på Blekingska Nationen och på Smålands Nation. De hade grym musik. För er som inte läst i Lund och som inte är bekanta med nationerna, så är dessa två nationer lite mer alternativa kan man väl säga. De spelades 60- och 70-tals musik, det spelades rock och alternative. Älskade det! På Smålands Nation var det ofta mellanfest och efterfest i någon av korridorerna. Det hängde flaggor med Che Guevara och stjärnor på. Jag såg kanske inte ut som gemene man på Smålands. Vissa hade dreadlocks, vissa hade svartfärgade hår, tjejerna hade hår under armarna. Nu säger jag vissa....så att ingen tar illa upp. Själv klädde jag mig som jag brukade göra när jag skulle ut. Kanske en partytopp med lite glitter eller ngt, tighta byxor eller liknande. Jag hade strass som hängde på höfterna. Ibland ramlade mina tighta byxor ner, vilket var meningen, så att man såg stringkanten. Megaflott anno 2000! 


En gång, på Smålands, var det efterfest i någon korridor. Folk satt nersjunka i de sunkiga 70-tals sofforna. Det dracks öl och tetravin. Tjejerna hade rött hennafärgat hår eller svart page med lugg. In kom jag i kvällens outfit, a la, disco år 2000. Genast var det någon som skrek: Jävla juristbrud! Jag blev lack och skrek: FINNS HÄR NÅGOT KÖTT VI KAN ÄTA? Sen gick jag. 


Schizofren var ordet. Jag vet fortfarande inte vart jag passar in. Jag har inte en stil. Jag har många. Ibland vill jag vara snobbig och klä mig i ljusblå Poloskjorta, ibland klär jag mig som de flesta andra mammor, dvs i någon slags tunika, "lager på lager" med scarves. Ibland i 50-tals omlottklänning a la Leila (hon på TV). Det är bara till att inse. Jag kommer nog aldrig att kunna bestämma mig för en stil oavsett om det gäller musik, kläder eller inredning.


Kram

tisdag 21 juni 2011

Sport

Hej Dagboken!


Jag försökte hitta en sport som passade mig när jag var liten. Jag följde med min kompis Anette på en friidrottsträning när jag var ca åtta år. Jag var ombytt i träningskläder och skulle testa på. Jag minns att jag var ganska så förväntansfull. Vi började med att springa ett lopp. Vi ställdes upp på rad och tränaren skrek: På era platser....Pang small det och alla var i gång och sprang. Jag kom sist. Jag gav upp direkt. Jag vet att jag tyckte att det var pinsamt. Jobbigt att komma sist ju. Särskilt när jag inte kände de andra barnen.


Anette frågade om jag ville följa med senare i veckan igen. Kanske, svarade jag. Men i mitt huvud tänkte jag "Aldrig i livet". Det var det tråkigaste jag varit med om. Springa och sen komma sist. Till vilken nytta? 


Jag gick vidare till en annan hobby (snarare än sport). Det var att vara med i scouterna. Tror jag följde med Sara E, min granne, denna gång. Scoutlokalerna låg insprängda i ett bostadsområde i min hemstad. Ett bostadsområde som kanske inte var det bästa. Fast  på 80-talet var det inte så illa som jag tror att det är idag. Iallafall, jag parkerade min rosa treväxlade cykel utanför. Låste den och gick in i lokalerna. Vi gjorde olika knopar och vi fick lära oss namnen. Råbandsknop....(paus) sen kommer jag inte ihåg vad de andra hette. Jag förstod inte riktigt vitsen med att knyta massa knopar heller. Timmen gick och det var dags att cykla hem. Min cykel var nersandad. Någon, eller några, hade hällt sand på cykeln, in i växlar, in i nav. Jag följde aldrig med till scouterna längre.


Jag började att simma samtidigt som jag började på gymnastik. Jag var duktig på simning. Vann en del tävlingar. Min tränare tyckte att jag skulle träna med en annan grupp. I den gruppen gick det mest killar. Jag provade en gång. Vi simmade mot varandra och precis som det där loppet på friidrotten, så kom jag sist. Jag gick aldrig mer dit. 


Jag fortsatte med gymnastiken. Det var kul. Men jag sög. Jag var riktigt urusel faktiskt. Förutom på fristående (dans). Jag älskade att dansa. Men när det var dags att hoppa plint och göra överslag eller vad det nu hette, så vägrade jag. Jag sprang ibland och gömde mig. Skyllde på att jag skulle på toaletten och dricka etc. Jag var rädd för den där plinten. 


Jag hade mycket bra tränare som lovade att de skulle "passa", dvs fånga mig och hjälpa mig runt. Det var bara det att jag inte såg dem. Jag hade glasögon. Jag såg jättedåligt utan. Min syn försämrades varje halvår, om inte oftare. Min pappa blev arg på optikern en gång. Han skällde på honom. "För fan! Vi köpte precis nya glasögon, och nu sääär du att hon behöver nya?" Jag skämdes. Ett tag trodde jag att jag skulle bli blind i den takten som min syn försämrades. Optikern föreslog att jag skulle ha ett band runt huvudet som höll fast glasögonen, så kunde jag träna. Skojade han eller, tänkte jag? Det är ju jättepinsamt. Som en nörd. Det kan jag ju inte ha. Så jag fortsatte att vägra istället. Sprang fram mot plinten eller på matten och när det var dags att göra någon slags volt så backade jag. Jag vägrade som en häst gör precis framför ett hinder. Jag var värdelös på gymnastik. Det var därför bra med fristående. Jag kunde dansa, fastän jag var blind. Härligt. 


Dags för lunch!
Kram kram Daboken

måndag 20 juni 2011

Louise "The matchmaker"

Hej Dagboken!

Jag har en vän som heter Louise. Louise är bland de bästa värdinnor jag känner. Hon är mästare på att göra fina dukningar, hitta på goda snittar och skicka små gulliga "tack-för-igår-sms". Det är sånt jag önskar jag hade varit bättre på. Jag lärde känna Louise genom en annan gemensam vän, Emma.

Jag hade nyligen brutit upp från ett långt förhållande när Louise bjöd in till middag en fredagskväll. En lugn hemmakväll med tacos. Hon hade även bjudit Emma och tre killar, Jesper, Henrik och Fredrik. Henrik kände jag sedan tidigare. Hans bror Fredrik hade jag inte träffat, inte heller Jesper.

Killarna var lite sena, med det gjorde inget. De dök upp med en flaska Tequila, väl till pass när det vankades tacos, så de var förlåtna. Vi började att äta och sköljde ner maten med bland annat tequila. Emma, som är glad i snaps, men inte i tequila, började att grimasera. Jag brister då ut: Men Emma, din pussy, drick nu! Charmigt, mycket, särskilt när det var nya bekantskaper kring bordet. Strunt samma tänkte jag efter min lilla slip, jag skall vara singel hela sommaren.

Vi åt nog inte så mycket, utan maten byttes ut mot tequila och det dröjde inte länge förrän hela gänget stod på sina stolar och dansade och sjöng. Jesper tog det ett steg längre, ställde sig upp på bordet och rev av "Carrie" med Europe. Det var en sån låt man önskade höra på sina tonårsdiscon. Idag kom den live. Efter Jespers skönsång letade Louise fram en gammal CD och spelade den med Joey Tempest vackra stämma. Vi tog oss varsin partner och dansade tryckare som man gjorde på högstadiet. Jag dansade med Fredrik.

Vi begav oss ut på stadens gator och gick till det mycket populära stället, som idag tyvärr har stängt. Det var världens minsta ställe, men stämningen där inne är svår att återberätta och återuppleva. Som afterski, men svettigt, trångt och alldeles underbart. Vi dansade natten lång, hade händerna i luften och sjöng i kapp till Gigi D´Agostinos "I'll fly with you". Tanken var att det skulle vara en lugn hemmakväll med tacos, jodå....

Fredrik tog mitt nummer, vi sade vi hörs. Jag var inte intresserad. Jag hade nyss brutit upp, jag skulle vara singel hela sommaren.

Dagarna gick och en kväll sisådär fyra dagar efter ringde han. Vi hade ett mycket trevligt och humoristiskt samtal. Kul kille tänkte jag. Men jag hade brutit upp från ett långt förhållande och skulle vara singel hela sommaren.

Vi fortsatte att ha kontakt med varandra via telefon och via msn/chatt. Vi träffades ute tillsammans med andra. Förkläden, vill jag påstå. Jag var ärlig och berättade som det var för Fredrik, våra samtal och vår kontakt var rent förutsättningslös.

Jag blev sjuk någon vecka senare och detta fick Fredrik reda på. En eftermiddag ringde det på min dörr och där stod ett blomsterbud. "En förutsättningslös krya-på-dig-bukett". Jag blev glad, men rädd. Jag visste ínte hur jag skulle reagera. Jag ville ju inget, eller? Jag ringde Emma. Emma tyckte det var jättefint gjort. Jag ringde och tackade Fredrik. Jag var ärlig än en gång. "Jag har nyss brutit upp från ett långt förhållande"...Fredriks svar blev denna gång: "Det var ju synd, jag har ju nyss köpt ringar". Underbart, tänkte jag. Killen har samma humor som jag. Att våga säga en sådan sak efter en, ganska så uppenbar diss. Helt underbart. Jag började bli intresserad, jag började att falla.

Vi träffades oftare och ensamma, utan förkläden. Året var 2006 och samma sommar var det fotbolls VM i Tyskland. Fredrik skulle dit med några vänner. Dagarna innan hade vi en date. Vi pratade om förhållanden och vart vi var på väg. Fredrik tyckte det var lättare förr när man frågade chans på varandra. Då fick man ett rakt svar. Jag höll med. Det gick några minuter. Fredrik frågade mig: "Har jag chans på dig"?

Jag ville vänta tills efter VM, man vet ju aldrig. Under VM ringde Fredrik mig praktiskt taget minst en gång om dagen. Det var mysigt och jag blev helt varm inombords. Han kom hem igen på midsommarafton. Jag satt utanför hans port och väntade. Det var ett kärt återseende.

Samma kväll svarade jag JA på hans chansfråga. Det är fem år sedan på fredag.

Jag älskar dig skatt!

Tack Louise, än en gång, för din matchmaking på din tacofest.


Midsommar 2006

Godnatt Dagboken

Trädgård

Älskar min trädgård. Vackra vackra...

Tonårskärlek

Han hette Lars och kom från Falun. Han, tillsammans med två kompisar, var på semester i Skåne. Vi träffades på strandfesten på midsommar 1993. Strandfest var inget anordnat evenemang. Vi kids bara visste att det var strandfest och detta vid tre säkra tillfällen: Valborg, skolavslutning och midsommar. Alla var där. Alla fotbollskillar, alla snygga killar från grannskolan.


Vi cyklade till strandfesten. Vi hade på oss Levis 501:or, Dr Martens, alldeles för stor stickad tröja och en ryggsäck. Ryggsäcken brukade vara modell Fjällräven Kånken, som vi sparat sedan lågstadiet och plockat fram igen, eller skinnryggsäck i naturfärg. Det var inne. Min ryggsäck var köpt på Gran Canaria. Den luktade kamel. Det gjorde inget för den var sjukt snygg. Den hängde ganska långt ner på ryggen. Ryggsäcken innehöll en och annan öl, cider eller en flaska med blandad sprit. Ibland ett litet paket Marlboro Lights.


Strandfesterna var årets höjdpunkt (förutom när skolkatalogen kom ut). På dessa fester vandrade man fram och tillbaka på en liten gång ner till stranden, och tillbaka igen. Hela kvällen. Ibland hittade man kompisar som satt nere vid havet och spelade "Die Mauer" på gitarr. Man letade efter vänner från grannskolorna. Man letade efter de killar man spanat in i skolkatalogen. Det förekom mycket hångel i buskarna.


Jag träffade Lars och hans två vänner vid en av bänkarna sidan om gången ner till stranden. Vi började att prata. Han kom från en ort i Dalarna och hade utpräglad dalmål. Han var bland det snyggaste jag sett i sin blåvitrandiga Boomerang skjorta, sina Levis jeans och gympaskor. Han hade blont hår. Han hade page och mittbena. Han spelade fotboll och skulle gå på fotbollsgymnasium.


Det dröjde inte länge förrän vi kysstes. Kvällen gick fort. Vi bestämde att vi skulle gå på 15 års discot på onsdagen nästa vecka. Jag kunde knappt bärga mig till nästa vecka. 


Väl på discot kunde jag inte koncentrera mig på något annat än att leta upp den där blonda Lars. Vi hittade varandra. Han var lika snygg denna gång i samma blå- och vitrandiga Boomerangskjorta. Vi dansade och hade skoj hela kvällen. Min pappa var vänlig nog att hämta oss och vi skjutsade Lars och hans två kompisar till sommarstugan där de bodde. Vi pratade inte särskilt mycket och jag tänkte inte riktigt på att ta hans telefonnummer eller adress. Jag visste bara hans namn. Väl framme vid stugan där de bodde, hoppade Lars ut ur bilen och sade: "Vi ses väl?" Han stängde dörren om sig och vi åkte vidare hem. 


Veckorna gick och jag kärade ner mig totalt i en person som jag träffat två gånger. Jag målade upp scenarior som att jag lätt som en plätt hade kunnat rymma till Dalarna bara jag får vara med Lars. Jag var 14 år. Jag var så kär så att det gjorde ont. Detta var före Internet, Myspace och Facebook. Före man kunde googla fram en person och före man genom en app kunde få fram både personuppgifter, bilder etc. Det var svårt att leka detektiv och leta reda på Lars telefonnummer. Jag var förkrossad med samtidigt kärlekskrank, så kärlekskrank som en fjortis bara kan vara. Jag skrev en dikt och jag skrev dagbok som aldrig förr.


Några månader senare får jag ett vykort. Adresserat till Linda och en ungefärlig adress med massa frågetecken. Fram kom kortet iallafall. Lars var skickligare detektiv än jag. Han hade luskat fram min adress på något sätt, tror det var genom att han pratade med pappa i bilen, vart han jobbade, den dagen han fick skjuts hem från discot. Vi ringde till varandra. Min lillasyster tyckte det var jättespännande när det ringde en kille med knasig dialekt till mig då och då. 


Vi hade kontakten ett tag, men jag tröttnade. Jag hittade nya killar med page, på lite närmre håll i stället. 


Häromdagen var jag hemma hos mina föräldrar. Jag var på vinden för att leta fram mitt gamla My Little Pony stall åt min dotter. Gissa vad jag hittade?


Min dikt....






VAR ÄR DU?
Jag sitter här och undrar, 
var är du?
Är du på en strand med en tjej, 
var är du?
Du vet att jag älskar dig, 
var är du?
Jag saknar dig, 
var är du?
Jag vet att du inte älskar mig, men vill ändå ha dig,
var är du?
Du sa: Vi ses väl, men
var är du?

Linda -93

Nawwwww.....
Undrar vad Lars gör idag, hur han ser ut osv?

torsdag 16 juni 2011

Inredningsdrömmar

Inredningsdrömmar idag. (Alla bilder är lånade genom google, där jag sökt inspo).

Uuunderbart svart golv. Kolla sen dörren. Lovely. 



 I want Tine K lampan. Tänk två ovanför matbordet i vardagsrummet, sida vid sida. Lite silvergrå. 



Den där Tine K kan sina saker. Vill ha allt!



Vackert vackert!




Älskar Howardsoffor. Hur praktiskt är det dock med ljus soffa när man har småbarn?



Love it love it love it


Hej hej vackra skåp


Snart kommer våra trägolv också bli vita


Älskar detta soffbord. Vart kan man hitta detta? Någon som vet? Snäckskalslampa, hiss eller diss?



UUunderbart vackert!



Fantastiskt fint. Vem säger att vitt blir för sterilt?




Göra om vår trappa såhär?


Vill ha sådan lampa!






Den klassiska ljusbrickan som finns i varje hem. Jättefint



Är lite sugen på kökssoffa, modell mindre. Tips?

Jag kan gå igång så mycket och så starkt på vackra möbler och "pöcke" som man på skånska kallar småprylar och pynt för. Jag vill så mycket. Jag vill ändra om och fixa. Jag går igång. Jag kallar det för husporr, inredningsporr, lägenhetsporr när jag ser något vackert. Om jag bara vann på triss....då så...
Det dumma är ju att jag sen kan tröttna ganska fort, då vill jag ändra om och fixa igen. Som med vår klarröda matta vi har under soffbordet idag. Sjukt het anno 2007 då vi köpte den. Idag vill jag lägga den i källaren för att det är kallt på golvet (plus att ingen ser den). Jag kanske tar vår vita matta från sovrummet idag och placerar under. Som en liten surprise när F kommer hem från jobbet?

Vet att detta inlägg kommer vara absurt efter föregående inlägg. Inte meningen, men det är svårt att skriva om något i en fin övergång på något sätt efter något så tragiskt som dödsfall. Detta är min dagbok, mina tankar. Saker jag tänker på för stunden. Inget annat.

Kram kram

Karolina

Hej Dagboken!


Jag hade en klasskompis som hette Karolina. Vi gick i samma klass från lågstadiet till högstadiet. Vi umgicks inte lika ofta som jag gjorde med Katta, men vi var i samma klick på något sätt. Iallafall på högstadiet. 


Karolina var en go tjej som bodde på en underbar gård på landet. Karolina påminde om sin mamma väldigt mycket. De var lika lugna i sättet och fantastiskt snälla och mysiga. Karolinas mamma hade sparat många av sina kläder hon använde på 60- och 70-talet. Det var sån lycka för Karolina, tyckte jag, som kunde få kränga på sig hennes mammas utsvängda jeans på högstadiet. Min mamma hade slängt alla hennes kläder från den tiden. Minns vid ett tillfälle att vi hade sleepover hos Karolina där vi provade olika outfits och tog massa kort. Vi lyssnade på Twin Peaks soundtracket och blev livrädda.


Karolina blev tillsammans med Johan på gymnasiet. De gick i samma klass. De hängde ihop även efter studenten. De var varandras highschool sweethearts. 


Jag fick höra om olyckan en kväll. Jag tror det var höst eller vinter. Jag kunde inte förstå. Jag kan det knappt än idag. En tragisk bilolycka där Karolina och Johan var de som ödet hade bestämt inte skulle få leva längre. Varför? 


Jag tänker på Karolina (och Johan) titt som tätt. Jag tänker på hennes föräldrar. Jag gick aldrig på begravningen, jag kunde inte. Jag hade inte fixat den tragik det hade varit. De sade att kyrkan hade varit överfylld. Blombutikerna i stan visste vart min blomma skulle. Jag behövde inte uppge adress. 


Det är orättvist ibland. Livet, ödet. Ibland när man hör om statistik att det t ex i varje klass kommer vara någon som kommer att gå bort innan 25 års ålder, att det i varje klass finns någon som osv osv. Jag har alltid viftat bort det. Ja ja, det händer andra. När jag tänker tillbaka på vår klass så trodde jag inte att det skulle vara Karolina som drabbades. Usch, jag blir tårögd när jag tänker på det. Jag såg hennes bror för en vecka sedan. Då kom tankarna tillbaka. 


Hoppas du har det bra Karolina, vart du än är idag. Jag tänker på dig. Kram till dig och din familj.

onsdag 15 juni 2011

Jag mötte en medlem i Adidaskickers, eller?

Hej Dagboken!

Idag, i bilen, fick jag syn på en hyfsat ung man som kom gående över ett övergångsställe. Om jag skulle gissa så var han sisådär 29 år något. Han hade en helsvart Adidasoutfit. Från topp till tå. En sån där glansig lite pösig. Byxorna hängde lite över hans gympaskor, antar att det var bootcutmodell, och jackan satt lagom över magen. På huvudet en svart adidaskeps. De vita ränderna på jackan, som övergick ner till byxorna, fladdrade i vinden. 


Jag kunde inte sluta fundera över vad denna mannen tänkte innan han gick ut på stan. Undrar om han stod framför garderobsdörren och tänkte: "Näe, idag ska jag slå på stort och ta hela stassen på mig". Jag tror inte att han var sponsrad av Adidas, han såg inte så atletisk ut om vi säger så. Eller är han kanske medlem i Adidaskickers? Jag trodde det var en myt. På senare delen av högstadiet pratades det mycket om Adidaskickers. De var klädda enbart i Adidaskläder och var ute och slogs och ställde till med allmän oreda på stan. Hade de sitt högkvarter i Landskrona? 


Eller så tyckte han bara att han var fin. Just Do It säger Nike, Adidas har iallafall hittat sin reklampelare här i stan. 
See U later Alligator

Materialist?

På låg- och mellanstadiet var det viktigt att vara ihop med en kille. Minst en. Ibland var man tillsammans med många. Mest för att kunna säga till andra klasskompisar att man hade en kille eller fler. Man frågade chans. När man väl var ihop pratade man knappt med varandra, inte mer än vad man gjort tidigare iallafall.

I nästan hela låg- och mellanstadiet var jag tillsammans med en och samma kille. Kristian...Kristian var snyggast i klassen, tyckte jag. Min bästis Sara var tillsammans med Johan samma period och min andra kompis Jenny var tillsammans med Tommy. Det var vi liksom. Jag tror, om jag inte minns helt fel, att vi körde någon form av barnvariant på att vara swingers. Vi bytte killar med varandra, som om de vore bokmärken. Men det dröjde inte länge förrän vi bytte tillbaka med varandra. 

Det var på den tiden då jag lekte med My little Pony. Jag hade både det lilla och det stora stallet. Det stora var vitt med lila/rosa tak och det lilla var mer som en box i blått. Min häst hette Pink Parasol. Hade nog en gul också, men kommer tyvärr inte ihåg vad den hette. När jag var på snudden för gammal för att leka med My little Pony släppte tillverkaren bebisvarianter. De var det sötaste jag hade sett och jag var ju tvungen att ha en! Den sträckte upp huvudet lite nonchalant och man fick till nappflaska, blöjor och halsband. Jag fick en lila. Det fanns dock en annan variant av dessa hästar. Det var en billigare variant och såg inte alls lika söta ut. Sådana ville man absolut inte ha! Vi pratade ganska mycket om dessa hästar på raster och killarna i klassen snappade nog upp ett och annat.

En kille i min klass, Andreas, hade ingen tjej. Han bodde på landet och var kanske inte den skarpaste kniven i lådan om man säger så. Hissen gick inte ända upp, lampan lyser men ingen är hemma osv (Älskar Circus Kiev på P3). Han skickade ett brev till mig en gång. Han frågade chansen på mig. Jag var tillsammans med Kristian men blev ändå lockad av ytterligare en kille. Mängd och antal var fräckt. Jag ville säga nej, men längre ner i brevet läser jag....
"Du kan få en My little Pony om vi blir ihop, den där lilla bebisen". Och vad gör man som barn? Självklart svarade jag ja! 

Jag kunde knappt vänta tills dagen efter. Dagen efter kommer Andreas och överlämnar en My little Pony, en bebis. Det var den fula varianten, den plastiga, billiga, jättefula. Det blev pinsamt. Jag frågade vart han fått den ifrån. "Jag har snott den av min syster", fick jag till svar. Ännu jobbigare. Jag gjorde slut och lämnade tillbaka ponyn.

Kram kram 

tisdag 14 juni 2011

Uterum före och efter

Hej igen!

När jag ändå är igång kan jag lika bra visa vårt uterum före och efter.

Uterum före i härlig brun kulör


Uterum efter i lite ljusare kulör (Capri)

Pimp my skötbord mom!

God kväll Dagboken!

Ikväll har jag pysslat, men bara lite. Fick en stump tapet av min kära vän Emma som jag tapetserat in i Alvas skötbord. Pimp my skötbord mom!


Skötbord före


Skötbord efter


Tapeten close-up med lilla ninisen från Teddy Companiet
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...