Helgkänsla

Jag fullkomligt älskade fredagar och lördagar när jag var liten. Vem gör inte det i och för sig? Den där fredagskänslan infinner sig tidigt i livet. Redan som barn hade jag den. Den var så starkt förknippat med mys, hela dagen, hela kvällen. Det var alltid lite extra.


Ibland åkte jag och pappa till badhuset på fredagseftermiddagarna. Vi simmade och plaskade runt i den stora bassängen. Vi avslutade vårt besök med att köpa en festis i badhusreceptionen, päron helst, i tetrapak. Festis i en trekantsförpackning. Det var underbart. Jag blev alltid lika blank i ansiktet och på näsan efter att vi badat på badhuset. Antar att det var pga kloret. Fastän jag tvättade håret både en och två gånger med schampoo så luktade det ändå lite badhus när det torkat. 


Golvet vid ingången till badhuset var brunt och blankt. Det fanns små vita inslag i marmorn. Jag brukade studera dessa. Inget var det andra inslaget likt. Jag fick senare lära mig att det var fossiler. Då blev det ännu mer spännande. Jag har ju tidigare berättat att jag älskar allt gammalt. Det gjorde jag redan då. Golvet fick plötsligt en historia och jag kunde fantisera vilt om hur det var på dinosauriernas tid. Jag undrade vad de små djuren genomgått och hur de dog ut. Nu var de här, på ett golv, på ett badhus. Ibland letade jag efter fossiler på våra golv hemma. Vi hade plastmattor överallt så jag hittade aldrig något. Och ibland när jag såg något vitt inslag på en trottoar eller dylikt kom frågan som ett brev på posten: "Är det en fossil"?


Vi brukade åka och handla godis på lördagseftermiddagarna, sk lördagsgodis. Jag, som alltid varit svag för sötsaker, brukade passa på att fylla min påse fort som bara den. Pappa brukade tycka att jag plockat lite för mycket lösgodis i påsen. Jag visste att jag inte kunde lägga tillbaka i lådorna. Sneaky...


Jag och min syster fick dela en läsk på fredags- eller lördagskvällen. En läsk, 33cl i flaska. Läsken förvarades i förrådet utanför huset. Vi brukade köpa en back läsk när vi storhandlade och i den brukade det finnas ett gäng hallonsoda, passionsfrukt och någon enstaka sockerdricka. Givetvis skulle pappa alltid envisas med att ha någon Grappo och någon lättöl. Vi förstod inte riktigt vad han skulle med Grappon till, han drack ju aldrig läsk. Grappon blev alltid kvar i backen när den var tom... Det var med största noggrannhet som vi delade upp läsken, jag och min syster. Ibland var linjalen framme. Gud nåde den som fick en droppe mer än den andra. 


På fredagskvällen, och även lördagskvällen, var det alltid lite extra god mat hemma. Det lagades lövbiff med pommes frites. Det var Blåbands bearnaisesås till detta och en och annan gurkbit eller tomat. Salladen var alltid prydligt upplagd och ibland snitsade mamma till det och skar tomaten som stjärnor. "Man äter med ögat också", fick jag lära mig. Tror de köpte en manick från TV Shop som gjorde de där mönsterna. Mamma är fortfarande duktig på garnityr och göra det fint med dukning etc. Ibland tog vi fram fonduesetet. Vi hade små söta skålar med olika såser. Jag doppade alltid köttet i bearnaisesåsen. Det var den bästa. Jag är fortfarande svag för bea. Ibland tog det bara lite lång tid med att fonduea. Köttet såg alltid lite grått ut. Det var dock väldigt gott, lyxigt och exotiskt med fondue. Jag tror det var i mitten av 1980-talet. 


Ibland lagades det mat som vi tog med oss upp på ovanvåningen. Vi bänkade oss i soffan och tittade på TV. Det var ultramysigt. Vi kollade på Dallas och Falcon Crest. Vid vinjetten och introt till Dallas, när de visade bilder på skådisarna, brukade jag snabbt skrika: "Pax att vara henne" och menade Lucy. Lucy var söt tyckte jag. Sexig, tyckte kanske män i 20-30-40 och 50-års åldern. Jag som inte var så gammal tyckte att Lucy var den sötaste som fanns med sitt långa blonda svall. "Pax att vara henne". Varenda lördag, eller om det nu var fredagar det sändes. Ibland tetades pappa med att säga före mig: "Pax att vara henne". Då blev jag jätteledsen. Jag ville inte vara Pam. Pam var tråkig och hade brunt hår. Pam var alltid lite ledsen, om jag inte minns fel. Lite gnällig. Det var inte Lucy. Lucy var glad och käck. Hon struttade omkring på Southfork. Hennes lockar studsade i kapp (och även hennes hyfsat stora barm). Jag gillade inte Sue Ellen heller. Hon var obehaglig. Man kunde nästan känna doften av hennes andedräkt. Hon var alltid full i serien, mycket drama omkring och JR var alltid elak mot henne. Ibland förstod jag JR, för hon var rätt jobbig.


Fredags- och lördagskänslan. Den är mysig. Jag skall göra mitt bästa för att vår lilla tjej, och framtida barn, skall få uppleva samma mys som jag fått göra när jag var liten.

Staten och Kapitalet

Hej Dagboken!


P3 igen...Ebba Gröns "Staten och Kapitalet". Fantastiskt bra! Nu vill jag spela luftgitarr, dansa mig svettig och leka rockstar.


Rock on!

Joakim Thåström (bild lånad från pastan.nu)

Mer musik

Hej!


Hemma hos oss är P3 på konstant. Då menar jag konstant. Förutom när vi sover och inte är hemma. P3 har förändrats kan jag väl tycka och ibland stör jag mig något fruktansvärt på några programledare. En av dessa är Johanna Koljonen. Vid något tillfälle diskuterade hon film. Dagens topic var om huruvida Bram Stoker´s Dracula var ett sk flämtpekoral eller ej. Jag var tvungen att googla ordet. Jag och min man brukar slänga in ordet flämtpekoral lite då och då när vi pratar med varandra numera. På skoj, såklart. Jag heter ju inte Johanna Koljonen.  


Nyss fick jag iallafall lyssna på Florence and the Machine och låten "You´ve got the love". Love it. Går rakt in på min lista.

(Love this pic. Bild lånad genom framgoogling)

Vit trappa

Hej igen!


Nej, nu när det regnar så mycket är det dags för ett nytt projekt. Trappan nästa eller?

(Trappan före i läcker brun heltäckningsmatta från 1900-frös ihjäl)

(Trappan före)

Taa daaa. Efteråt.

Skämt å sido. Inspiration, enbart inspiration. Älskar de svarta detaljerna på räcket.

Gillar de gråa partierna

Helt vitt, mycket flott

Så här har vi pratat om att göra men med grått i mitten, ev heltäckningsmatta

Så tjusigt och elegant

Nu har vi inte världens största hall, men annars är detta golvet fantastiskt vackert.

Kattkiss?

God kväll!


Som det regnar. Vad hände med sommaren? Jag har ju inte hunnit att vara på stranden. Jag börjar ju jobba om en vecka. Hisnande känsla.


Ibland luktar det konstigt från vår källare. Ur ett avlopp kan det lukta död ibland. Det var dock längesen sist. Jag brukar hälla lite vatten så att det inte har med rören att göra. Den senaste tiden har vi upptäckt en annan doft. Kattkiss. Vi har ingen katt. Kattkissdoften kommer och lika snabbt kan den försvinna. Vad är detta? Jag har googlat och ev kan det vara växter som doftar eller någon isolering. Hatar äckeldofter. Kan det inte bara få lukta såpa alltid.


Jag har hällt såpa i alla avlopp i källaren nu. Två sekunder senare är doften borta. Märkligt. Någon som vet vad detta är?


Kram kram

Kurt Cobain

Hej Dagboken!


Det är svårt att skriva något som helst inlägg när så många sörjer. Det är fruktansvärt det som hänt i Norge. Ovan på allt hittades Amy Winehouse död i sitt hem i helgen. Även hon 27 år. Precis som alla andra rockstars. Min syster är 27 år. Tur hon inte spelar i band. 


En annan person som dog vid 27 års ålder var Kurt Cobain i Nirvana. Jag och Katta, min allra bästaste bästis på högstadiet, upptäckte Nirvana i samband med deras stora genombrott. Vi var fast direkt. Vi köpte Nevermind och lyssnade in oss på skivan. Vi kunde alla låtar utantill. Vi kanske inte sjöng riktigt rätt, men vi mumlade igenom vissa textrader där Kurt inte artikulerar så väl. Vi köpte även deras första skiva, den innan Nevermind. Den var skitbra. Den hette Bleach. Det var inte så många som visste om att Nirvana släppt en skiva innan Nevermind. Jag och Katta visste det. Vi visste mest om Nirvana på vår högstadieskola. Iallafall ville vi att det skulle vara så. Bleach. Den var inte så jättebra, men man skulle tycka att den var cool. Nevermind blev för mainstream efter ett tag då tom de som inte hade en aning om vilka Nirvana var kunde sjunga med till "Smells like teen spririt". Det tyckte vi iallafal. Vi som var bäst på Nirvana.


Jag köpte Dr Martens, elvahåls med stålhätta. De glänste de första dagarna och det var pinsamt. Jag gick ut med dem i regnet en dag, när de var hyfsat nya och skrubbade dem lite mot varandra. Gruset rispade kängorna och de såg genast använda ut. Något år senare satte jag pärlor i skosnöret och målade ett fredsmärke på ena stålhättan. 


Vi köpte färg för att färga t-shirts. Vi knöt gummiband på tröjan och vips hade vi tillverkat våra första egna batiktröjor. Vi hade mittbena och försökte få våra tunna skandinaviska hår att växa. Det gick sådär. Men man kunde ha mittbena även i page. Det kunde ju killarna ha. 


Grunge. We loved it! Vi köpte alldeles för stora flanellskjortor som var uppknäppta. Vi hade läderband runt halsen som halsband. Till detta tighta svarta byxor och våra Dr Martens kängor. Hej 90-tal. Hej Grunge.


Vi älskade Nirvana och framförallt Kurt. Jag klippte ut minsta lilla artikel från VeckoRevyn och Slitz (som på den tiden var en grym musiktidning utan sk "glamourmodeller"). Jag samlade mina urklipp i en pärm. Den som hade mest var bäst, typ. Jag klippte ut bilder och gjorde collage. Jag hade årskalendrar med Nirvana och tog kort på bilderna, framkallade 24-rullen och skapade vackra collage som jag sedan ramade in och spikade upp på väggen. Jag hittade ett av dessa fina konstverk hos mina föräldrar i helgen, när jag var och letade gamla leksaker på vinden.

(Ett av mina collage)

Kurt blev tillsammans med Courtney Love, sångerskan i Hole. Hole var också grymt bra och jag kunde hela plattan "Live through this" utantill när jag gick i nian. (För övrigt är detta en mycket bra skiva fortfarande). Samtidigt lyssnade vi på Pearl Jam och vi hade väl båda en liten crush på Eddie Vedder. Soundgarden och Alice in chains var två andra coola band. 


Jag ville också spela i band. Jag kunde spela piano. Men bara sådär. Jag gick på den kommunala musikskolan men tyckte det var astrist. Jag brukade ljuga för min pianofröken. Jag sade att jag bara hade fått 2 låtar i läxa från förra gången. Jag brukade sudda ut de markeringar hon gjorde i mina pianoböcker. De markeringar som visade att det var en läxa till nästa gång. Jag slutade att spela piano vid ett tillfälle. Berättade för pianofröken att jag inte hinner längre, jag vill sluta. Mina föräldrar blev jättearga. De hade ju tom köpt ett piano. Jag fick ringa min pianofröken och be om att få komma tillbaka. Jag var inte så duktig. Jag tänkte istället att jag kunde så fall vara sångerska i bandet. Jag och Emilia, en annan mycket nära vän på högstadiet, bestämde att om vi startar ett band skall vi heta "The Bozoz". Lagom långt. Coolt. Det lät som ett band med attityd. Såna var vi. Det blev inget band. Men jag ville gärna vara en sån. En sån lite bohemisk tjej. Jag försökte, Gud vad jag försökte. Jag letade efter kläder på Second Hand, ville ha V-jeans, men hittade inga. 


Jag följde med Katta och hennes föräldrar till Sälen på påsklovet i nian. På eftermiddagen den 9 april 1994 gick vi till den lokala ICA butiken för att köpa godis och Frida eller VeckoRevyn. Vi stannade till vid ingången till butiken och läste alla de löpsedlar som var uppsatta. KURT COBAIN HITTAD DÖD! KURT COBAIN -  SJÄLVMORD! Jag och Katta tittade på varandra och skrek sen rakt ut: "VAAAAA??? ÄR DET SANT? NEEEEEEEJ!!!!! Paniken var total. Vi sprang in i butiken fram till Aftonbladet eller någon annan kvällstidning och slet upp sidorna där det stod om att Kurt Cobain hade hittats död. Troligtvis självmord. Vi trodde inte att det var sant. Vi började att storgråta i butiken. Andra kunder glodde på oss. Vi sprang hem till stugan. Kattas föräldrar möttes av två förtvivlade tonårstjejer. Mellan våra hulkanden fick vi fram att Kurt Cobain var död. "Jaha, vem är det?" fick vi frågades tillbaka. "Hallå?" fick de till svars. Stackars föräldrar. Vi tyckte de var puckade som inte fattade. Vi slängde oss i vår ovanvåningssäng. Vi drog fram våra dagböcker under våra kuddar och började att skriva. Katta satte igång bandspelaren och det spelades Nirvana på hög volym. Vi skrev. Ja, vi skrev.


Vi sörjde, minst en vecka efteråt. Hade svarta kläder på oss i skolan och tyckte att allt var trist. Någon frågade varför i sörjde och vi berättade att det självklart var för att Kurt hade dött. "Vem?", fick vi tillbaka. Då var det nära att jag/vi sade upp bekantskapen med dessa personer. Respekt för de döda liksom. Vem? Tönt.


Ur min dagbok 9/4-1994


Hjälp! Hjälp! Hjälp!
Kurt Cobain (sångaren i Nirvana) har tagit sitt liv. Hur fan ska jag och Kåce (Katta) kunna fortsätta att leva? Vi sitter här och gråter som om vi e döda. Han e ju underbar! Det får ej vara sant! Vi e helt förstörda. Musikvärlden e ju helt förstörd. Vad ska vi ta oss till?


(Nästa sida) Detta är ju hemskt. Ingen bra musik längre. Han dog för 1 eller 2 dagar sedan. Nu måste jag snyta mig. Idag har vi varit på Hundfjället och åkt skidor och i morgon åker vi hem. Nu ska jag gråta vidare. Vi hörs!

Jag saknar ord

Hej!


Jag saknar ord. 


Jag är inte personligen drabbad av det hemska som hänt i Norge, men jag lider med alla de som drabbats. Alla de föräldrar som inte får se sina barn växa upp. Fruktansvärt. Tragiskt. Jävligt. Sjuka j-vla människa. Varför? Fy fan. Jag mår så dåligt över vad som hänt. Sånt här får inte hända. Idiot! 


Alla mina tankar går till Norge idag. Till alla som är drabbade på ett eller annat sätt. Jag lider med er. Jag sörjer med er. 


Kram

Musiclover igen

Hej hej hallå! (Som vår lille hiphopsmurf Timbuktu skulle sagt)


Kom på en sak. Jag har ju erkänt för er att jag är mycket svag för gammal eurotechno och dansmusik. INTE DANSBANDSMUSIK, dansmusik. Förutom kanske Black Jacks "Inget stoppar oss nu", för då är det väldigt skoj att dansa bugg. 


Jag skall försöka göra min egna lista. Spontanlista. Så fort jag kommer på en låt skall jag lägga in den här. Inte i någon ordning. Men samla ihop ett gäng låtar som jag gillar. Nu menar jag inte dansmusik enbart. Blandat. Kanske skall jag lägga in olika genre? Jag är ju bra på att sortera. Men ibland är det svårt när en och samma grupp passar in i olika genre. Jag hade ett mindre helvete när jag sorterade i min ipod. Vad är t ex Kent? Rock? Svensk Rock? Alternative? Mycket jobbigt när man är välorganiserad ut i fingerspetsarna.


Här kommer några låtar som får tummen upp. Samtliga låtar, även de i framtiden, samlas i ett eget avsnitt här intill. 


The Cure: "Just like heaven"
The Cure: "I will always love you"
Flirtations: "Nothing but a heartache"
a-Ha: "Scoundrel days"
Billy Idol: "Dancing with myself"
Björk: "Play Dead", "Joga", "All is full of love", "Hyperballad"
House of love: "Shine on"
Indochine: "3éme sexe"
Ladytron: "Evil"
Lamb: "Gorecki"
Mojave 3: "Where is the love", "Mercy"
Violent Femmes: "Blister in the sun"
The Zombies: "Time of the season"


Ooohhh, farligt. Jag gick igång nu. Hade kunnat sitta här hela dagen. Have to go.


Puss puss 
Hyllingebuss

PJ Harvey

(Bild lånad från philspector.wordpress.com)

Ooops! Det var visst fel

Hoppsan....

Det är visst en vecka kvar. Inte två. Ännu stressigare. Shit

Och nu spelas The Cure på P3. "Just like heaven". Fortfarande lika fantastiskt vacker. Vacker och jag blir sentimental och gråtmild. En vecka kvar....Hisnande känsla. Som om något skall ta slut på något sätt.

Kram

Jooobba jooobba joooobba!

Hej Dagboken!

Jag är lite nervös. Lite pirrig i magen. Känner mig lite som en praoelev eller som om jag skall börja på ett nytt jobb. Om ca två veckor skall jag börja jobba igen. Jag har varit föräldraledig i snart 1,5 år. Jag kan inte förstå vart tiden tog vägen. Alla mina vänner, som själva har barn, berättade för mig hur jag skulle tycka att tiden hemma bara skenar iväg. Jag förstod inte vad de talade om. De sade också gång på gång: "Linda, passa på och njut och lev i nuet!". Jag förstod inte vad de pratade om riktigt. 

I början av min föräldraledighet klättrade jag lite på väggarna. Jag är ganska rastlös av mig. Jag har en hög stresströskel och tycker om att jobba järnet helt enkelt. Jag vill ha högt tempo, ha mycket att göra, nästan så mycket så att jag får hjärtklappning. Får sinne på när jag sitter och rullar tummarna. Sådan har jag nog alltid varit. Även om jag också kan uppskatta att sitta ner, läsa en tidning, bara ligga i soffan och slappa och vara bekväm, så är jag nog innerst inne en lite stressad och rastlös själ. Eller kanske tom "periodare". Min pappa brukar säga: "Ja han/hon har lärt sig att sköööda nååd" (skånska för sköta något). Det innebär att man fått ett bra jobb där man arbetar hårt, länge, mycket och intensivt. Man är j-vligt lojal mot företaget där man arbetar med andra ord. Han är nog stolt över både mig och min syster för vi har banne mig lärt oss att sköööda nåååd. 

Det var en stor omställning att få barn. Alva, min älskade skatt, kom tre veckor för tidigt. Jag skulle sluta jobba två veckor innan planerad nedkomst (som det så tjusigt heter). Jag behövde banne mig inte gå hemma en månad i förväg bara för att varva ner. Varför då? Jag beslutade därför att två veckor innan, det är lagom. Jag tänkte inte på att ett barn bestämmer själv när det är dags. Jag räknade inte med att mitt vatten skulle börja sippra tre dagar i rad, tre veckor för tidigt. Första morgonen sprang jag in i sovrummet och berättade lite skamset för Fredrik att jag nog kissat på mig. Man är ju lite halväcklig som gravid, man läcker, man rapar, fiser, har sura uppstötningar osv. Han var van. Jag ringde förlossningen för säkerhets skull. De trodde jag kissat på mig. Men det liknade och luktade ju inte urin, tyckte jag. Jag fick till svar att jag skulle hålla koll ändå. Att min slempropp gått kvällen innan var inget orosmoment tyckte de på förlossningen. 

Nästa dag, samma sak. Vatten sipprade ut när jag vaknade. Men va fasiken....Jag började att städa ur mitt kontor. Precis som om jag hade något på känn. Jag frågade min chef om det var ok att sluta redan på fredagen istället för nästa fredag igen. Det var ok. När det sipprade ut vatten nästa dag igen ringde jag förlossningen tredje dagen i rad. Ingen fara, var svaret. Som tur var skulle jag på rutinkontroll hos MVC samma dag. Hos min barnmorska var svaret: ÅK UPP TILL FÖRLOSSNINGEN OMEDELBART. Jag freakade ut. Jag blev som en duracellkanin. "Nej, men jag hinner inte. Jag skall jobba tom fredag". Vi åkte upp till förlossningen som bad oss åka hem, äta något gott, packa väskan och komma upp igen. Jag skulle bli igångsatt. Mitt vatten hade börjat att läcka och efter tre dygn finns det en risk för infektion. 

Jag förstod inte. "Vaddå? Skall vi ha barn? Igångsatt? Det har vi inte pratat om på föräldrautbildningen. Jag skall jobba i morgon. Jag har möten. Och intervjuer att sköta. Vem skall ta dessa? Och det var ju fan vad skitigt vi har i lägenheten. Kolla mattan. Den är helt flockig". Fredrik, min man, fick se sin hyperfru i gång. Jag var värre än en pundare på tjack. Jag flög fram och tillbaka i lägenheten. Jag städade, jag putsade, jag dammsög. Jag låg på alla fyra med magen studsande mot golvet när jag putsade möblerna. Att bebben sprallade i magen och satte sig på tvären mellan putsandet gjorde inget. Det skall vara rent i vårt lilla bo när bebisen kommer.

24h senare var vår lilla Alva född. Jag satt på förlossningen och sms till min kollega Sofie att jag inte kommer i morgon. Om det är ok att hon tar mina intervjuer. Det blev abrupt på något sätt. Jag hann inte landa. Jag skulle gått hem en månad innan beräknad nedkomst. 

Jag kraschlandande hemma. Från att ha jobbat i 190km/h till att ligga och gosa i sängen hela dagen, att inte få kläder på sig förrän efter lunch och inte hinna äta på samma tider. Det var tufft för Skalman, dvs jag. Jag hann inget. Plötsligt fick jag förståelse för alla andra mammor (och pappor) som hade sagt att man inte hinner med något om dagarna. Det kändes som om jag inte "skötte något". Jag klättrade på väggarna. Jag ville nästan börja jobba igen. Men jag ville ha med mig Alva. Detta lilla liv som jag inte ville släppa taget om en sekund. Det var kärlek vid första ögonkast. Jag älskade (och älskar) henne så mycket så att jag inte kan beskriva hur starka känslor jag har. Det gör ont ibland. Jag kan nästan börja gråta när jag tänker på henne så mycket jag älskar henne. 

Tiden gick. Jag hade storslagna planer på att jag kanske kunde läsa en kurs på distans. Jag tänkte hälsa på farmor, farfar, mina mor- och farföräldrar. Minst en gång i veckan. Jag skulle gå på sångstund. Skulle gå till öppna förskolan minst en gång i veckan. Jag skulle gå ut och gå varje morgon innan frukost för att gå ner i vikt. 

Har jag gjort något av ovanstående? Gått ut och gått? En gång kanske. Gått till öppna förskolan? Ja några tillfällen. Hälsat på släkten? Kanske fem gånger max. Gått kurs? Skojar du? 

"Passa på och njut, tiden kommer inte igen". 

Nu förstår jag vad ni menar. Jag är stressad nu vad jag skall hinna med. Två veckor kvar. Shit, två veckor. 

Idag skall vi hälsa på min farmor. Check.

Jobb om två veckor. Praoelev eller nyanställd. Så känns det. Spännande. Lite läskigt. Men skoj. 

Alva midsommar 2011

Indiana Jones

Hej Dagboken!


Som jag tidigare skrivit så hade jag många drömmar som liten. Många drömmar var om framtida yrkesval. Jag ville bli prinsessa, jag ville bli Carola. Sen ville jag vara min dagmammas dotter Stina. När jag insåg att jag inte kan "bli" någon annan, dvs stjäla någons identitet (även om man i dag kan det tydligen, kapa någons identitet...läskigt) var jag tvungen att hitta på ett annat yrkesval.


Jag hade kompisar som skulle bli delfinskötare. Det var sjukt trendigt på 80-talet. Om man var tio år. Men vad jag förstod så hade vi inga delfiner i den lilla stad jag växte upp i. Så jag visste inte riktigt hur det skulle gå till. Jag var därför aldrig sugen på detta yrke. Däremot kunde jag tänka mig att bli städerska. Jag var ju rätt bra på det, redan som barn. Men....


I mitten av 80-talet släpptes den första Indiana Jones filmen. Jag var ganska ung när den kom men jag fullkomligt älskade den. Jag blev helt såld. Indiana Jones sprang omkring på Kairos gator och letade efter den fördömda arken. Arken med budtavlorna i. Spännande. I filmen gjordes det utgrävningar, Indiana Jones hade sin lilla anteckningsbok där han skrev upp tecken, mätningar etc. Han sprang omkring i grottor, tempel och hittade lönndörrar och annat magiskt. Fantastiskt. Då bestämde jag mig. Jag skulle bli arkeolog. 


Ibland gick jag omkring i vårt 70-tals hus och tryckte på väggarna. Jag hoppades så klart att det skulle fällas upp någon lucka eller dylikt som i Indiana Jones. Jag gick in i garderoben och tryckte. Jag tryckte på vår svarta bokhylla med glasdörrar och  med vinröda sammetsklädda väggar. Inget hände. Jag var hemma hos mormor, i hennes garderob och tryckte. Inget hände. 


Ungefär samtidigt hade jag sett Narnia, den tecknade versionen. Det gjorde ju inte saken bättre. Jag var tillbaka i garderoben och tryckte på väggarna. Ett tag trodde jag på riktigt att man nådde Narnia i mormors garderob. Hon hade ju en stor pälskappa som hängde där. Precis som i Narniafilmen. 


Det närmsta jag kom lönnfack, lönngångar och att uppfylla min dröm som arkeolog var när vi vid några tillfällen var ute och "söndagskörde". Att söndagsköra innebär att vi tog bilen och körde en sväng, kanske stannade vi till hos någon och fikade, annars körde vi mest omkring och tittade. Oftast ute på landet. Vid ett tillfälle såg vi ett gammalt hus. Ett rött fallfärdigt hus ute på landet. Något fönster var trasigt. Dörren stod på glänt och gräset var högt i trädgården. Det såg vilt ut. Vilt, lite läskigt men samtidigt otroligt spännande. Adrenalinet pumpade i min kropp. Jag bad mina föräldrar. "Snälla stanna bilen, jag måste få gå in i huset". Jag fick snabbt lära mig att man inte går in i andras hus, trots att det ser övergivet ut. Jag bad ännu mer, det gjorde det ännu mer spännande. Ohh, vad jag ville gå av bilen och gå in i huset. Tänk att få gå in och hitta massa gamla ting. Gamla vackra ting. Som ni förstår var det en förälskelse jag hade redan som liten.


Jag är fortfarande jättenyfiken på övergivna hus. Vad jag förstår är det förbjudet att gå in, men jag vill så gärna. Kanske inte så mycket för "Indiana Jones-upplevelsen", men för att se om det finns vackra gamla ting. Som att gå in på ett "levande" museum. 


Jag blev inte arkeolog. Jag insåg efter några år att det är en tuff bransch. Särskilt i Sverige. Men så spännande! Häromdagen när jag krattade i vår rabatt önskade jag att jag skulle sätta spaden i något hårt. Något hårt som visade sig vara någon gammal skatt eller något. Jag hittade bara en flintasten och några mördarsniglar. Typiskt.


Kram kram

Det går bra nu

Campingen i Halmstad

Hej Dagboken!

Min mormor och morfar brukade spendera sina semesterveckor på sommaren på en och samma camping i Halmstad. Varje år. Samma veckor. Campingen var stor och gästerna bodde främst i husvagn med förtält. Min mormor och morfar bodde dock alltid i en av de tio stugor som fanns på området. Tio likadana trästugor på en rad. De hade alltid den som var längst ner på campinggatan. Det var en hörntomt och hade således den största "täppan" utanför och där brukade mormor och morfar sitta i sina goa solstolar med tjock madrass och sola. Solstolarna knakade gott när man fällde ryggen till fullt liggläge. Madrasserna var aningen solblekta efter x-antal besök på campingen. Varje år släpades de med till Halmstad.

Något i stil med detta. (Bild lånad från enannansida.se)

På samma gata, mitt emot mormor och morfars stuga bodde några av "långliggarna" och några av de andra stammisarna. En långliggare kännetecknas av att man varje år åker till en camping vid säsongens början och stannar till säsongens slut. Husvagnen blir ens bostad. 

Mitt emot mormor och morfar bodde Eivor och Bengt. De hade en flott husvagn och ett förtält med stora fönster. De hade utemöbler i förtältet, små blomsterlådor med plastblommor i, en liten radio som var inställd på P4, troligtvis eller Radio Halland. Det spelades dansbandsmusik med Lasse Stefanz och Vikingarna. "Mjölnarens Iréne" var populär. Bengt var en avslappnad herre som tyckte om att dricka öl, ganska mycket öl. Eivor upplevdes lite mer stelare och brukade skälla på Bengt. De kom från någon by i Småland, om jag inte minns helt fel. De hade utpräglad dialekt iallafall. "Dummer, så kan du ju inte göra!", brukade Eivor säga till Bengt. "Dummer"....

En dag, mitt på dagen, satt Bengt utanför förtältet för att få en glimt sol. Han satt i bar överkropp och bara shorts. Det gjorde de flesta män på campingen. För när jag var liten var det alltid fint väder på somrarna. Många som gick förbi fnissade lite när de såg Bengt just denna dag. Jag förstod först inte varför, inte förrän jag tittade ordentligt på Bengt. Där satt han på en pall och pungen hade ramlat utanför shortsen, ut genom shortsbenet. Ding dong. Efter ett tag hördes ett välkänt "smeknamn". "Dummer! Kom in direkt!"

Jag hade det stora nöjet att få spendera en vecka med mormor och morfar i Halmstad, flera år i rad. I stugan fanns det fyra bäddar. Två stycken ovanvåningssängar och detta var häftigt när man var sisådär åtta år. Jag bodde överst. Jag brukade hitta kompisar på lekplatsen eller vid kiosken. Jag drog med dem hem till vår stuga och vi lekte med Barbie eller med My Little Pony. Jag träffade en kompis vid ett tillfälle som jag tror var en flicka. Hon hade konstig dialekt, var kortklippt och allmänt grabbig. Hon ville spela fotboll och kasta saker istället för att sitta lugnt i min ovanvåningssäng och leka med Barbie. Jag frågade vad hon hette och jag har för mig att hon hade ett namn som var unisex. Typ Charlie, Kim eller Robin/Robyn och det gjorde ju inte saken lättare. Jag kunde ju inte fråga rakt ut om du är tjej eller kille. Så mycket förstånd hade jag. Det hade ju varit förolämpande tänkte jag. Så jag kom på en lek. "Jag har kommit på en lek. Den heter räcka-upp-handen-leken. Jag frågar frågor och om det stämmer räcker man upp handen. Ok?" Jag började leken. "Vem här inne tycker om katter?" Kompisen räckte upp handen. "Lätt", tänkte jag. "Vem tycker om glass?" Hon räckte upp handen igen. Nu kom det svåra. Hur skall jag formulera frågan. Ahhh, jag bara frågar. "Vem är tjej här inne?" Hon räckte upp handen. "Phuu!" Tur....

På campingen fanns en liten matbutik med det allra nödvändigaste. Som t ex kakor, bullar etc som vi hade varje eftermiddag till kaffet. De hade även det som i dagligt tal kallas för munkar eller donuts. Såna där degringar som är friterade nästan och har massa socker på sig. Min mormor kallar dem för något annat. 

Vid ett tillfälle var jag och mormor i matbutiken för att köpa en "kaga" (kaka på skånska) till kaffet. Jag försvann in i butiken och kollade på leksaker, såpbubblor och rockringar. Mormor befann sig i andra delen av affären när jag plötsligt hör henne ropa på mig med hennes ganska så breda skånska dialekt: "Linda, går det braa me sånna häringa fittakaaagor?" Hon höll upp en påse med munkar/donuts. Fittakagor. Det betyder ungefär fettiga kakor, mycket socker, mycket fett. Mormor tänkte inte på det. Det var det dock några andra i butiken som gjorde. De höjde på ögonbrynen och tittade på mormor. Jag sprang fram till mormor väldigt snabbt och sade "ja tack, det blir bra. Kom vi går". Fittakagor...

Hej då

Kaga me socker på!

Ghettobarnvagn

Hej Dagboken och Kära Tomten!


Vi åkte till Australien inte för så länge sedan. Var borta tre månader. (Återkommer till detta en annan gång). Inför resan var vi tvungna att köpa en "ny" slit och släng vagn. In på blocket. I love blocket. Jag är blocketoman, om ni frågar min man. Jag har lagt in bevakningar på blocket. 


Iallafall...inför resan var vi tvungna att ha en vagn som klarar av diverse misshandel av flygpersonalen. När vi åkte till Babyland och liknande butiker så var deras råd: "Ni mååååste köpa en Babyjogger City Mini. Det är inga andra vagnar som kommer att klara av den hanteringen som finns på flygplatser. Framförallt inte sen i sand och dylikt. Ni måååååste köpa denna för 3500 kr". Jag kände mig genast som Mia Skäringer i Solsidan. Självklart skulle vi köpa en sådan vagn. Men 3500kr. Mycket pengar när vi redan har en välfungerande vagn. Vad händer om den inte pallar trycket och ett hjul ramlar av? Är det inte bättre då att ha en vagn för lite mindre pengar?


Vi hittade en vagn på blocket. En Carena Easy. En lågbudgetvagn. Killen kom hit och levererade den till oss. 600 kr skulle han ha för den. När killen gått och vi gick och provkörde vagnen inomhus kändes det helt ok. Kanske inte lika snygg som City Minin, men den har en "cupholder". I love cupholders. Vi har bara en i vår bil. Nästa bil ska vi ha två. 


Jag fällde ihop vagnen och tjoooong sa det i handtaget. En skruv lossnade. Ja ja, fram med silvertejpen. Fredrik tejpade ihop handtaget. Strunt samma, den kanske går sönder iallafall på planet. 


Vi var tre månader i Australien. Höll galant. Vi kom hem och använder vagnen fortfarande. Silvertejpen sitter kvar. Känns sådär. 


Vi var och hälsade på syster och vänner i Stockholm för en tid sedan. Vi tog oss till Vasaparken så att barnen kunde få leka av sig. Alla hade Bugaboo- eller Teutoniavagnar. Jag hade en solblekt Carena Easyvagn med silvertejp. Jag kände mig fattig. Då kommer det fram en yngling med kamera runt halsen. Så där typiskt studentig såg han ut. Han utgav sig från att komma från Expressen och hade några frågor om barnvagnar och blocket. Om vi någonsin köpt någon vagn där, varför osv. Jag berättade glatt att jag köpt just denna vagn på blocket inför en resa och att den hängt med därefter. Vad jag inte var beredd på var att ynglingen sedan ville ta en bild med mig och vagnen. Skit, tänkte jag. Jag försökte hålla för handtagen klädda i silvertejp. Jag visade mina vigselringar mot kameran istället. "Måste du ta kort på min ghettovagn? Jag lägger min Marc Jacobs väska på sitsen, du kan väl fokusera på den? Jag är inte så jättefattig som det ser ut". Pinsamt. 


Jag har inte sett artikeln ännu.


Nu vill jag ha en City Mini. De kostar under halva priset i USA. Kan man köpa på nätet och få hitskickat eller hur funkar det med moms och tull?

City Mini sandstone

City Mini black

(bilder från Babyjoggers hemsida)

Tjing tjing maffig vigselring!

Mer inredning

Hej Dagboken!


Inne på dag 2 att vara bakis. Inte lika farligt idag dock, bara lite trött. Fick en längtan efter Mc D, vilket brukar innebära slutet på att vara bakis. Fick bli en juicy QPcheese. Mmmm att ost, fett och salt kan smaka så gott. 


Underbart att få sitta i soffan och googla igenom massa vackra inredningsbilder. Love it.


Här kommer de:

Vacker fågelbur. Vill ha

Ytterligare en ljusbricka. Man kan aldrig ha för många

Denna bild tål att upprepas.

Hello hello vackra vita lampa

Svarta ramar med fjärilar, vill ha!

Så här kommer det se ut ovanför vårt bord i vårt matrum snart

Bakfyllebulimiker

Hej Dagboken!


Vissa dagar är roligare än andra. Idag har det varit en sjukt pissig jävla morgon/dag och nu kväll.


Jag var på fest igår. En fest som luktade "klackarna i taket" redan när vi anlände. Som förälder är man inte ute och festar lika ofta som förr. Vet att jag skrivit tidigare om hur jag var ute sisådär tre dagar i veckan när jag pluggade i Lund. När jag sedan började att jobba så räckte det med utgång på lördagarna. 


Men som förälder...då är man kanske ute tre gånger om året. Om man räknar bort nyår, valborg, midsommar och jul. Så det är ju inte lite förväntningar som ligger i luften. Bara aningen. Det och att man helt plötsligt är väldigt sugen på vin och drinkar. Om man är ute ca tre gånger på ett år och inte är någon stordrickare i övrigt och går all in när det därför vankas fest.... Ni vet vad jag menar.


Det dröjde inte länge, igår, förrän det dansades vilt. Vi sjöng i kör till Journeys "Don't wanna loose your love". Jag ville att mr DJ skulle köra LaBouche "Sweet dreams". Ni förstår att jag kommit till det läget när det inte längre är pinsamt att visa sitt tycke för eurotechno. Jag dansade. Jag slängde av mig pumpsen och dansade barfota. Mina fotsulor var kolsvarta. 


Märkligt att varje gång man är på fest så går klockan så snabbt. Ett tu tre var det dags att lämna lokalen och dra vidare ner på stan. Då slog det till. Som om någon slagit mig i huvudet med ett basebollträ. Jag fick ta en taxi hem. Men innan dess köpte jag med mig en kebab, av någon anledning. Det är nog fem år sedan sist jag åt en kebab. Den där kebaben skulle göra sitt tänkte jag. Jag kommer inte bli bakis i morgon när jag vaknar.


Jag vaknade kl 7. Då ville kebaben inte vara kvar. 


De säger att asiater saknar en enzym i kroppen som gör att de inte kan bryta ner alkohol som andra. Ibland funderar jag på om jag är lite halvasiat. Jag blir förgiftad av alkohol. Jag kan inte sitta upp utan bara ligga ner. Jag vänder mig i plågor för min mage gör så ont. Det känns som om en demon bor i min mage och straffar mig. Nu lät jag lite som en pingstvän, men det är jag inte. Men känslan av att det vrids inombords i min mage. Vad jag än äter, spyr jag. Som om jag vore bakfyllebulimiker.


När jag och min man varit tillsammans i några ynka månader blev vi bjudna på fest. Han hade aldrig sett mig bakis. Det fick han på efter denna fest. Vi sov över på festen tillsammans med många andra. Festen var på Öland. Jag vaknade och kände direkt. Nej. Inte idag. Inte nu. Inte med min "nya" pojkvän. Han tyckte att jag skulle skärpa mig och "kom igen". Idag vet han bättre. Jag kan inte skärpa mig hur mycket jag än vill och försöker. Värdelöst. Jag hatar att vara bakis. Hatar att vara bakfyllebulimiker.


Jag skall aldrig mer dricka alkohol.


Skål skål, kräkvrål!

Inspiration badrum

Hej!


Ahhhhh, vill ha!
Surfade omkring och hittade en blogg full av inspiration, som hon i sin tur fått från någon annan. Bloggen med adress är: http://decoria.se.


Hittade dessa bilder som är hämtade från ett reportage ur Allt i hemmet.

Foto: Marie Eriksson

I really like marockanskt kakel. Bilden nedan från rumid.dk

Midsommarsnaps

Hej!


Jag är inte jätteintresserad av att laga mat. Ibland känns det mest meckigt att komma på vad man skall äta. När jag pluggade i Lund brukade jag och min kursare, och vän, ha en deal. Hon kom hem till mig, lagade mat, och jag diskade efteråt. Jag stod för maten. Done deal. Ibland önskar jag att det fanns någon tablett man kunde ta för att bli mätt. Det hade räckt. Som tur är har jag gift mig med en man som tycker det är underbart att laga mat. Han hittar på olika sorters marinader, tar tillvara på örter vi har i trädgården och kommer på egna recept. Perfekt. 


Men något har hänt...
Vi flyttade till vårt hus i oktober förra året (2010). Till vårt hus kom en uppväxt trädgård på 1100kvm. Lagom när man bott i lägenhet sedan man flyttat hemifrån och det närmsta man kom trädgård var en statspark (inte alls). När vi flyttade in i oktober var det grått trist och kallt. Träden var kala förutom några äpplen som hängde och dinglade. Rabatterna var nakna. Under våren ploppade det upp tulpaner, liljekonvaljer och andra vackra blommor och växter. Vi har rabarber, hallon, jordgubbar och vinbär. Jag tycker det är underbart. Så pass underbart att jag är ute i trädgården och plockar bär, blommor osv. Jag känner mig som Leila på TV4. Det är supermysigt. Funderar faktiskt starkt på att plocka lite vinbär idag. Jag vet inte vad jag skall göra med dem, men det löser sig.


På midsommar, i år (2011), var vi hos några goda vänner på "landet". Landet innebär Ljusterö i Stockholms skärgård. Där har vi varit tre år i rad och det är lika trevligt, mysigt, idylliskt varje gång. Det är lite trist varje gång vi åker därifrån. Någon vecka innan midsommar gjorde jag ytterligare en upptäckt i vår trädgård. En hel buske med citronmeliss. Hade för mig att man kan göra snaps på detta. In och googla. Mycket riktigt. Hittade ett recept på en blogg (http://lata-mammans-receptblogg.blogspot.com/) som jag kopierade. 


Köpte en glasflaska i gammeldags utformning på IKEA där jag sedan hällde i snapsen. Snapsen skulle med till Ljusterö och blev en fin värdinnegåva. Den var god, men kanske skall man vara lite mer sparsam med honungen än vad jag var. Karlarna tyckte det var en riktig "tösadricka". Jag vet inte vad de menade, men flaskan var tom innan sillen var uppäten till lunch :). Tar det som positivt.


Receptet kommer här (kopierat från ovanstående blogg):

Citronmeliss-lime-honungssnaps

3 dl brännvin eller vodka
3 tsk honung
20 blad citronmeliss
1 remsa limeskal utan det vita

Blanda allt i en burk och skaka om. Låt stå 24 timmar och skaka gärna några gånger.
Sila ifrån och slå upp på flaska men lägg gärna i en stjälk citronmeliss som garnityr.

Go och Glad, citronmelissblad!

Dagens vill ha - lampa

Hej igen!


Har länge sett en lampa, både stor och liten variant, som jag skulle vilja ha. Trodde att den var inköpt på något fräsigt ställe men blev förvånad att den finns på IKEA. Lalalaaaa!


Så dagens "Kära Tomten" är: 

Barometer - Lampa från IKEA och inget annat. Sweet

(Bild lånad av IKEAs hemsida)