Förlåt

Hej igen!

Jag kom på en sak. En sak som jag skäms över nu när jag nyss skrivit om hur jag tänker på Afrikas barn och att jag är uppväxt med "Tänk på barnen i Afrika".

Vid två tillfällen, när jag var sisådär nio, tio år, har jag kastat mat. Och då menar jag inte kastat mat i soptunnan.

Jag hade en tendens att prata en del kring middagsbordet. Jag pratade och pratade och det brukade sluta med att min mamma, pappa och lillasyster hade ätit färdigt lååångt före mig. Jag fick sitta kvar själv och äta upp. Då brukade maten vara kall. Inte så gott. Jag ville inte äta upp. Min mamma och pappa, som plockade undan disk ansåg att jag skulle äta upp. Jag ville inte. Mina föräldrar som inte ville ge sig sade då att jag inte går ifrån bordet förrän jag har ätit upp. Nähe...

Jag lyssnade på mina föräldrar och löd för det mesta. Jag satt plikttroget kvar vid matbordet. Men jag ville inte äta.

Det var vinter och jag hade väl nyss kommit inomhus och satt mig direkt vid middagsbordet. Jag hade på mig mina rosa eller mintgröna termobyxor. "Du sitter kvar tills du ätit upp". När mamma inte såg tog jag upp den lilla köttbiten som låg kvar på tallriken. Den var indränkt i sås. Kan ha varit kalopps. Jag stoppade den i termobyxfickan. "Såå, nu har jag ätit upp".

Jag sprang till toaletten och spolande ner köttbiten. Fick slänga mina termobyxor i tvättkorgen då den ena fickan var indränkt i sås. "Jag slänger mina termobyxor i tvättkorgen mamma! De är lite smutsiga".

Vid ett annat tillfälle, samma procedur. Jag pratade och pratade vid matbordet. De andra äter klart, jag sitter kvar. "Ät nu upp, du går inte ifrån bordet förrän du har ätit". Jag lyssnade och löd, men tänkte minsann inte äta upp. Bakom mig hade vi en skänk eller ett skåp. Skänken stod på hyfsat höga ben. Så pass höga så att det blev mellanrum mellan botten och golv. Jag slängde in köttbiten under skänken. Där lät jag den ligga. Länge.

Några månader senare, när farmor och farfar hälsade på, fick farmor syn på något brunt och skrynkligt. Köttbiten. "Vad är det där? "Vaddå?", sade jag. Jag tror jag skyllde på vår katt. "Näe, det måste vara katten som släpat dit det, eller kanske kräkt eller något".

Förlåt.

Tänk på barnen i Afrika

Hej!


"Vem fan sätter toalettrullen på fel håll? Va? Med tampen inåt väggen. Varför"?


Tanken for igenom mitt huvud idag när jag var på toaletten på mitt arbete. Men istället för att bli irriterad, ta loss den och ändra på den så den sitter rätt, tänkte jag om och sade till mig själv: "Linda, tänk på folket i Afrika". De kissar rakt ut på det stampade jordgolvet, rakt ut i naturen. De hade varit överlyckliga om de haft lite papper. Bry dig inte". Så jag lät rullen vara. 


Senare när det var dags för ytterligare ett toalettbesök tittade jag på rullen igen. "Ska jag plocka ur rullen och sätta den rätt?" Tanken for igenom mitt huvud. "Nej, låt det vara. Var nu lite wild and crazy. Sluta tänk på att allt skall vara perfekt". Jag övar. Övar på att ha det lite stökigare omkring mig, lite mindre kontrollerat. Det är ganska skönt när man släpper lite grann på sitt kontrollbehov och sin korrekthet. Men nästa rulle, om det är jag som råkar sätta i den, så kommer jag att sätta den med rätt håll utåt. Såklart.


Det där med att tänka på Afrika, och att de minsann hade varit glada för toapapper oavsett hur det är placerat, är inget illa menat. Jag vet att de hade varit allra mest lyckliga över att få mat för dagen. Att kunna överleva. Att låta sina barn överleva. Jag menar inget illa. Men när jag var liten så var det svält i Afrika även då. Etiopien, Somalia och Eritrea. Vi fick se bilder på svältande barn med uppsvällda magar på TV. Vi fick lära oss att äta upp vår mat i både hem och skola. Om vi var mätta och inte kunde äta den sista köttbullen fick vi höra: "Ät nu upp, tänk på barnen i Afrika". Det var mycket "Tänk på barnen i Afrika". Det kunde man få höra efter den minsta protest i vilket ämne som helst. "Ahhh, jag vill inte spela piano" - "Tänk på barnen i Afrika". "Ahh, jag vill ha en riktig My Little Pony, inte de falska" - "Tänk på barnen i Afrika". "Ööörk jag vill inte ha kalops" - "Tänk på barnen i Afrika". Det har etsat sig fast. 


Jag tänker på barnen i Afrika. Jag började nästan att gråta häromdagen när jag tittade på Nyheterna. En mamma satt med sitt storögda svältande barn. Jag klarar inte sådant. Jag mår så dåligt. Jag kan inte rädda världen och världens alla barn.


"Tänk på barnen i Afrika". Jag skall göra det nästa gång jag byter toarulle. Då skall jag sätta den fel. Bara för att.


PEACE!