Katta

Katarina, eller Katta som vi kallade henne, började i vår klass i sexan. Katta kom från Löddeköpinge och hade lite bredare dialekt än vad vi andra hade. Katta var lång och kändes lite mer vuxen. Jag tyckte hon verkade vara intressant. 


Det dröjde inte länge förrän vi började att hänga eller vara (va) som det hette på sent mellanstadium. Att kalla det att leka var förbi. Det sade bara nördarna i klassen och att bli förknippad med att vara nörd var typ det jobbigaste som skulle kunde hända i ens pre-tonåriga liv. 


Katta var jätteduktig på friidrott. Vi pratar Karolina Klüft duktig. Hon tränade ofta och nästan varje helg var det tävling. Jag följde med på någon träning, men redan då var jag sjukt ointresserad av sport. Det som var mest spännande var att den lokala fotbollsklubben tränade på samma anläggning som Katta. Vi spanade in killarna som gick på grannskolan på högstadiet. De var grymmesnygga i sina mittbenor och page. Det var de killarna som hade Levisjeans och randiga stickade Marwintröjor med liten krage från JC. Under sina Marwintröjor hade de en vit, blå eller kanske en vinröd polotröja. Vi tjejer hade likadana och lät ofta våra halsband hänga över polokragen. Det var hett. Precis lika hett var Levisjeans nr 501. Jag hade ett par. De tvättades på helgerna så att jag kunde ha dem veckan efter. Mina föräldrar tyckte nämligen det var alldeles för dyrt med ett par jeans för ca 500kr. De tyckte att jag kunde nöja mig med Crocker eller Davies. "Aldrig livet, det är ju skitpinsamt". Det var verkligen jättepinsamt, precis som så mycket annat i livet, att inte ha Levis 501:or. Davies, hello liksom. Det var ju bara bönderna som hade det. Och jag ville definitivt INTE bli förknippad med bönderna på skolan. Bönder och nördar....not cool. Vi åkte därför till Märkesmagasinet. Där kunde man köpa Levisjeans för halva priset. Perfekt. När fotbollskillarna var på disco hade de blå- och vitrandiga skjortor från Boomerang eller Peak Performance. De luktade Fahrenheit. Jag och Katta luktade vaniljparfym från BodyShop. Ibland fick jag ont i huvudet av den då den var intensiv, likt Chanel no 5 på damer. 


Katta och jag gick på första högstadiediscot tillsammans. De stängde kl 01 och jag fick åka hem kl 00, vilket min mamma tyckte var en lagom tid för en 13-årig tjej. Jag hade köpt en ny outfit på JC. En rödblommig blus med stor fluffig volangkrage. Till detta ett par svarta skipants med slejf under foten. Lackskorna var pricken över i:et. Jag kände mig jättefin. Väl inne på discot förfasades jag över att den snyggaste killen i 9:an på vår skola helt öppet hånglade med en tjej i hans parallellklass. De var ju inte ens tillsammans. Då trodde jag att man hånglade om man var ett par, aldrig annars. Jag visste nog inte vad ett one-night-stand var då. Många var fulla och rökte på discot. Jag var i chock.


Nästa skoldisco hade jag bytt ut min volangblus till en lite fräckare mintgrön lång kavaj/blazer. Under hade jag en tight vit tröja och till detta ett av mina två par Levisjeans. Katta hade exakt likadana kläder. Vi var jättefräcka och trendiga. Vi hade gömt någon form av alkohol i buskarna vid Folktandvården som vi halsade innan vi tog en stämpel och gick in på discot. Ur högtalarna hördes "Mr Vain". Vi köpte ett litet paket Marlboro Lights i kiosken vid parken. Mig veterligen fanns det ingen åldersgräns på cigaretter när vi gick på högstadiet och det kändes vuxet och förbjudet. Vi delade paketet på tio cigg och rökte munbloss hela kvällen. Vi "spårade" på dansgolvet när de spelade Nirvana. Om vi hade tur spelades "November Rain" med Guns N´Roses som sistadans. Det var den ultimata tryckarlåten. 

Mina dagböcker från högstadiet är fyllda av Katta och Linda material. Det kommer säkerligen mer.
Kram kram dagboken, dags att olja ekskivan i köket.

Det där med självdistans

Förresten...kom på en sak nu som jag väl kan dela med mig. Ett tillägg till föregående inlägg.

Ibland kan jag håna de som ställer upp på Idoluttagningarna. "Har de ingen självdistans"? "Hör de inte hur dåligt de sjunger"?

Jag kanske inte skall gå längre än till mig själv....nog för att jag har, och har haft, ett inredningsintresse väldigt länge men det säger ju inte att jag är grym på det. Men strunt samma. När Kanal 5 körde en serie om homestyling för några år sedan var jag fast framför TV:n. Det var det bästa på länge. Jag slängde därför in en spontanansökan till redaktionen om att jag var deras nästa inredare i programmet minsann. "Jag kan bidra med mycket i programmet, mitt stora intresse för inredning samt min sköna skånska". 

Jag har inte fått något svar ens.

Kanske sitter min CV på väggen i redaktionens fikarum, till allmän beskådan, sånt där man sätter upp för att skratta åt.

Kram

Inredningsintresse

Mitt inredningsintresse började tidigt. Jag var nog ca tio år när jag började att ändra om på mitt 80-tals rum på allvar. I början städade jag mest mitt rum och flyttade runt på mina prydnadssaker. Jag kunde ställa mig lite på avstånd, lägga huvudet på sned och granska om den där porslinskatten och smyckesskrin, med en sån där dansandes ballerina, verkligen passade på den nya platsen eller ej. Så kunde jag stå någon minut. Så gör jag än idag.


Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag ville ändra om på mitt rum varannan vecka. Helgen kom och jag frågade snällt min pappa om han kunde hjälpa mig att lyfta sängen och bokhyllan, som var de tyngsta möblerna i mitt rum. Pappa hjälpte gärna till i början, men då jag hade ändrat om två gånger på en månad tyckte han att det fick vara nog. "Men, va ska de va bra ti"? (skånsk accent). Då ändrade jag om själv. Jag slet som ett djur. Drog byråer och säng över golvet. Som tur var var mitt golv i plast, så det blev inga direkta märken. Ibland blev det bra, ibland mindre bra som att möblerna inte passade, rent storleksmässigt, på en vägg. De fick inte plats helt enkelt. 


Jag vet inte vilket klass jag gick i, men jag tror jag var runt elva år när vi fick lära oss att räkna skala. Jag visste genast hur jag skulle omsätta detta praktiskt. Jag gick hem, mätte upp varenda möbel och hela mitt rum, förminskade dessa och hämtade sedan papper och sax. Jag hade skapat ett miniatyrrum i papper där mina möbler var utklippta exakt i samma mått fast mindre då. Fantastiskt! Förutom procent är detta nog bland det vettigaste jag lärt mig på matten i skolan. Nu var det bara till att skapa. Jag funderade, placerade ut mina pappersmöbler i pappersrummet och när jag kom fram till "rätt" lösning, iallafall för den veckan, så kunde jag börja att dra i möblerna igen. 


Jag tycker fortfarande det är mycket skoj med förändring vad gäller inredning. Ibland tycker inte min man det är lika skoj. Inte då jag får en idé och jag vill ändra direkt. Har svårt att vänta, det skall göras direkt. Hade en period då allt skulle se slitet och lantligt ut, idag finns det ett namn för detta: Shabby chic. Det verkar finnas på allas läppar nuförtiden. Tydligen kan man också kalla allt för shabby chic, bara man målar om möbeln i vitt. Det irriterar jag mig på. Det är inte ok att måla om en byrå från 1983 med runda knoppar och sen kalla den shabby chic. Irritation...Stilen ändras med tiden, men jag älskar vitt, som de flesta andra verkar det som. 


Vi flyttade till vårt första hus förra året och har hunnit med att bo här i sex månader ungefär. Vi behöver inte renovera något utan det som skall fixas är lyxprojekt som t ex fixa till källaren etc. MEN...för mig, som älskar att ändra om, rätta till och fixa så är det svårt att "bo in sig" och "känna av". Jag vill ändra nu, helst igår. Det är ju så skoj. Det kliar i mina fingrar och jag blir helt salig när jag ser inredningsprogram, tittar i inredningsmagasin etc. Vill vill vill!!!! Jag brukar kalla det för inredningsporr eller husporr, när man ser något vackert hus med vackra detaljer. För att stilla mina begär går jag ibland på småprojekt som att köpa gamla byråer och måla om dessa. Superskoj! 
Men det är en bra övning att vänta och faktiskt leva i det man har. Nu skall jag fortsätta att måla om just en "ny" byrå som skall ut i uterummet. 


Kram kram dagboken

Idoldyrkan

När jag var sex, sju år och var klar för dagen i skolan gick jag hem till min dagmamma Birgit. Birgit var en snäll kvinna som hade tre egna barn. Biggan, som hon kallades, kändes som en ganska så stressad kvinna. Hon stressade så mycket så att hon ibland luktade svett. Men det gjorde inget när man var liten, man visste inget annat och det var inget konstigt med det. Biggan gjorde den bästa köttfärssåsen och den bästa rabarberkrämen. När hon hade tid läste hon ibland sagor för oss, sagor där Kalle Anka eller Musse Pigg var med.

Biggans son, Jörgen, hade inget eget rum. Hans rum delades med ett gäng dagbarn. Stackars Jörgen...Jörgen, eller Jögge som vi kallade honom, kan nog ha varit sisådär sju år äldre än mig och gick alltså på högstadiet. Han hade ett akvarium inbyggt i sin säng, det var jättefräckt. I akvariet simmade små guppies. Vi dagbarn fick absolut INTE röra fiskarna eller mata dem. Som äldsta barnet hos Biggan tog jag oftast rollen som storasyster inför de andra barnen. Eller kanske jag skall kalla det för fröken. Trots att reglerna om fiskarna även gällde mig brukade jag kalla till mig de yngre barnen, lyfta upp de små guppisarna i min hand och visa barnen. "Så här får ni inte göra, men kolla hur de sprallar". De små guppisarna kippade efter luft. Jag tyckte de var väldigt små och gulliga, framförallt väldigt lena att gosa med. Så där höll jag på med fiskarna titt som tätt. Plockade upp dem, gosade med dem och sen när de inte sprallade så aktivt längre slängde jag tillbaka dem i vattnet. Och för er aktiva djurets vänner där ute, så vill jag bara meddela att jag tror inte att jag råkade ta livet av några.

Andra spännande aktiviteter hos Biggan var att få hänga med Stina. Stina, Biggans äldsta dotter. Hon gick minst på högstadiet. Hon hade ett eget rum, det största i lägenheten. Hennes golv pryddes av en rosa heltäckningsmatta. Ena väggen var prydd med spegelvägg. En spegelvägg som bestod i spegelrutor och små svarta pluppar emellan som höll ihop hela väggen. På golvet brukade hennes hårfön och hårspray ligga. Stina hade ingen riktig sänggavel utan en stor madrass mitt på golvet bara. Ibland, när inte Stina var hemma, gick jag in på hennes rum och beundrade det. Det var vuxet och förbjudet på något sätt. 

När Stina var hemma fick jag lov att vara med ibland på hennes rum. Hon lyssnade på Wham och hade posters på George Michael på väggarna. Stina tuperade håret och sprayade hårt. Jag ville vara Stina. 

Vid denna tidpunkt ritade jag ofta. Ofta ritade jag prinsessor, hundar eller hästar. Eller iallafall något som liknade detta. Jämt skulle prinsessan heta Stina. En gång gjorde jag en jättefin teckning som var avsedd till mormor som fyllde år. Mormor blev så glad som mormödrar blir över att få en teckning från sitt barnbarn. Dock blev jag jätteledsen när vi skulle hem då jag ville ha med mig teckningen hem igen. Det var ju den bästa teckningen ever som jag gjort. Mormor fick glatt lämna tillbaka den till mig. 

Stina och hennes kompis skulle åka till Tivoli i Köpenhamn en sommar. Jag höll på att svimma när hon frågade om jag ville följa med. Min lycka var gjord. Jag fick dessutom följa med för min mamma. Först gick vi på Ströget och vi hittade likadana Raybans, vita, som hennes. Mina var dock en kopia men dock. Stina...hon flyttade till Göteborg om jag inte minns helt fel. Hon hade harembyxor och stentvättad jeansjacka. Hon var varken sångerska, skådis eller känd. Hon var min dagmammas äldsta dotter. Hon var den häftigaste personen jag visste när jag var liten, hon var nog min första stora idol.

Barn kan vara elaka

Barn är härliga och ärliga, men barn kan f-n i mig vara ganska elaka också. Jag kommer ihåg Roland i vår klass på låg- och mellanstadiet. Han bodde på landet och hade ganska så tjocka och stora glasögon. Idag är de glasögonbågarna toppmoderna om man är född på 90-talet. Klassiska pilotglasögon som både barn och vuxna hade på sig, kanske för att det inte fanns lika stort utbud av bågar som idag. Rolands pilotglasögon hade en tendens att vara ganska så flottiga och smutsiga. Roland var närsynt, vilket innebar att hans flaskbottnar till glas hade en gigantisk förstoringsförmåga så Rolands ögon blev väldigt stora. Om jag inte minns helt fel så hade han en del skjortor med lite större kragar på. Sådana skjortor som man kanske hade snarare på 70-talet än på 80-talet då kragarna var minimala. Över sina skjortor hade han en stickad tröja oftast. En av dessa stickade tröjor pryddes av en panda mitt på magen. Roland var väl inte direkt retad av oss i klassen men däremot de äldre barnen på skolan, de som gick i femman och sexan. Dessa barn var man rädd för när man gick i lågstadiet.


En dag var Roland ledsen på skolgården. Micke, en kille i sexan, som hade rykte om sig att vara stygg, hade sagt något elakt till Roland. Det var då något i mig väcktes till liv. Ett hat så stort så jag inte kunde beskriva det med ord. Jag blev arg, skitarg rent ut sagt. Jag vet inte vart jag fick modet ifrån men jag gick med bestämda steg fram till Micke och gav honom en läxa. En läxa om att han borde bråka med barn i hans egen ålder. Jag förklarade att det är fegt att ge sig på mindre och yngre barn och han borde minsann sluta upp med att ge sig på Roland för han är snäll. Han slutade. Det var underbart.


Undrar vad Roland gör idag? Han flyttade från vår skola under mellanstadiet. Skall se om jag kan hitta honom på fejjan.


Nu lät det som om jag är/var Guds bästa barn. Min syster vet att jag inte är det. Som jag skrivit tidigare skiljer det sex år mellan oss. Det är en ganska stor åldersskillnad om man är 8 år. Emelie, min syster, tyckte det var spännande att hänga med mig och mina kompisar och min mamma tyckte det var jättebra. Jag uppskattade det inte lika mycket. Hon slet ut mina lådor, stökade omkring och gjorde allmän oreda på mitt välstädade och rosa rum. Jag försökte att säga till henne snällt men hon tittade lite på mig, lite så där trotsigt, och fortsatte oftast med det hon absolut inte fick för mig. Jag kunde bli rosenrasande och skrika på henne. Min mamma tyckte oftast att jag var ju äldst så jag borde ta och lugna mig. Det brukade sluta med bråk. Emelie kunde knipas lite nätt och jag kunde slå till Emelie ordentligt i ryggen. Ibland skrattade Emelie åt mig och då blev jag ännu mer arg och kunde slåss igen. Usch, jag mår jättedåligt över detta när jag tänker på det. Somsagt, tänk er en 8-åring versus en 2-åring. Jag borde lyssnat på mamma, jag var ju faktiskt äldst. Förlåt förlåt förlåt Emelie för att jag har slagit dig när du var liten. Nu kan jag börja gråta för att jag varit stygg mot dig, du är ju så liiiten.


Barn är inte alltid snälla, tyvärr. Mobbning, slagsmål, krig och hat gör mig fruktansvärt illa berörd. Kommer ni ihåg de korta filmsnuttarna i en antimobbingkampanj som sändes för några år sedan? Denna gjorde mig så ledsen och rörd. Sen är ju låten "Amazing it seems" med Granada fantastiskt vacker. http://www.youtube.com/watch?v=5aZkk2iUY2k 

Förlåt Emsling att jag slagit dig!
Puss 

Drömmar forts

Sara E, min allra bästa vän på låg- och mellanstadiet. Vi bodde grannar på vårt 70-talsområde. Hon bodde i ett enplanshus med mörkbrun träpanel. Sara hade en storasyster, Jessica, som var flera år äldre än oss. Hon gick på högstadiet, det var tufft. Tillsammans hade de en kanin som hette Bettan. Bettan var fantastiskt väldresserad. Hon var lös i trädgården och lyssnade på tilltal. Ibland var jag avis på Sara som hade en äldre storasyster. Jag hade en lillasyster, Emelie, som var sex år yngre än jag. Det var inte alls lika skoj. Hon ville mest stöka omkring på mitt rum och det uppskattade jag inte, särskilt inte eftersom jag redan då var mycket ordningsam, eller pedantisk. 


Precis innan vi flyttade till vårt 70-tals hus var vi i kontakt med den skola jag skulle börja på. På den tiden tillhörde man den skola och det rektorsområde där man bodde. Då slapp man välja vilken skola, vilken inriktning, slapp stå i kö osv. Mitt val bestod i om jag ville gå i A eller B. Det var ett ganska svårt val när man var liten. 


Min farmor jobbade på den tiden som någon slags värdinna på skolan. Hon hjälpte till i köket, hon var rastvakt, följde med till badhuset mm. Det innebär att hon även hade skolkatalogen för skolan i sina ägor. Skolkatalogen was the shit. Det var, förutom Lucia och skolavslutning, årets viktigaste dag då skolfotot skulle tas. Noggrant valde man ut sin outfit, med hjälp av mamma som jobbade i barnklädesbutik, håret skulle fixas och ibland övade man på sitt smile framför spegeln. Skolfotot hängde med ett helt år, sen var det dags igen. När jag gick i femman blundade jag på skolfotot. Det var hemskt. Framför allt skitpinsamt. Jag satt längst nere till höger, sitter som en hösäck med ryggen och blundar. Jag var jätteledsen. I min katalog suddade jag ut mitt huvud.


Iallafall...farmor hade skolkatalogen i sina ägor och jag granskade klass A och klass B. Den ena klassen stack ut lite mer. Eleverna såg roligare ut och med rolig menar jag lite tuffare. Särskilt fastnade jag för en tjej med långt brunt hår. Hon hette Sara. Tillsammans med skolkatalogen fick man varje år en liten bok med adresser och telefonnummer till samtliga elever. Vid skrivande stund känner jag mig lastgammal. Tekniken har gått framåt, telefonkatolog använder nog bara mina mor- och farföräldrar. Inga appar här inte. Vid närmre granskning av Sara i adressboken framkom att hon bodde vägg i vägg med oss på 70-talsområdet. Vilken lycka! Hon skulle bli min kompis. 


Det dröjde inte länge förrän jag och Sara fann varandra. Med hjälp av ett par kvarglömde styltor i vårt nya garage lekte vi jättar. Vi gick omkring på våra styltor och hade toppenskoj. Tiden gick och vi sov över, hittade två paddor i hennes trädgård som var våra husdjur, vi startade en hemlig klubb (som varade en gång), vi snodde läsk i förrådet och slängde tomflaskorna i buskarna där vi satt mm. 


Vi började drömma om hur det skulle vara att vara systrar. Att vi skulle få leka alltid, för alltid. Hur gör man för att bli systrar då? Jo, i ett barns fantasi så måste vi ju flytta ihop tillsammans med våra föräldrar. Så what to do? Jag gick hem till min mamma och sa att jag tyckte att Saras pappa Glenn var en mycket bra man, att han tyckte att mamma var söt. Sara gick i sin tur till sin pappa och berättade att min mamma Ingrid var ett bra kap. Vi riktade oss in på dessa två mest. I förbifarten pratade Sara med sin mamma Ulla om min pappa Göran och jag likaså till min pappa om Saras mamma. Men fokus var på min mamma och Saras pappa. När vi märkte att det inte riktigt gick som vi ville tog vi tag i saken och testade att flytta över diverse saker till Sara från mitt hem. Med diverse saker menar jag vår katt. Vi tog vår katt i en sovsäck, bar henne över ryggen som en kappsäck och släppte henne i Saras hem. Stackars katt var vettskrämd. Sprang omkring och jamade och jag och Sara tyckte att detta var ju inte så illa. Hon kommer att vänja sig. Det gick en stund men jag antar att vi ångrade oss så jag släpade snällt hem katten igen i sovsäcken. 


Drömmen om att få Sara till syster gick inte riktigt, men än idag är vi vänner. Än idag skrattar vi gott åt hur vi höll på att försöka leka matchmaking mellan våra föräldrar. Apropå matchmaking så har jag en annan vän, Louise, som är mycket bra på detta. Men det tar vi en annan gång.
Kram kram dagboken

Drömmar

Hej dagboken!

När jag var liten, vi pratar ca 8-11 år, hade jag många olika drömmar i livet. Många drömmar som man faktiskt skulle kunna realisera, men vissa var kanske lite i överkant och svåra att kunna få till. 

Jag hade en stark önskan om att få byta mitt fula 70-tals namn Linda till något tuffare som Sanna eller Ebba. Sanna var jättefint tyckte jag. Min allra bästa kompis Sara ville heta Ia för det var också fantastiskt vackert. Under denna period, under 80-talets mitt, så bestod vårt låg- och mellanstadium av flera Linda och Sara, inte så originellt med andra ord. Bara i vår klass fanns det tre Sara. Än idag hänger jag ihop med två av dessa Saror. Än idag heter de Sara E och Sara N. De kommer alltid att få heta Sara med antingen E eller N på slutet. Aldrig bara Sara. 

Iallafall...Sanna och Ia. Vi hade bestämt oss att detta var våra namn. Vid något tillfälle svarade jag inte på fröken Agnetas eller Elizabeths tilltal när de sade Linda. "Nej, jag heter Sanna nu", förklarade jag. "Gör du det"? frågade fröknarna mycket frågandes. Jag skrev Sanna på mina skrivhäften, på matteboken, ja överallt. 

Fidde, eller Fredrik, började i vår klass i trean. Jag presenterade mig som Sanna, som om det vore självklart och försökte ge en förklaring om att jag egentligen hette Linda, men du kan kalla mig Sanna. "Jaha, du kan kalla mig Fidde, men jag heter Fredrik". Jo det var kanske ett mer passande smeknamn.

I sexan tyckte jag inte om Sanna längre, då hade jag tröttnat. Ebba var häftigare. Då skrev jag Ebba på mina häften, i kläder och i ryggsäcken i stället. Om jag inte minns helt fel har jag tom skrivit Ebba på min Salomonryggsäck. Att jag senare på högstadiet skulle börja lyssna på Ebba Grön är en slump, men då fick jag iallafall utlopp för att skriva Ebba i större grad i elevkalendrar osv märkt med hjärtan omkring och kludd som "Punk will never die", I love U 2-day + 2-morrow = 4-ever. 

Idag funkar Linda helt ok tycker jag. Låter stabilt och gemene man kan gissa min ålder, ja jag får fylla i boxen 30-35 i enkäter. Men visst, jag kan ju med en enkel blankett önska att få heta antingen Sanna eller Ebba. Eller varför inte något 90-tals namn som Twilight, Cassandra eller Tindra?

En annan stor dröm jag hade, förutom att bli Carola, var att bli syster med min bästis Sara, hon med E på slutet. Men det får jag skriva om sen. Ikväll vankas stor baluns och den lilla stassen skall snart på. 

Kram kram, vi hörs dagboken.

Vilse

Jag växte upp i ett klassiskt svenskt 70-talsområde på en liten ort i Skåne. Ett sådant område där alla husen ser likadana ut. Fyra valmöjligheter fanns dock avseende modell på huset. Enplans, 1,5-plans (i två utföranden) samt någon modernare variant av bygge som i folkmun kallades för giraffstall. Husen var byggda i gult tegel och vid nock var det träpanel i antingen röd, mörkgrön, orange eller brun kulör. Inga valmöjligheter. Jag kommer ihåg att en granne gick emot grannsamverkan vid någon tidpunkt (eller vad den där gruppen nu hette) och målade träpanelen i någon annan färg än vad som fanns på övriga hus. Det blev ramaskri på området. "Hur kann hann va? Jävvla fasoner de där, måla om huset utan att kolla först. Ser ju ente redigt klokt ut för fan. Nu e de ju ente enhetligt längre. Nää, ja e rädd att detta kommer att tappa karaktär detta området om alla ska gå omkring och göra som man själv vill" (skånsk accent). Åren gick och den där ledningen har nog bytts ut för idag när jag kommer hem till mina föräldrar så ser området inte likadant ut som förr. Träpanelerna har bytt färg i diverse färger, en del har tvåfärgat, en del har byggt ut osv.

Eftersom alla husen såg likadana ut, var det svårt att hitta på området som nyinflyttad. Jag brukade ta min mörkrosa treväxlade Crescentcykel och cykla omkring. Ibland satte jag in bitar av kartong med en klädnypa i hjulet för att det smattrade så härligt. För varje dag sträckte jag mig längre och längre ut på okänd mark. Det tog ett par månader sen hittade jag till både Lilla Lekan och Stora Lekan. Det är här ett av mina stygghetsminnen dyker upp. Min kompis Hanna kom och hälsade på vid ett tillfälle. Hanna var två år yngre än jag och vi hade lekt varje dag, i princip, hos både dagmamma och på området där jag tidigare bott. Nu kom hon och hälsade på mig i mitt nya hood. Jag var väl sisådär sju år (och Hanna fem) då jag ville visa henne området och Stora Lekan, som för övrigt var "the shit", som jag antar att dagens kids skulle uttrycka sig. Vi cyklade omkring och Hanna säger att hon tyckte att allt såg likadant ut. På något sätt blev jag arg på hennes kommentar och valde att öka farten, ja jag cyklade som f-n och cyklade ifrån henne. Jag hörde hur Hanna ropade "Väääänta" på mig, men jag ignorerade henne totalt. Varför vet jag inte. När jag kom hem fick jag jättedåligt samvete över vad jag gjort så jag cyklade tillbaka samma väg och hittade en gråtandes Hanna som kände sig vilsen. Ibland undrar jag om det är bland annat denna händelse som gjort att jag inte vill flytta tillbaka till ett liknande område, där alla husen ser likadana ut. Där jag, som husägare, inte har någon bestämmanderätt över hur jag vill att mitt hem och mitt bo skall se ut. Troligtvis har man mer påverkanderätt idag, men dock. Vad vet jag? Jag vet bara att jag fortfarande har dåligt samvete att jag cyklade ifrån Hanna, söta Hanna, den där dagen. Jag är jätteledsen att jag cyklade från dig Hanna, förlåt!

Förr hette det dagbok

Hej!

Jag heter Linda. När jag var liten skrev jag dagbok. Kommer ihåg att jag fick en rosa dagbok i miniatyrform när jag knappt var sju år gammal. Jag har kvar den ännu. I den har jag skrivit om mig själv ganska mycket och vad jag hittat på om dagarna. "Idag lekte jag med Anette. Vi gick på styltor. Det var skoj. Sen fick vi godis. Hej då dagboken". Krångligare än så var det inte och behövde det inte vara. 

Jag fortsatte att skriva i flera år upp till gymnasiet, dock med undantag om att det i vissa dagböcker är uppehåll i flera månader, ibland tom år. När det var länge mellan gångerna jag skrev brukade jag ursäkta mig. "Förlåt dagboken att jag inte skrivit i dig på länge, men...." så hittade jag på en lam ursäkt precis som om dagboken skulle bli besviken på mig annars, som om den hade känslor på något sätt. Idag är alla mina dagböcker förvarade i en liten röd väska, som en koffert för barn. Har sett sådana med Pippi Långstrumps mönster på, men denna var helt klarröd. Om jag inte minns helt fel så fanns det någon slags mönster inuti. Min ordningsamma mamma har skrivit in mitt namn och vårt telefonnummer, snyggt och prydligt. Där i, ligger mina dagböcker. Några av dem luktar någon söt och sliskig doft som man tyckte luktade hur underbart som helst när man var tio år. Självklart hade jag lås på dem, sådana där lås där alla nycklar ser likadana ut och det gick hur lätt som helst att öppna med ett färgglatt gem. Bokens omslag brukade prydas av någon prinsessa, hästar eller någon dam med 1800-tals klänning. 

Ibland ångrar jag att jag slutade att skriva dagbok. Varför jag slutade vet jag faktiskt inte. Kanske var det så att man inte hann med riktigt när man hade läxor att göra, pojkvän, träning etc på gymnasiet. Jag har ju alltid gillat att skriva och framförallt tycker jag det är helt underbart att få läsa om saker man gjort för 10-15-20 år sedan. När Kurt Cobain i Nirvana tog sitt liv skrev jag nog en halv dagbok bara då. Jag och min kompis Katta var förkrossade och var helt övertygade om att det ALDRIG mer kommer att produceras någon ny musik. Gulligt eller hur?

Så sitter jag då här....lite sen får jag väl erkänna. Det här med att blogga...finns det plats för ytterligare en? Kommer någon vilja läsa min? Vågar man skriva utan att man får något psyko efter sig? 

Jag skall väl erkänna att jag aldrig läst någon blogg. I och för sig visade min syster mig en blogg där en 17-årig tjej med silikonbröst och plutmun skrev om ditten och datten. Jag förfasades över hennes text, så många stavfel, så ointressant och bla bla bla. Ändå läses bloggen av tusentals fans och det förvånar mig något oerhört. Min fina vän Louise gav mig därför ett tips om en läsvärd blogg som hon trodde skulle falla mig i smaken. Inte minst inredningsmässigt. Jag gick därför in på House of Philia och det dröjde inte länge förrän jag ville bo i hennes hus, lära känna henne mer osv. Därför tänker jag försöka mig på att börja skriva dagbok igen, för förr hette det dagbok. 

Kram dagboken vi hörs snart igen