Tjockesmocke

Hej igen!

Idag, efter man tagit studenten, åker man iväg till Vietnam, Australien eller går Inkaleden i Sydamerika. Detta för att förverkliga sig själv några månader eller år. Eller så länge man behöver för att komma på vad man vill göra av sitt liv. Vissa kommer på det direkt, andra börjar att plugga och gör det så länge CSN tillåter. På min tid, 1997, åkte man till London eller USA efter studenten. Det var trendigt. Jag valde USA. 

Jag hittade en annons i dagstidningen på våren, sista året på gymnasiet. En familj i Florida sökte aupair. Florida, tänkte jag...Hmmm, varmt året om, antagligen är familjen rik. Det var ett barn, hur svårt kan det vara? Jag skulle få ha en egen bil. Done, what's there not to like? Tre veckor efter studenten åkte jag.

Min familj var bra, pojken jag tog hand om var två år när jag kom och jag fick en egen Volvo, en guldfärgad herrgårdsvagn från 80-talet eller något. Mina värdföräldrar ville att jag skulle känna igen mig när jag körde, därav valet av märke. Jag valde att inte berätta att vi i Sverige även har Saab och andra märken samt att mina föräldrar hade Audi hemma. 

Jag hade hemlängtan. Svår hemlängtan och grät mycket. Jag lyssnade på "Du måste finnas" från Kristina från Duvemåla och "Mama" med Spice Girls. Vet inte varför de blev just dessa låtar, kanske inte de bästa jag visste men...Än idag om jag hör dessa tänker jag på Sverige och min familj. Jag får flashbacks och nostalgikick. Jag ringde hem till mamma och pappa ofta. Vid ett tillfälle var de hemma hos min farmor och farfar. Det var lördag och de skulle spela bingolotto. Jag hörde Leif "Loket" Olsson i bakgrunden. Jag började storgråta. "Jaaag vill ocksååå speeeela biiingooo, snörvel snörvel". Det var så ultimat mycket hemma för mig på något sätt. 

Min familj i USA var vegetarianer. Trevligt tänkte jag när jag åkte över. Jag var ganska så smal när jag slutade trean. Jag hade pluggat hårt och stressat över betyg och gick ner en del. Mamma tyckte jag såg ut som en fågelunge och att USA skulle göra mig gott. Hon hade hört att många tjejer som åkte till USA gick upp lite i vikt under året de var där. Perfekt, vegetarianer, tänkte jag igen.

Min värdmamma jobbade som "jewelry appraiser", hon värdesatte juveler för både företag och privatpersoner. T ex vid skilsmässor, dödsfall etc. Hon jobbade mycket så ofta blev det pasta på kvällarna, pasta med någon färdig röra som hälldes i. Ni som läst tidigare inlägg förstår att jag inte är vidare intresserad av sport. Det var jag inte i USA heller. Jag åt pasta med god min, gott. Men man blev ju hungrig direkt efter. Bäst att ta en portion till.

Tiden gick och min hemlängtan började att gå över efter sisådär fyra månader. Vi var ute en del och testade utelivet. Som svensk tjej i USA var man exotisk. Min värdpappa förklarade att vara svensk tjej är bra, man ligger högt i kurs. Att vara gift med en svenska är ungefär som att vara gift med tre amerikanska tjejer samtidigt. Han kunde inte förklara varför, men jag tror det har att göra med vårt rykte från 70-talet, porrfilm, falukorv osv. Ni förstår vad jag menar.

När vi var ute och dansade fick vi uppmärksamhet. Det kom fram collegekillar och snackade, ville bjuda oss på drinkar osv. Främst vita killar.

I samband med att min hemlängtan gick över ökade även min vikt. Den fortsatte att öka fram tills jul. Då kom min dåvarande svenske pojkvän över för att hälsa på. Han såg mig knappt på flygplatsen då jag mötte honom. Eller såg och såg. Det gick knappt att missa, men han kände kanske inte igen mig riktigt. Hans första kommentar var: "Oj, vad stor du blivit"! Sen sade han hej, efteråt.

17 kg blev totalen. Förstår ni? 17 kg. Det är mycket. Pojkvännen fick ta med sig mina kläder hem till Sverige. Jag fick köpa nya. I  rätt storlek. 

Vi fortsatte att gå ut och festa. Vi var ju svenska tjejer och populära, men nu gjorde jag en intressant iakttagelse. Våra vita collegekillar hade bytts ut mot svarta killar. Nu önskar jag att jag haft en ljudslinga för jag hör bara en låt nu: "I LIKE BIG BUTTS AND I CANNOT LIE" (Baby got back) med Sir Mix-A-Lot. Intressant. Och sanning.

Nu ska jag kränga ett kexchoklad.

Förresten, ja, jag gick ner i vikt så fort jag kom hem. Nästa gång jag skulle gå upp så mycket i vikt var under min graviditet. 

Hej hej tjock tjej!

Schizofren

Hej Dagboken!


Jag pluggade på Socialhögskolan i Lund, till socionom, något år efter gymnasiet. Jag sökte in till psykologprogrammet och till juristprogrammet, men kom inte in. Jag kom in på Socionomprogrammet. 


Jag hade bra betyg på gymnasiet. Så pass bra att jag, varning för skryt, fick stipendium för bästa betyg i klassen. Men det räckte inte. Jag skyller på att vi var första kullen som skulle ha det nya betygsystemet med G, VG och MVG. När jag gick i ettan på gymnasiet hade lärarna ingen större koll på vad som var vilket. De fick iallafall absolut inte jämföra med det gamla systemet att G=3, VG=4 och MVG=5. Nej, att få ett MVG skulle vara svårt sades det. Då skulle man i princip vara kunnigare än läraren i ämnet. Det delades därför inte ut så många MVG i ettan. I ettan hade man också de största kurserna, vilket ju då automatiskt påverkade ens slutresultat och slutbetyg i trean. Så det innebär att mina "sämsta" betyg var i de största kurserna från ettan. 


Jag som hade kämpat som ett djur och pluggat rejält hela gymnasiet tyckte, och tycker, att det var fusk att direkt efter studenten söka in till komvux för att plugga upp sina betyg och sen komma in på önskad linje på Universitet och Högskola. Det var emot mina principer. Jag hade bra betyg och dessa skulle räcka. Så envis är jag. 


Därför kom jag "bara" in på Socionomprogrammet. Om man tittar på mina val var det ganska spretigt. Psykologprogrammet och juristprogrammet. Jag ser två helt olika personligheter framför mig. Men jag är nog lite schizofren i min läggning. Annars hade jag ju inte ändrat om bland mina möbler så frekvent som jag gjort i hela mitt liv tex. 


Jag hade en bra klass och bra kursare. Om dessa lär jag berätta mer om senare. Vi var ute och festade mycket i Lund. Det krävdes ingen längre övertalning om man skulle med ut eller ej. Onsdagar var det Wermlands Nation som gällde, Torsdagar var det Casanova på Malmö Nation eller Lunds Nation, Fredagar var det Blekingska Nationen och Lördagar var det en salig blandning. Det kunde vara antingen Tegnérs, Lunds Nation, Wermlands eller Smålands Nation. Jag älskar att dansa så om jag dansade till Bombfunk MC´s "Freestyler" eller The Stooges, Gun Club eller Broder Daniel spelade liksom ingen roll. 


Jag var på förfest hos en vän en gång, som för övrigt just läste till jurist. Hennes kursare och nya vänner var trevliga. Killarna såg fräscha ut i sina välstrukna babyrosa skjortor. De hade ofta utpräglad stockholmsdialekt. De drog handen genom sina bakåtslickade frisyrer. De hade fina efternamn och drack champagne. I Lund, om man är på en fest med nya bekantskaper, frågar man alltid: Vad läser du? Det dröjde inte länge förrän en av de väldressade killarna frågade mig just den frågan. "Till socionom", sade jag. Killen backade, gjorde någon ful grimas och sade med bred stockholmsdialekt: "Vaddå, e du sosse ellerrrr? Sen knuffade han en annan kille i sidan med armbågen och väntade på medhåll. Jag kommer inte riktigt ihåg min reaktion, bara att jag blev förvånad. Har för mig att jag narrades tillbaka, något i stil med att jag lade till samma dialekt som dem och sade: Jaaa preciiiis. Sen gick jag därifrån.


Jag hängde, som nämnt, även på Blekingska Nationen och på Smålands Nation. De hade grym musik. För er som inte läst i Lund och som inte är bekanta med nationerna, så är dessa två nationer lite mer alternativa kan man väl säga. De spelades 60- och 70-tals musik, det spelades rock och alternative. Älskade det! På Smålands Nation var det ofta mellanfest och efterfest i någon av korridorerna. Det hängde flaggor med Che Guevara och stjärnor på. Jag såg kanske inte ut som gemene man på Smålands. Vissa hade dreadlocks, vissa hade svartfärgade hår, tjejerna hade hår under armarna. Nu säger jag vissa....så att ingen tar illa upp. Själv klädde jag mig som jag brukade göra när jag skulle ut. Kanske en partytopp med lite glitter eller ngt, tighta byxor eller liknande. Jag hade strass som hängde på höfterna. Ibland ramlade mina tighta byxor ner, vilket var meningen, så att man såg stringkanten. Megaflott anno 2000! 


En gång, på Smålands, var det efterfest i någon korridor. Folk satt nersjunka i de sunkiga 70-tals sofforna. Det dracks öl och tetravin. Tjejerna hade rött hennafärgat hår eller svart page med lugg. In kom jag i kvällens outfit, a la, disco år 2000. Genast var det någon som skrek: Jävla juristbrud! Jag blev lack och skrek: FINNS HÄR NÅGOT KÖTT VI KAN ÄTA? Sen gick jag. 


Schizofren var ordet. Jag vet fortfarande inte vart jag passar in. Jag har inte en stil. Jag har många. Ibland vill jag vara snobbig och klä mig i ljusblå Poloskjorta, ibland klär jag mig som de flesta andra mammor, dvs i någon slags tunika, "lager på lager" med scarves. Ibland i 50-tals omlottklänning a la Leila (hon på TV). Det är bara till att inse. Jag kommer nog aldrig att kunna bestämma mig för en stil oavsett om det gäller musik, kläder eller inredning.


Kram