Vi hade en hel del tekniska prylar när jag växte upp. För att vara tidigt 80-tal så var det ganska mycket faktiskt. Det var fräckt. Vi hade videoapparat i början av 80-talet. Jag var väl sisådär 4 år när vi fick den första. Den var jättestor. Den hade knappar stora som Duplolegoklossar. Man fick trycka ner Duploklossarna hårt när man tryckte på Play. När man tryckte på Eject lyftes en lucka upp, däri stoppade man in videofilmen. På den tiden fanns det inte så många videofilmer ute. Men det gjorde det något år senare. Då hyrde vi film ibland på lördagskvällen. Men bara ibland, för det var dyrt. En film kostade 50 kr, har jag för mig. Idag nästan 30 år senare är priset detsamma.
Filmerna hackade ibland. Det fanns ju inte jättestort utbud, vilket innebar att de filmer vi hade spelades frekvent. Slitskador. När de hackades och man hörde hur det slet i bandet skrek vi i kör: Tracka, tracka! Då gick man fram till videon, såklart, och tryckte på knappen Tracking. Jag vet inte vad det betydde, men det brukade hjälpa.
När vi hade hyrt film och skulle lämna den på söndagen såg vi alltid till att spola tillbaka filmen från början. Det blev man tillsagd att göra på Videogrottan. Eller vad nu Videoaffären hette. Det var sjukt irriterande med de filmer man hyrde som inte blivit tillbakaspolade av tidigare hyrare. Slarv.
Vi spelade in Grease och Sound of Music. Mina bästaste filmer, ever. Iallafall när jag var 6 år. Jag ville vara Sandy och jag ville vara Liesl. Sandy innan hon blev permanentad i slutet i lackutstyrseln. Sandy var sötast i sin babyblå tröja och kjol och inlockad lugg. Jag hade sådan lugg ibland.
När jag fyllde tio år fick jag en ny bandspelare. Den hade dubbla kassett. Med dessa kunde jag kopiera band. Jag kunde spela in min egen röst. Den var svart med mintgröna detaljer. Jag hade Milli Vanilli, NKOTB (NewKidsOnTheBlock) och Anna Book på kassett. Jag tog mammas gamla kassettband och spelade över med min röst. Jag lekte radio.
Pappa fick mobiltelefon via jobbet. Det var en rejäl pjäs. Den satt fast i en box. En tung box som vägde flera kilo. Den blev varm när man pratat i den i några minuter. Men det var fräckt. Tänk att få prata i telefon samtidigt som man är ute och går, eller sitter i bilen. Det var hitech.
Ungefär så här såg den ut
(Bild framgooglad)
Vi fick TV-spel. Nintendo. Jag spelade Super Mario Bros så fingrarna var svullna. Jag spelade Ice Climber. Vi hade inte den där pistolen som vissa fick till sina spel. Mina kusiner hade den. Då spelade vi något slags ankspel där vi sköt på ankor. Grafiken var inte den bästa. Men det var härligt att hitta genvägar och hoppa under tegelstenar som genererade flera poäng. Jag hoppade på svampar och växte. Jag plockade blommor och kunde skjuta. Jag dödade bossar. Jag gick från vänster till höger i spelet. Dagens TV-spel gör mig illamående. Jag blir åksjuk. Ungefär som när någon har filmat hackigt. Som Lars von Trier. Dogma. Jag klarar inte av DogmaTVspel.
När vi flyttat till vår 70-tals villa i mitten av 80-talet kom våra grannar in och hälsade oss välkomna till området. Mannen i den familjen kollade in vår stereo. Under den tiden hade nyligen en nymodighet släppts. CD-spelaren. Han frågade min mamma: Är det sån där CD? Min mamma, som inte är så teknikintresserad, skruvade på sig och svarade: Nej, det är en Panasonic. Den har hon fått höra många ggr.
Jag fick min första mobiltelefon i samband med att jag flyttade till Lund för att plugga på Universitetet. Det är inte jättelängesen. Det var i slutet av 90-talet. Min första Ericssontelefon. Märk väl Ericsson. Inte SonyEricsson.
Mobilen till vänster hade jag
(Bilden framgooglad)
Det var sjukt dyrt att ringa från den. Det var ännu dyrare att ringa till den (typ 6 kr/minut). Mina vänner hade inte mobiltelefoner. Det var alltså ganska tyst i min lur. Förutom mina föräldrar som ringde mig. Men det gick ett år. Sen hade alla, eller nästan alla, en telefon. Min kursare och vän Katrin köpte luren till höger i chockrosa. Hon hade "La cocaracha" som ringsignal. Den hade hon själv knapprat in. Sån ville jag också ha. På min fanns några få signaler. Efter några månader med min telefon hittade jag sms-funktionen. Detta var innan T9 fanns. Som ni ser var Displayen en rad. Men det funkade. Det skickades ju inte så många sms. De kostade 3kr/st eller ngt.
Nej, nu ser jag att PH80 har lagt in ett ord på Wordfeud. Måste ju avsluta de spel jag påbörjat iallafall.
God Natt
TV-spel med ratt