Vit trappa

Hej igen!


Nej, nu när det regnar så mycket är det dags för ett nytt projekt. Trappan nästa eller?

(Trappan före i läcker brun heltäckningsmatta från 1900-frös ihjäl)

(Trappan före)

Taa daaa. Efteråt.

Skämt å sido. Inspiration, enbart inspiration. Älskar de svarta detaljerna på räcket.

Gillar de gråa partierna

Helt vitt, mycket flott

Så här har vi pratat om att göra men med grått i mitten, ev heltäckningsmatta

Så tjusigt och elegant

Nu har vi inte världens största hall, men annars är detta golvet fantastiskt vackert.

Kattkiss?

God kväll!


Som det regnar. Vad hände med sommaren? Jag har ju inte hunnit att vara på stranden. Jag börjar ju jobba om en vecka. Hisnande känsla.


Ibland luktar det konstigt från vår källare. Ur ett avlopp kan det lukta död ibland. Det var dock längesen sist. Jag brukar hälla lite vatten så att det inte har med rören att göra. Den senaste tiden har vi upptäckt en annan doft. Kattkiss. Vi har ingen katt. Kattkissdoften kommer och lika snabbt kan den försvinna. Vad är detta? Jag har googlat och ev kan det vara växter som doftar eller någon isolering. Hatar äckeldofter. Kan det inte bara få lukta såpa alltid.


Jag har hällt såpa i alla avlopp i källaren nu. Två sekunder senare är doften borta. Märkligt. Någon som vet vad detta är?


Kram kram

Kurt Cobain

Hej Dagboken!


Det är svårt att skriva något som helst inlägg när så många sörjer. Det är fruktansvärt det som hänt i Norge. Ovan på allt hittades Amy Winehouse död i sitt hem i helgen. Även hon 27 år. Precis som alla andra rockstars. Min syster är 27 år. Tur hon inte spelar i band. 


En annan person som dog vid 27 års ålder var Kurt Cobain i Nirvana. Jag och Katta, min allra bästaste bästis på högstadiet, upptäckte Nirvana i samband med deras stora genombrott. Vi var fast direkt. Vi köpte Nevermind och lyssnade in oss på skivan. Vi kunde alla låtar utantill. Vi kanske inte sjöng riktigt rätt, men vi mumlade igenom vissa textrader där Kurt inte artikulerar så väl. Vi köpte även deras första skiva, den innan Nevermind. Den var skitbra. Den hette Bleach. Det var inte så många som visste om att Nirvana släppt en skiva innan Nevermind. Jag och Katta visste det. Vi visste mest om Nirvana på vår högstadieskola. Iallafall ville vi att det skulle vara så. Bleach. Den var inte så jättebra, men man skulle tycka att den var cool. Nevermind blev för mainstream efter ett tag då tom de som inte hade en aning om vilka Nirvana var kunde sjunga med till "Smells like teen spririt". Det tyckte vi iallafal. Vi som var bäst på Nirvana.


Jag köpte Dr Martens, elvahåls med stålhätta. De glänste de första dagarna och det var pinsamt. Jag gick ut med dem i regnet en dag, när de var hyfsat nya och skrubbade dem lite mot varandra. Gruset rispade kängorna och de såg genast använda ut. Något år senare satte jag pärlor i skosnöret och målade ett fredsmärke på ena stålhättan. 


Vi köpte färg för att färga t-shirts. Vi knöt gummiband på tröjan och vips hade vi tillverkat våra första egna batiktröjor. Vi hade mittbena och försökte få våra tunna skandinaviska hår att växa. Det gick sådär. Men man kunde ha mittbena även i page. Det kunde ju killarna ha. 


Grunge. We loved it! Vi köpte alldeles för stora flanellskjortor som var uppknäppta. Vi hade läderband runt halsen som halsband. Till detta tighta svarta byxor och våra Dr Martens kängor. Hej 90-tal. Hej Grunge.


Vi älskade Nirvana och framförallt Kurt. Jag klippte ut minsta lilla artikel från VeckoRevyn och Slitz (som på den tiden var en grym musiktidning utan sk "glamourmodeller"). Jag samlade mina urklipp i en pärm. Den som hade mest var bäst, typ. Jag klippte ut bilder och gjorde collage. Jag hade årskalendrar med Nirvana och tog kort på bilderna, framkallade 24-rullen och skapade vackra collage som jag sedan ramade in och spikade upp på väggen. Jag hittade ett av dessa fina konstverk hos mina föräldrar i helgen, när jag var och letade gamla leksaker på vinden.

(Ett av mina collage)

Kurt blev tillsammans med Courtney Love, sångerskan i Hole. Hole var också grymt bra och jag kunde hela plattan "Live through this" utantill när jag gick i nian. (För övrigt är detta en mycket bra skiva fortfarande). Samtidigt lyssnade vi på Pearl Jam och vi hade väl båda en liten crush på Eddie Vedder. Soundgarden och Alice in chains var två andra coola band. 


Jag ville också spela i band. Jag kunde spela piano. Men bara sådär. Jag gick på den kommunala musikskolan men tyckte det var astrist. Jag brukade ljuga för min pianofröken. Jag sade att jag bara hade fått 2 låtar i läxa från förra gången. Jag brukade sudda ut de markeringar hon gjorde i mina pianoböcker. De markeringar som visade att det var en läxa till nästa gång. Jag slutade att spela piano vid ett tillfälle. Berättade för pianofröken att jag inte hinner längre, jag vill sluta. Mina föräldrar blev jättearga. De hade ju tom köpt ett piano. Jag fick ringa min pianofröken och be om att få komma tillbaka. Jag var inte så duktig. Jag tänkte istället att jag kunde så fall vara sångerska i bandet. Jag och Emilia, en annan mycket nära vän på högstadiet, bestämde att om vi startar ett band skall vi heta "The Bozoz". Lagom långt. Coolt. Det lät som ett band med attityd. Såna var vi. Det blev inget band. Men jag ville gärna vara en sån. En sån lite bohemisk tjej. Jag försökte, Gud vad jag försökte. Jag letade efter kläder på Second Hand, ville ha V-jeans, men hittade inga. 


Jag följde med Katta och hennes föräldrar till Sälen på påsklovet i nian. På eftermiddagen den 9 april 1994 gick vi till den lokala ICA butiken för att köpa godis och Frida eller VeckoRevyn. Vi stannade till vid ingången till butiken och läste alla de löpsedlar som var uppsatta. KURT COBAIN HITTAD DÖD! KURT COBAIN -  SJÄLVMORD! Jag och Katta tittade på varandra och skrek sen rakt ut: "VAAAAA??? ÄR DET SANT? NEEEEEEEJ!!!!! Paniken var total. Vi sprang in i butiken fram till Aftonbladet eller någon annan kvällstidning och slet upp sidorna där det stod om att Kurt Cobain hade hittats död. Troligtvis självmord. Vi trodde inte att det var sant. Vi började att storgråta i butiken. Andra kunder glodde på oss. Vi sprang hem till stugan. Kattas föräldrar möttes av två förtvivlade tonårstjejer. Mellan våra hulkanden fick vi fram att Kurt Cobain var död. "Jaha, vem är det?" fick vi frågades tillbaka. "Hallå?" fick de till svars. Stackars föräldrar. Vi tyckte de var puckade som inte fattade. Vi slängde oss i vår ovanvåningssäng. Vi drog fram våra dagböcker under våra kuddar och började att skriva. Katta satte igång bandspelaren och det spelades Nirvana på hög volym. Vi skrev. Ja, vi skrev.


Vi sörjde, minst en vecka efteråt. Hade svarta kläder på oss i skolan och tyckte att allt var trist. Någon frågade varför i sörjde och vi berättade att det självklart var för att Kurt hade dött. "Vem?", fick vi tillbaka. Då var det nära att jag/vi sade upp bekantskapen med dessa personer. Respekt för de döda liksom. Vem? Tönt.


Ur min dagbok 9/4-1994


Hjälp! Hjälp! Hjälp!
Kurt Cobain (sångaren i Nirvana) har tagit sitt liv. Hur fan ska jag och Kåce (Katta) kunna fortsätta att leva? Vi sitter här och gråter som om vi e döda. Han e ju underbar! Det får ej vara sant! Vi e helt förstörda. Musikvärlden e ju helt förstörd. Vad ska vi ta oss till?


(Nästa sida) Detta är ju hemskt. Ingen bra musik längre. Han dog för 1 eller 2 dagar sedan. Nu måste jag snyta mig. Idag har vi varit på Hundfjället och åkt skidor och i morgon åker vi hem. Nu ska jag gråta vidare. Vi hörs!