Den vita muren är inte så vit längre

Hej igen


När jag ändå är igång så...


Jag är med i stadens Marknadsförening. Jag minglar. Minglar med personer på olika företag där vi kan finna gemensamma intressen och, förhoppningsvis, göra affärer ihop. Det är kul att mingla och träffa nya människor. Jag har inte varit på Marknadsföreningen på ca 1,5 år. I morse var det dags igen. 


06:50 gled jag in på en stor allmän parkering mitt i staden. Jag pratade i telefon och hade min mamma i hörsnäckan. Vi pratade om hur jobbigt det är att lämna sitt barn på dagis. Mamma, som är en mycket god lyssnare, lyssnade på mig och började att prata kring att det är helt normalt att känna som jag gör. Helt ok att börja gråta i bilen på väg till jobbet osv. Ett tu tre avbryts hon dock av mig: "Nej, fy fan!" Jag börjar att andas häftigare. "Fy fan, han skiter mot väggen". "Va"? hör jag på andra sidan luren. "Förlåt mamma, jag måste lägga på, det är en man som skiter på väggen". "Klick".


Under tiden jag parkerar vår bil, ser jag en man som kommer runt ett hörn. Hörnet är vitputsat och består av en lång mur. Det är ett mycket vackert område i vår stad. Ett område som vi är stolta över och gärna visar upp för turister. Han ser lite vinglig ut. Strunt samma, tänker jag. Vad jag inte var beredd på var nästa händelse. Ett tu tre, backar han röven till den vitputsade muren, drar ner sina jeans och bajsar rakt ut. Vi pratar sprutlackering mot muren. Jag ser hur strålen träffar muren. Jag klöktes. Han står där med rumpan bar, bajsar rakt ut och skriker. Sjukt. Fast lite sjukare är kanske att jag inte kunde sluta titta. Skulle jag ringa polisen? Vad gör man i ett sånt läge? "Han lär ju ha bajsat klart innan polisen kommer och då är det bara onödiga skattemedel", hinner jag att tänka. Så jag sitter kvar. Kvar i bilen. Jag glor. Han har någon slags papper i handen. Vi pratar som en stencil, pappersark. Han torkar sig med pappret. Sen tar han näven och torkar sig med. Då kräktes jag nästan i bilen. Då var det slut på tittandet. Jag sprang nästan där ifrån, in på Marknadsföreningens frukostmöte. De bjöd på frukost. Fralla och kaffe. Jag var inte så hungrig. Men jag hade en väldigt bra historia att berätta för mina nya kollegor som jag skulle träffa där inne. 


Några av oss borde sitta i en bur
Och inte bajsa mot en vit mur


Kram

Jag har varit bortrest, eller?

Hej Dagboken!


Long time no see....Jag har varit utomlands, därför har jag inte kunnat skriva. Nej, jag menar...jag har haft nekad Internetåtkomst en tid, nej....Jag har inga ursäkter. Inte mer än att jag har börjat att jobba igen. Jag hittar inte tiden helt enkelt. Hur gör de som har två, tre, fyra barn? Hur gör de för att få ihop vardagen? Hur gör de för att skapa tid för sig själv? 


Jag jobbar heltid, direkt. Lika bra. Jag jobbar som rekryteringskonsult på ett personalföretag. Jag har inget vanligt 8-17 jobb. Det är jobbet som styr mina tider. Jag trivs bäst att jobba så. Passar mig utmärkt. Jag är sjukt effektiv när jag jobbar. Men nu är det värre. Jag är så galet, in i helvetes effektiv om dagarna så att jag med gott samvete kan åka hem i normal tid och hämta min fina lilla dotter på dagis. 


Att anställa en mamma är nog den bästa personalinvesteringen man kan göra i ett företag. Vi är så galet effektiva för vi vill åka hem. Hem till familjen. Innan jag fick barn, kunde jag ta micropauser. Jag kunde kolla Aftonbladet, Facebook, mina privata mail etc. Det var mina "rökpauser". Jag väljer bort allt detta nu när jag är tillbaka igen. Jag hinner inte. Likaså att skriva i denna dagbok om kvällarna. Då vill jag ju umgås med vår lilla tjej och med min man. Jag vill träffa mina vänner. Och vart skall jag pressa in träningen? Jag vill ju träna egentligen. Men visst, har man inte tränat på sisådär 5 år så...


Det går bra att jobba. Jag stormtrivs på mitt jobb. Jag har trevliga kollegor, några är nya och det är toppen. Jag blir oerhört inspirerad och taggad. Jag har fått in några uppdrag redan. Mina gamla kunder blir glada när jag ringer dem: Äntligen är du tillbaka! Det har varit min lilla egoboost den sista månaden. Jag har det som ett mantra ibland på jobbet när jag blir stressad. När jag blir stressad över att läsa om eventuellt kommande kris i Sverige och världen. 


Jag har inte rest bort. Jag vill verkligen skriva mer och oftare. Jag skall bara landa i vardagen. Jag skall bara pussla ihop när jag kan hitta tid, tid till att få göra vad jag tycker om. 


Nu är det fredagsmys.
Kram kram