Hej Dagboken!
Apropå föregående inlägg. Jag har tänkt på den där mannen som uträttade sina behov upp mot den vita muren en hel del sedan jag såg honom. Jag har undrat vad hans problem har varit. Jag har tänkt "Jävla svin", "Såna som han borde vara inlåsta". Men jag skall erkänna en sak. Jag har gjort samma som Bajsmannen. Inte bara en gång.
Redan på högstadiet började jag att få problem med min mage. Den hade sitt egna liv. Den gjorde som den ville. Den bestämde. Jag hade ingen kontroll. Den kontrollerade mig. Jag kunde bli dålig i magen på de mest olämpliga tidpunkterna och på de mest olämpliga platserna. Då vill man ha nära till en toalett. Jag har en kär vän, Elin, som jag berättat om tidigare, som kallar detta för ABA. ABA står för Akut BajsAttack. Picture this: Du är 15 år, har försökt att täcka dina tonårsfinnar. Du har kammat en mittbena i din pagefrisyr, som du trodde att du passade i trots att du har en långsmalt ansikte, likt en häst, du har sprutat vaniljessensdoft från Bodyshop över hela din kropp. Du är redo för tonårsdisco på sommaren. Du längtar efter att träffa någon kille. Det är Tennisvecka i Båstad. Du vet att det är stentuff konkurrens. Vi pratar inte tennis. Vi pratar konkurrens utseendemässigt. De där tjejerna från Stockholm som är nere v.28 är skitsnygga. De har fint hår och passar i page.
Du sitter i bilen som dina föräldrar kör. Du får ont i magen. Fruktansvärt ont i magen. Magen talar med dig. Den ger i från sig ljud likt en katts jamande. Du känner att du måste gå på toaletten. Du måste gå på toaletten. Du måste gå på toaletten. DU MÅÅÅÅSTE GÅÅ PÅ TOALETTEEEEN. NU!!!! Du hinner komma in på tonårsdiscot. Men du har knipit igen minst 10 minuter. Du dör snart om du inte får komma på en toalett. Du kommer att sprängas i bitar och det kommer att spruta ut avföring. Eller kommer du svimma. Du blir kallsvettig. Du springer raka vägen till toaletten på discot som du nyss anlett till och sitter där en timme.
Jag och min mage. Vi har inte varit så bra vänner under min tonårstid. Inte heller under min studietid i Lund.
Jag hälsade på min expojkvän i Barcelona, då han studerade en termin där. Vi skulle ha picknick i Parc Guell. Vi hade köpt baguetter med prosciutto och mozzarella. Det var vackert väder. Det var jättemysigt. Vi anländer till Parc Guell. Fantastiskt. Vi satte oss ner för att äta de goda baguetterna. Min mage börjar att skrika. Den där jamande katten var tillbaka. Nej nej nej, hann jag tänka. Sen var det dags. Panik. Vi sprang omkring på området och letade efter en toalett. ÄNTLIGEN, där stod en. Jag tog fram ett 100 pesetasmynt (ja, det var på den tiden). Jag slängde i pengen och slet i dörren. Dörrjäveln ville inte öppna sig. Kris. Känslan av att sprängas i luften kom fortare än fort. Jag greps av panik. Började nästan att gråta. Kände att jag höll på att svimma. Servetterna, som var avsedda att torka sig på efter vi ätit upp baguetterna, slet jag till mig. Jag sprang. Sprang bakom en mur. En mur i Parc Guell. Den var inte vitmålad. Men dock. Jag kände mig som en hund. Eller en byracka. Fy vad jag skämdes. Jag skämdes inför min pojkvän, inför eventuella grannar som sett mig, inför Parc Guell, som är så fantastiskt vacker.
Några år senare var jag och en mycket nära vän, Anna, i Florida. Vi hade hyrt en bil och skulle åka till Miami. Jag körde. Jag fick ont i magen när vi kommit lite längre än till Fort Lauderdale. Det knep, det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick ta upp mitt vänsterben på sätet så ont det gjorde. Jag var tvungen att svänga av på en avfart. Man skall INTE köra av vart som helst. Man skall följa den gula solen på alla skyltar som är för turister. Det hade vi blivit varnade för. Inte svänga av. Vi svängde av. Vi kom till ett hak. Ett sånt där hak där servitrisen har glasögonen nere på näsan, heter Betty, och serverar antingen kaffe eller flottiga burgare. En sån som går utanför på baksidan och tar en cigg, en sån som har en tatuering med en fågel på ankeln.
Jag parkerade bilen utanför. Sprang in och möttes av "Bettys" blick. Anna satt kvar i bilen. Allt sus som fanns på haket försvann. Blickarna vändes mot mig. Majoriteten av gästerna var män. Män som kör lastbil. Lastbil i USA. De hade truckerkeps och stora mustascher. De glodde på mig. Det var läskigt. Men If U gotta go, U gotta go.
Veckan innan hade vi varit i New York. Vi hade varit i Chinatown där jag införskaffat mig nya Guccisolglasögon. Falska så klart. Jag satt där på den lilla toaletten på haket. Jag hade fruktansvärt ont i magen. Jag slängde huvudet bakåt och jämrade mig. Det skulle jag inte ha gjort. Mina nyinköpta fräcka Gucci ramlade baklänges i toaletten. Plask. "Ska jag lämna dem? De är ju helt dränkta. Fy vad äckligt", tänkte jag. Jag plockade upp dem. Tvättade dem i hakets tvål sisådär 10 ggr och traskade ut till Anna som satt och väntade i bilen. Det blev inget Miami. Vi vände. Jag fixade det inte. Det gjorde för ont i magen och jag ville inte göra någon avstickare igen.
Listan kan göras längre. Min mage har haft kontroll över mig länge. Till för något år sedan. Då satte jag ner foten. Efter hur många kontroller och utredningar hos läkare som helst fick jag nog. Jag var trött på att magen skulle bestämma över mig. Det blev som ett handikapp. Vart jag än skulle ville jag få bekräftat att det fanns toalettmöjligheter i närheten. Jag har kontrollen idag, fråga mig inte hur, men det har jag. Jag bara bestämde mig. Visst, att gå och vandra i bergen i Katmandu, åka till Indien, eller vandra i någon regnskog osv, eller något annat äventyrligt där det inte finns tillgång till toaletter är jag kanske inte så sugen på.
Så förlåt Bajsmannen. Bara för att jag hade kavaj på mig förra fredagen och du stod med röven mot den vita muren, är jag inte bättre än du. Du kanske bara hade ett case av ABA. Hoppas att du snart mår bättre.
Om du äter majs,
syns det i ditt bajs
(Förlåt, var tvungen)
Guten Nacht
