Jag är lite nervös. Lite pirrig i magen. Känner mig lite som en praoelev eller som om jag skall börja på ett nytt jobb. Om ca två veckor skall jag börja jobba igen. Jag har varit föräldraledig i snart 1,5 år. Jag kan inte förstå vart tiden tog vägen. Alla mina vänner, som själva har barn, berättade för mig hur jag skulle tycka att tiden hemma bara skenar iväg. Jag förstod inte vad de talade om. De sade också gång på gång: "Linda, passa på och njut och lev i nuet!". Jag förstod inte vad de pratade om riktigt.
I början av min föräldraledighet klättrade jag lite på väggarna. Jag är ganska rastlös av mig. Jag har en hög stresströskel och tycker om att jobba järnet helt enkelt. Jag vill ha högt tempo, ha mycket att göra, nästan så mycket så att jag får hjärtklappning. Får sinne på när jag sitter och rullar tummarna. Sådan har jag nog alltid varit. Även om jag också kan uppskatta att sitta ner, läsa en tidning, bara ligga i soffan och slappa och vara bekväm, så är jag nog innerst inne en lite stressad och rastlös själ. Eller kanske tom "periodare". Min pappa brukar säga: "Ja han/hon har lärt sig att sköööda nååd" (skånska för sköta något). Det innebär att man fått ett bra jobb där man arbetar hårt, länge, mycket och intensivt. Man är j-vligt lojal mot företaget där man arbetar med andra ord. Han är nog stolt över både mig och min syster för vi har banne mig lärt oss att sköööda nåååd.
Det var en stor omställning att få barn. Alva, min älskade skatt, kom tre veckor för tidigt. Jag skulle sluta jobba två veckor innan planerad nedkomst (som det så tjusigt heter). Jag behövde banne mig inte gå hemma en månad i förväg bara för att varva ner. Varför då? Jag beslutade därför att två veckor innan, det är lagom. Jag tänkte inte på att ett barn bestämmer själv när det är dags. Jag räknade inte med att mitt vatten skulle börja sippra tre dagar i rad, tre veckor för tidigt. Första morgonen sprang jag in i sovrummet och berättade lite skamset för Fredrik att jag nog kissat på mig. Man är ju lite halväcklig som gravid, man läcker, man rapar, fiser, har sura uppstötningar osv. Han var van. Jag ringde förlossningen för säkerhets skull. De trodde jag kissat på mig. Men det liknade och luktade ju inte urin, tyckte jag. Jag fick till svar att jag skulle hålla koll ändå. Att min slempropp gått kvällen innan var inget orosmoment tyckte de på förlossningen.
Nästa dag, samma sak. Vatten sipprade ut när jag vaknade. Men va fasiken....Jag började att städa ur mitt kontor. Precis som om jag hade något på känn. Jag frågade min chef om det var ok att sluta redan på fredagen istället för nästa fredag igen. Det var ok. När det sipprade ut vatten nästa dag igen ringde jag förlossningen tredje dagen i rad. Ingen fara, var svaret. Som tur var skulle jag på rutinkontroll hos MVC samma dag. Hos min barnmorska var svaret: ÅK UPP TILL FÖRLOSSNINGEN OMEDELBART. Jag freakade ut. Jag blev som en duracellkanin. "Nej, men jag hinner inte. Jag skall jobba tom fredag". Vi åkte upp till förlossningen som bad oss åka hem, äta något gott, packa väskan och komma upp igen. Jag skulle bli igångsatt. Mitt vatten hade börjat att läcka och efter tre dygn finns det en risk för infektion.
Jag förstod inte. "Vaddå? Skall vi ha barn? Igångsatt? Det har vi inte pratat om på föräldrautbildningen. Jag skall jobba i morgon. Jag har möten. Och intervjuer att sköta. Vem skall ta dessa? Och det var ju fan vad skitigt vi har i lägenheten. Kolla mattan. Den är helt flockig". Fredrik, min man, fick se sin hyperfru i gång. Jag var värre än en pundare på tjack. Jag flög fram och tillbaka i lägenheten. Jag städade, jag putsade, jag dammsög. Jag låg på alla fyra med magen studsande mot golvet när jag putsade möblerna. Att bebben sprallade i magen och satte sig på tvären mellan putsandet gjorde inget. Det skall vara rent i vårt lilla bo när bebisen kommer.
24h senare var vår lilla Alva född. Jag satt på förlossningen och sms till min kollega Sofie att jag inte kommer i morgon. Om det är ok att hon tar mina intervjuer. Det blev abrupt på något sätt. Jag hann inte landa. Jag skulle gått hem en månad innan beräknad nedkomst.
Jag kraschlandande hemma. Från att ha jobbat i 190km/h till att ligga och gosa i sängen hela dagen, att inte få kläder på sig förrän efter lunch och inte hinna äta på samma tider. Det var tufft för Skalman, dvs jag. Jag hann inget. Plötsligt fick jag förståelse för alla andra mammor (och pappor) som hade sagt att man inte hinner med något om dagarna. Det kändes som om jag inte "skötte något". Jag klättrade på väggarna. Jag ville nästan börja jobba igen. Men jag ville ha med mig Alva. Detta lilla liv som jag inte ville släppa taget om en sekund. Det var kärlek vid första ögonkast. Jag älskade (och älskar) henne så mycket så att jag inte kan beskriva hur starka känslor jag har. Det gör ont ibland. Jag kan nästan börja gråta när jag tänker på henne så mycket jag älskar henne.
Tiden gick. Jag hade storslagna planer på att jag kanske kunde läsa en kurs på distans. Jag tänkte hälsa på farmor, farfar, mina mor- och farföräldrar. Minst en gång i veckan. Jag skulle gå på sångstund. Skulle gå till öppna förskolan minst en gång i veckan. Jag skulle gå ut och gå varje morgon innan frukost för att gå ner i vikt.
Har jag gjort något av ovanstående? Gått ut och gått? En gång kanske. Gått till öppna förskolan? Ja några tillfällen. Hälsat på släkten? Kanske fem gånger max. Gått kurs? Skojar du?
"Passa på och njut, tiden kommer inte igen".
Nu förstår jag vad ni menar. Jag är stressad nu vad jag skall hinna med. Två veckor kvar. Shit, två veckor.
Idag skall vi hälsa på min farmor. Check.
Jobb om två veckor. Praoelev eller nyanställd. Så känns det. Spännande. Lite läskigt. Men skoj.
Alva midsommar 2011
