Rabiat tonåring

Hej Dagboken!

Som ni säkert förstått så älskar jag inredning. Det har jag gjort sedan jag var liten. Jag drog och slet i mina möbler var och varannan helg för att få en ommöblering och få en ny style i mitt flickrum. Mina föräldrar var vana vid detta och lade sig inte i, jag ordnade ju det alltid själv och städade alltid upp efter mig.


Jag drar och sliter i möbler fortfarande. Men idag är jag gift. Jag bor i hus. Jag delar möblerna och inredningen med min man. Det är inte alltid enkelt. Inte om man heter Linda, har en vilja som är stark som järn och stål tillsammans och är envis som få. Det är rent ut sagt jobbigt ibland. Jobbigt på så vis att jag måste förankra mina idéer med min man innan jag sätter igång. Jag kan ju inte köra över min kära make. Han vill ju också säga sitt. Han har ingen dålig smak och vi har varit ense ofta när vi handlat möbler. Så långt så gott...


Jag är blocketoman. Jag erkänner. Jag är beroende av blocket. Jag lägger in bevakningar på olika slags möbler. När jag ser något vackert blir jag hispig och ringer min man och vill delge mina tips om vackra bord, stolar, skänkar, lampor etc. Jag förstår inte varför inte min man blir lika entusiastisk. 


Häromdagen var den där. Den vackra inramade Olle Eksell planschen. Den fanns dessutom i närheten av staden vi bor i. Enkelt. Jag skickade över mitt tips från Blocket till min man. Jag har visat denna plansch tidigare utan större intresse. Denna gång var det samma respons. -"Nej, jag vet inte...jag tycker den ser lite trist ut, eller det är inget särskilt med den", sade F. "-Jag vill inte komma ner i köket och ha två ögon stirrande på mig". Då brast det för mig. Jag blev arg. Jag blev ledsen. Jag hade lust att skrika. Varför vet jag inte. Jag vet bara att jag tyckte det var så pissigt tråkigt att jag inte fick som jag ville. Att jag inte får inreda MITT hem som JAG vill. Dvs VÅRT hem. Det är ju JAG som är expert!!! Snälla lita på mig, typ. Låt mig få fria tyglar. Det blir ju bra. "Sköna hem kanske kommer och vill göra ett reportage", om vi har tur.


Den eftermiddagen samåkte vi hem från våra arbeten. Jag började att gråta i bilen på väg till dagis för att hämta vår dotter. Jag kunde inte förklara mig. Jag var bara så arg för att jag var tvungen att kompromissa i min hobby. I mitt stora intresse. Att dra en parallell till: "-Då får du börja heja på AIK istället för HiF", funkar inte. Jag kan inte förklara. Det gör att jag känner mig ännu sämre som person. Jag betedde mig illa. Som en rabiat tonåring som smäller i dörrar. Som när jag inte fick vara ute längre än till 01. När jag inte fick gå på disco och när jag inte fick åka över till Helsingör en fredagskväll. Jag ville slänga saker i golvet. Hur kunde han inte se det snygga i Olle Eksell planschen? 


Det är jobbigt att brinna för något ibland. Jobbigt att jag måste lägga band på min hobby. Jobbigt att vara så sablans envis. Det är väl snarare det sistnämnda som är det jobbiga. Att jag inte kan ge mig. Att jag ibland har svårt att kompromissa när det gäller inredning. Då lägger jag mig hellre ner och dööööör, typ, än om jag måste välja den där fula vad-det-nu-är vi pratar om för pryl eller möbel. Ibland önskar jag att F hade ansvar för en sak i vårt hem och jag vår inredning. Att jag inte fick lägga mig i Fs sak och vice versa. Att jag alltid har sista ordet i inredningen och att F alltid har sista ordet i hans "ansvarsområde".


Rabiat
Jag grät i bilen för att jag inte fick med mig F i mina tankar kring planschen med de stirrande ögonen.
Patetiskt faktiskt
Nåja...


Nej, så i morgon åker vi till IKEA och köper ett sånt där trepack med bilder på snäckor, orkidéer eller dylikt. 


Skämt å sido.


Olles plansch finns kanske på Moderna i Malmö eller Stockholm. Där finns även Andy Warhols citat på plansch. Tror ni att de skulle funka och gå hem i vår familj? 


Kram kram

Insomnia

...I need to get some sleep....I can't get no sleep...

Faithless
Insomnia
En fantastisk hit och dansdänga som jag har dansat måååånga gånger till. Den passar ypperligt idag, eller i natt rättare sagt.

Vår dotter vaknade vid 03:00 och kunde inte somna om. Hon var ledsen, gnällig. Efter flera omstoppningar tog vi in henne till oss. Hon sprallade, kunde inte komma till ro. Jag tappade det och skrek: Oh my fucking God! Fuck fuck fuck! Jag gillar inte att bli väckt. Jag är starkt beroende av min sömn, om jag inte får den blir jag überbitch. Jag blev det i natt. Nu skäms jag.

Jag lägger till Insomnia i min lista över goa låtar.
Kram

Ho Ho

Snart är julen här. I år skall jag göra egen knäck, kola och lussebullar. Bara för att det gör man när man är vuxen och framförallt när man är mamma. Jag är uppvuxen med det, att man kom hem från skolan vid juletid och mamma hade gjort kola, knäck och mozartkulor. Det doftade underbart av apelsiner med nejlikor i. Vi spelade julmusik på stereon. LP-skivor, såklart. Vi hade en där ABBA-Agneta sjunger julvisor med sin dotter Linda. Jag kunde alla låtar utantill, alla låtar i rad. Den köpte jag på CD på Åhléns förra året för niceprice, typ 79 kr. Vi pratar nostalgitripp delux.


Jag var tvungen att googla lite julinspiration. (Alla bilderna är lånade) 
Varsågod....

Kanske till Alvas rum?

Så kallat "pöcke" på skånska, dvs små inredningsdetaljer som är pricken över i:et.

Kulor kändes som förra årets "tassel", tror det är lika hett denna jul.

Så amerikanskt och härligt med den vackra vita öppna spisen. Den brunfärgade Howardpallen är magisk.

Vi har inte en enda gardin i huset än så länge, men funderar starkt på något liknande till köket. Vackert polkagrisrandig.

Vackra Ittalalyktor i rosa, cerise, röd. Sweet.

ME LIKE A LOOOOT!

Bumling - hiss eller diss?

Som jag tidigare skrivit så har jag en släng av schizofreni. Ena dagen kan jag vara barnsligt förtjust i en möbel, inredningspryl eller what not, den andra dagen gillar jag inte samma möbel, inredningspryl och what not överhuvudtaget. En sådan sak är Bumlinglampan, särskilt taklampan. Vissa dagar tycker jag den är skitful, kanske för att den påminner så mycket om inredningen jag är uppväxt med på 70- och 80-talet, andra dagar är den jätteläcker. Idag är den jättefin. Så pass fin att jag hängt på blocket och letat upp flera olika Bumlingar i olika nyanser, men svensk och trist som jag är, så är det ju antingen en vit, svart eller silvrig som hade passat bäst in i vårt kök. 

(Bild från google: Bumling)

Dagens vill ha - Soffa

Vi är inte alls på jakt efter någon ny soffa för tillfället, men drömma får man. (Samtliga bilder är lånade, sökt inspiration via Google).

Vit eller ljusbeige Howardsoffa. Me like a looot

Undrar om Howard tillverkas i avtagbart och tvättbar klädsel a la Ikea?

Den lite mer maskulina Howard i läder/skinn är ju härlig den också, eller som fåtölj.

VILL HA!

Nothing else matters

Hej och Godkväll Dagboken!

För några helger sedan var jag på bröllop. Vädret var toppen, så där härligt underbart vackert som det kan bli en höstdag. Det var strålande solsken, klarblå himmel, lagom varmt och löven var så där härligt orangefärgade. Skåne visade sig från sin bästa sida. Jag poängterade det flera gånger under dagen, särskilt när det var gäster från Stockholm med på festen. Näääästan så att min man fick säga till mig att sluta efter att jag upprepat den frasen lite för många gånger:
-Ja, så nej, Skåne visar sig veeerkligen från sin bästa sida idag.

Jag blir alltid så gråtmild på bröllop. Det är så vackert. Det är så mycket lycka. När jag ser andra med vattniga ögon går jag igång. Då blir jag gråtmild. Jag kan inte hejda mig. Där sitter jag med tårar i ögonen och försöker få de analkande tårarna att stanna kvar i ögonen. Jag vill ju inte att min mascara skall rinna, såklart.

Vigseln var fin. Prästen hyfsat cool. Eller modern. Eller vad säger man? Han var inte så högtravande iallafall. Brudparet hade valt den gamla dängan "Nothing else matters" av Metallica, vilken framfördes av en sångfågel av dess like. Jag gillar när det är lite "annorlunda". Dvs när det inte bara är "Den vackraste" av Cecilia Vennersten eller dylikt. Jag sjöng med till Metallicas låt. Eller jag mimade. Det gjorde min man också. Vi gungade med huvudet i takt. Den låten har man ju dansat tryckare till hundra gånger på högstadiet.

Brudparet gick ned för altargången och ut ur kyrkan. Gästerna följde efter och väntade med spänning på brudparet. Ris kastades. Vi kramades och alla väntade med spänning på att snart få gå på middag och en fantastiskt hejdundrandes fest. Då kommer prästen fram till mig. -Jag gillar hur du sjöng med till Nothing else matters, sade han till mig, så där myndigt som en präst bara kan säga. Då gör jag något som jag kanske skulle ha tänkt mig för innan jag gjorde. Jag tar upp mina händer, sätter upp pekfingret och lillfingret, övriga fingrar är ihopknutna. Där står jag likt Ozzy Osborn med händerna knutna i "satans tecken" och säger: Jaaaaa, klart!

(Bild framgooglad)

Typiskt. Ibland är det lätt att vara efterklok, eller?

Klok som en bok

Men ibland som en tok