Hej Dagboken!
Jag försökte hitta en sport som passade mig när jag var liten. Jag följde med min kompis Anette på en friidrottsträning när jag var ca åtta år. Jag var ombytt i träningskläder och skulle testa på. Jag minns att jag var ganska så förväntansfull. Vi började med att springa ett lopp. Vi ställdes upp på rad och tränaren skrek: På era platser....Pang small det och alla var i gång och sprang. Jag kom sist. Jag gav upp direkt. Jag vet att jag tyckte att det var pinsamt. Jobbigt att komma sist ju. Särskilt när jag inte kände de andra barnen.
Anette frågade om jag ville följa med senare i veckan igen. Kanske, svarade jag. Men i mitt huvud tänkte jag "Aldrig i livet". Det var det tråkigaste jag varit med om. Springa och sen komma sist. Till vilken nytta?
Jag gick vidare till en annan hobby (snarare än sport). Det var att vara med i scouterna. Tror jag följde med Sara E, min granne, denna gång. Scoutlokalerna låg insprängda i ett bostadsområde i min hemstad. Ett bostadsområde som kanske inte var det bästa. Fast på 80-talet var det inte så illa som jag tror att det är idag. Iallafall, jag parkerade min rosa treväxlade cykel utanför. Låste den och gick in i lokalerna. Vi gjorde olika knopar och vi fick lära oss namnen. Råbandsknop....(paus) sen kommer jag inte ihåg vad de andra hette. Jag förstod inte riktigt vitsen med att knyta massa knopar heller. Timmen gick och det var dags att cykla hem. Min cykel var nersandad. Någon, eller några, hade hällt sand på cykeln, in i växlar, in i nav. Jag följde aldrig med till scouterna längre.
Jag började att simma samtidigt som jag började på gymnastik. Jag var duktig på simning. Vann en del tävlingar. Min tränare tyckte att jag skulle träna med en annan grupp. I den gruppen gick det mest killar. Jag provade en gång. Vi simmade mot varandra och precis som det där loppet på friidrotten, så kom jag sist. Jag gick aldrig mer dit.
Jag fortsatte med gymnastiken. Det var kul. Men jag sög. Jag var riktigt urusel faktiskt. Förutom på fristående (dans). Jag älskade att dansa. Men när det var dags att hoppa plint och göra överslag eller vad det nu hette, så vägrade jag. Jag sprang ibland och gömde mig. Skyllde på att jag skulle på toaletten och dricka etc. Jag var rädd för den där plinten.
Jag hade mycket bra tränare som lovade att de skulle "passa", dvs fånga mig och hjälpa mig runt. Det var bara det att jag inte såg dem. Jag hade glasögon. Jag såg jättedåligt utan. Min syn försämrades varje halvår, om inte oftare. Min pappa blev arg på optikern en gång. Han skällde på honom. "För fan! Vi köpte precis nya glasögon, och nu sääär du att hon behöver nya?" Jag skämdes. Ett tag trodde jag att jag skulle bli blind i den takten som min syn försämrades. Optikern föreslog att jag skulle ha ett band runt huvudet som höll fast glasögonen, så kunde jag träna. Skojade han eller, tänkte jag? Det är ju jättepinsamt. Som en nörd. Det kan jag ju inte ha. Så jag fortsatte att vägra istället. Sprang fram mot plinten eller på matten och när det var dags att göra någon slags volt så backade jag. Jag vägrade som en häst gör precis framför ett hinder. Jag var värdelös på gymnastik. Det var därför bra med fristående. Jag kunde dansa, fastän jag var blind. Härligt.
Dags för lunch!
Kram kram Daboken
