Hej Dagboken!
Igår var jag på utomhuskonsert med Robyn. Måste väl erkänna att jag inte var jättetaggad inför spelningen, men då det var ett gott sällskap jag skulle gå med såg jag mest framemot att få hänga med dem och få dricka vin i gröngräset.
Robyn. Jag kommer ihåg när hon slog igenom på 90-talet. En kaxig brud som gärna uttalade sig i VeckoRevyn och i Frida hur bra hon var i sängen, vilka killar hon haft osv, och detta som 16-åring. Eller om hon nu tom var yngre. Jag kommer ihåg att jag irriterade mig på henne. Hon var för mycket. Men hon var duktig. Skicklig som få. Blev väl inte direkt någon hängiven fan av varken henne eller hennes musik, men visst har jag sjungit med i "Do you know what it takes" flertalet gånger.
Igår stod hon så på scen. Iklädd färgglada, mönstrade och glansiga tights. Ett par vandringskängor med Buffaloklack, löst magkort linne och under en svart bh som Madonna hade kunnat haft på sig på 90-talet under hennes "strut-bh-period". Jag tror inte att någon annan i hela folkhavet hade kunnat bära upp den outfiten som hon. Det krävs en hyfsat självsäker artist för att kunna göra något sådant. Tänk så hade jag krängt på mig det en dag på mitt jobb som kontorsråtta. Jag kanske skall testa min omgivning och se vad jag får för kommentarer? Som ett sociologiskt experiment?
Robyn. Slutsålt. Vädret var strålande, underbart sommarväder. Det pumpades ut musik ur högtalarna när vi kom. Det spelades härlig 90-talsmusik såsom "Sing Halleluja" med Dr Alban, "Mr Vain" och "Rhythm is a dancer". Jag kunde inte stå till med andra ord. Folk satt i gräset och hade picknick. Jag var tvungen att ställa mig upp och dansa lite grann.
Robyn var "fashionable late". Klev upp på scen iklädd den där outfiten. Konserten var magisk. Vilken attityd, inlevelse och känsla. Jag ville bara dansa. Kunde inte stå still. Fantastiskt. Hade inga förväntningar överhuvudtaget. Idag vill jag vrida tillbaka klockan och dansa igen.
Tack Robyn för igår.
Konichiwa bitches!!!
