Barn är härliga och ärliga, men barn kan f-n i mig vara ganska elaka också. Jag kommer ihåg Roland i vår klass på låg- och mellanstadiet. Han bodde på landet och hade ganska så tjocka och stora glasögon. Idag är de glasögonbågarna toppmoderna om man är född på 90-talet. Klassiska pilotglasögon som både barn och vuxna hade på sig, kanske för att det inte fanns lika stort utbud av bågar som idag. Rolands pilotglasögon hade en tendens att vara ganska så flottiga och smutsiga. Roland var närsynt, vilket innebar att hans flaskbottnar till glas hade en gigantisk förstoringsförmåga så Rolands ögon blev väldigt stora. Om jag inte minns helt fel så hade han en del skjortor med lite större kragar på. Sådana skjortor som man kanske hade snarare på 70-talet än på 80-talet då kragarna var minimala. Över sina skjortor hade han en stickad tröja oftast. En av dessa stickade tröjor pryddes av en panda mitt på magen. Roland var väl inte direkt retad av oss i klassen men däremot de äldre barnen på skolan, de som gick i femman och sexan. Dessa barn var man rädd för när man gick i lågstadiet.
En dag var Roland ledsen på skolgården. Micke, en kille i sexan, som hade rykte om sig att vara stygg, hade sagt något elakt till Roland. Det var då något i mig väcktes till liv. Ett hat så stort så jag inte kunde beskriva det med ord. Jag blev arg, skitarg rent ut sagt. Jag vet inte vart jag fick modet ifrån men jag gick med bestämda steg fram till Micke och gav honom en läxa. En läxa om att han borde bråka med barn i hans egen ålder. Jag förklarade att det är fegt att ge sig på mindre och yngre barn och han borde minsann sluta upp med att ge sig på Roland för han är snäll. Han slutade. Det var underbart.
Undrar vad Roland gör idag? Han flyttade från vår skola under mellanstadiet. Skall se om jag kan hitta honom på fejjan.
Nu lät det som om jag är/var Guds bästa barn. Min syster vet att jag inte är det. Som jag skrivit tidigare skiljer det sex år mellan oss. Det är en ganska stor åldersskillnad om man är 8 år. Emelie, min syster, tyckte det var spännande att hänga med mig och mina kompisar och min mamma tyckte det var jättebra. Jag uppskattade det inte lika mycket. Hon slet ut mina lådor, stökade omkring och gjorde allmän oreda på mitt välstädade och rosa rum. Jag försökte att säga till henne snällt men hon tittade lite på mig, lite så där trotsigt, och fortsatte oftast med det hon absolut inte fick för mig. Jag kunde bli rosenrasande och skrika på henne. Min mamma tyckte oftast att jag var ju äldst så jag borde ta och lugna mig. Det brukade sluta med bråk. Emelie kunde knipas lite nätt och jag kunde slå till Emelie ordentligt i ryggen. Ibland skrattade Emelie åt mig och då blev jag ännu mer arg och kunde slåss igen. Usch, jag mår jättedåligt över detta när jag tänker på det. Somsagt, tänk er en 8-åring versus en 2-åring. Jag borde lyssnat på mamma, jag var ju faktiskt äldst. Förlåt förlåt förlåt Emelie för att jag har slagit dig när du var liten. Nu kan jag börja gråta för att jag varit stygg mot dig, du är ju så liiiten.
Barn är inte alltid snälla, tyvärr. Mobbning, slagsmål, krig och hat gör mig fruktansvärt illa berörd. Kommer ni ihåg de korta filmsnuttarna i en antimobbingkampanj som sändes för några år sedan? Denna gjorde mig så ledsen och rörd. Sen är ju låten "Amazing it seems" med Granada fantastiskt vacker. http://www.youtube.com/watch?v=5aZkk2iUY2k
Förlåt Emsling att jag slagit dig!
Puss
måndag 23 maj 2011
Drömmar forts
Sara E, min allra bästa vän på låg- och mellanstadiet. Vi bodde grannar på vårt 70-talsområde. Hon bodde i ett enplanshus med mörkbrun träpanel. Sara hade en storasyster, Jessica, som var flera år äldre än oss. Hon gick på högstadiet, det var tufft. Tillsammans hade de en kanin som hette Bettan. Bettan var fantastiskt väldresserad. Hon var lös i trädgården och lyssnade på tilltal. Ibland var jag avis på Sara som hade en äldre storasyster. Jag hade en lillasyster, Emelie, som var sex år yngre än jag. Det var inte alls lika skoj. Hon ville mest stöka omkring på mitt rum och det uppskattade jag inte, särskilt inte eftersom jag redan då var mycket ordningsam, eller pedantisk.
Precis innan vi flyttade till vårt 70-tals hus var vi i kontakt med den skola jag skulle börja på. På den tiden tillhörde man den skola och det rektorsområde där man bodde. Då slapp man välja vilken skola, vilken inriktning, slapp stå i kö osv. Mitt val bestod i om jag ville gå i A eller B. Det var ett ganska svårt val när man var liten.
Min farmor jobbade på den tiden som någon slags värdinna på skolan. Hon hjälpte till i köket, hon var rastvakt, följde med till badhuset mm. Det innebär att hon även hade skolkatalogen för skolan i sina ägor. Skolkatalogen was the shit. Det var, förutom Lucia och skolavslutning, årets viktigaste dag då skolfotot skulle tas. Noggrant valde man ut sin outfit, med hjälp av mamma som jobbade i barnklädesbutik, håret skulle fixas och ibland övade man på sitt smile framför spegeln. Skolfotot hängde med ett helt år, sen var det dags igen. När jag gick i femman blundade jag på skolfotot. Det var hemskt. Framför allt skitpinsamt. Jag satt längst nere till höger, sitter som en hösäck med ryggen och blundar. Jag var jätteledsen. I min katalog suddade jag ut mitt huvud.
Iallafall...farmor hade skolkatalogen i sina ägor och jag granskade klass A och klass B. Den ena klassen stack ut lite mer. Eleverna såg roligare ut och med rolig menar jag lite tuffare. Särskilt fastnade jag för en tjej med långt brunt hår. Hon hette Sara. Tillsammans med skolkatalogen fick man varje år en liten bok med adresser och telefonnummer till samtliga elever. Vid skrivande stund känner jag mig lastgammal. Tekniken har gått framåt, telefonkatolog använder nog bara mina mor- och farföräldrar. Inga appar här inte. Vid närmre granskning av Sara i adressboken framkom att hon bodde vägg i vägg med oss på 70-talsområdet. Vilken lycka! Hon skulle bli min kompis.
Det dröjde inte länge förrän jag och Sara fann varandra. Med hjälp av ett par kvarglömde styltor i vårt nya garage lekte vi jättar. Vi gick omkring på våra styltor och hade toppenskoj. Tiden gick och vi sov över, hittade två paddor i hennes trädgård som var våra husdjur, vi startade en hemlig klubb (som varade en gång), vi snodde läsk i förrådet och slängde tomflaskorna i buskarna där vi satt mm.
Vi började drömma om hur det skulle vara att vara systrar. Att vi skulle få leka alltid, för alltid. Hur gör man för att bli systrar då? Jo, i ett barns fantasi så måste vi ju flytta ihop tillsammans med våra föräldrar. Så what to do? Jag gick hem till min mamma och sa att jag tyckte att Saras pappa Glenn var en mycket bra man, att han tyckte att mamma var söt. Sara gick i sin tur till sin pappa och berättade att min mamma Ingrid var ett bra kap. Vi riktade oss in på dessa två mest. I förbifarten pratade Sara med sin mamma Ulla om min pappa Göran och jag likaså till min pappa om Saras mamma. Men fokus var på min mamma och Saras pappa. När vi märkte att det inte riktigt gick som vi ville tog vi tag i saken och testade att flytta över diverse saker till Sara från mitt hem. Med diverse saker menar jag vår katt. Vi tog vår katt i en sovsäck, bar henne över ryggen som en kappsäck och släppte henne i Saras hem. Stackars katt var vettskrämd. Sprang omkring och jamade och jag och Sara tyckte att detta var ju inte så illa. Hon kommer att vänja sig. Det gick en stund men jag antar att vi ångrade oss så jag släpade snällt hem katten igen i sovsäcken.
Drömmen om att få Sara till syster gick inte riktigt, men än idag är vi vänner. Än idag skrattar vi gott åt hur vi höll på att försöka leka matchmaking mellan våra föräldrar. Apropå matchmaking så har jag en annan vän, Louise, som är mycket bra på detta. Men det tar vi en annan gång.
Kram kram dagboken
Precis innan vi flyttade till vårt 70-tals hus var vi i kontakt med den skola jag skulle börja på. På den tiden tillhörde man den skola och det rektorsområde där man bodde. Då slapp man välja vilken skola, vilken inriktning, slapp stå i kö osv. Mitt val bestod i om jag ville gå i A eller B. Det var ett ganska svårt val när man var liten.
Min farmor jobbade på den tiden som någon slags värdinna på skolan. Hon hjälpte till i köket, hon var rastvakt, följde med till badhuset mm. Det innebär att hon även hade skolkatalogen för skolan i sina ägor. Skolkatalogen was the shit. Det var, förutom Lucia och skolavslutning, årets viktigaste dag då skolfotot skulle tas. Noggrant valde man ut sin outfit, med hjälp av mamma som jobbade i barnklädesbutik, håret skulle fixas och ibland övade man på sitt smile framför spegeln. Skolfotot hängde med ett helt år, sen var det dags igen. När jag gick i femman blundade jag på skolfotot. Det var hemskt. Framför allt skitpinsamt. Jag satt längst nere till höger, sitter som en hösäck med ryggen och blundar. Jag var jätteledsen. I min katalog suddade jag ut mitt huvud.
Iallafall...farmor hade skolkatalogen i sina ägor och jag granskade klass A och klass B. Den ena klassen stack ut lite mer. Eleverna såg roligare ut och med rolig menar jag lite tuffare. Särskilt fastnade jag för en tjej med långt brunt hår. Hon hette Sara. Tillsammans med skolkatalogen fick man varje år en liten bok med adresser och telefonnummer till samtliga elever. Vid skrivande stund känner jag mig lastgammal. Tekniken har gått framåt, telefonkatolog använder nog bara mina mor- och farföräldrar. Inga appar här inte. Vid närmre granskning av Sara i adressboken framkom att hon bodde vägg i vägg med oss på 70-talsområdet. Vilken lycka! Hon skulle bli min kompis.
Det dröjde inte länge förrän jag och Sara fann varandra. Med hjälp av ett par kvarglömde styltor i vårt nya garage lekte vi jättar. Vi gick omkring på våra styltor och hade toppenskoj. Tiden gick och vi sov över, hittade två paddor i hennes trädgård som var våra husdjur, vi startade en hemlig klubb (som varade en gång), vi snodde läsk i förrådet och slängde tomflaskorna i buskarna där vi satt mm.
Vi började drömma om hur det skulle vara att vara systrar. Att vi skulle få leka alltid, för alltid. Hur gör man för att bli systrar då? Jo, i ett barns fantasi så måste vi ju flytta ihop tillsammans med våra föräldrar. Så what to do? Jag gick hem till min mamma och sa att jag tyckte att Saras pappa Glenn var en mycket bra man, att han tyckte att mamma var söt. Sara gick i sin tur till sin pappa och berättade att min mamma Ingrid var ett bra kap. Vi riktade oss in på dessa två mest. I förbifarten pratade Sara med sin mamma Ulla om min pappa Göran och jag likaså till min pappa om Saras mamma. Men fokus var på min mamma och Saras pappa. När vi märkte att det inte riktigt gick som vi ville tog vi tag i saken och testade att flytta över diverse saker till Sara från mitt hem. Med diverse saker menar jag vår katt. Vi tog vår katt i en sovsäck, bar henne över ryggen som en kappsäck och släppte henne i Saras hem. Stackars katt var vettskrämd. Sprang omkring och jamade och jag och Sara tyckte att detta var ju inte så illa. Hon kommer att vänja sig. Det gick en stund men jag antar att vi ångrade oss så jag släpade snällt hem katten igen i sovsäcken.
Drömmen om att få Sara till syster gick inte riktigt, men än idag är vi vänner. Än idag skrattar vi gott åt hur vi höll på att försöka leka matchmaking mellan våra föräldrar. Apropå matchmaking så har jag en annan vän, Louise, som är mycket bra på detta. Men det tar vi en annan gång.
Kram kram dagboken
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
