Hej Dagboken!
Vissa dagar är roligare än andra. Idag har det varit en sjukt pissig jävla morgon/dag och nu kväll.
Jag var på fest igår. En fest som luktade "klackarna i taket" redan när vi anlände. Som förälder är man inte ute och festar lika ofta som förr. Vet att jag skrivit tidigare om hur jag var ute sisådär tre dagar i veckan när jag pluggade i Lund. När jag sedan började att jobba så räckte det med utgång på lördagarna.
Men som förälder...då är man kanske ute tre gånger om året. Om man räknar bort nyår, valborg, midsommar och jul. Så det är ju inte lite förväntningar som ligger i luften. Bara aningen. Det och att man helt plötsligt är väldigt sugen på vin och drinkar. Om man är ute ca tre gånger på ett år och inte är någon stordrickare i övrigt och går all in när det därför vankas fest.... Ni vet vad jag menar.
Det dröjde inte länge, igår, förrän det dansades vilt. Vi sjöng i kör till Journeys "Don't wanna loose your love". Jag ville att mr DJ skulle köra LaBouche "Sweet dreams". Ni förstår att jag kommit till det läget när det inte längre är pinsamt att visa sitt tycke för eurotechno. Jag dansade. Jag slängde av mig pumpsen och dansade barfota. Mina fotsulor var kolsvarta.
Märkligt att varje gång man är på fest så går klockan så snabbt. Ett tu tre var det dags att lämna lokalen och dra vidare ner på stan. Då slog det till. Som om någon slagit mig i huvudet med ett basebollträ. Jag fick ta en taxi hem. Men innan dess köpte jag med mig en kebab, av någon anledning. Det är nog fem år sedan sist jag åt en kebab. Den där kebaben skulle göra sitt tänkte jag. Jag kommer inte bli bakis i morgon när jag vaknar.
Jag vaknade kl 7. Då ville kebaben inte vara kvar.
De säger att asiater saknar en enzym i kroppen som gör att de inte kan bryta ner alkohol som andra. Ibland funderar jag på om jag är lite halvasiat. Jag blir förgiftad av alkohol. Jag kan inte sitta upp utan bara ligga ner. Jag vänder mig i plågor för min mage gör så ont. Det känns som om en demon bor i min mage och straffar mig. Nu lät jag lite som en pingstvän, men det är jag inte. Men känslan av att det vrids inombords i min mage. Vad jag än äter, spyr jag. Som om jag vore bakfyllebulimiker.
När jag och min man varit tillsammans i några ynka månader blev vi bjudna på fest. Han hade aldrig sett mig bakis. Det fick han på efter denna fest. Vi sov över på festen tillsammans med många andra. Festen var på Öland. Jag vaknade och kände direkt. Nej. Inte idag. Inte nu. Inte med min "nya" pojkvän. Han tyckte att jag skulle skärpa mig och "kom igen". Idag vet han bättre. Jag kan inte skärpa mig hur mycket jag än vill och försöker. Värdelöst. Jag hatar att vara bakis. Hatar att vara bakfyllebulimiker.
Jag skall aldrig mer dricka alkohol.
Skål skål, kräkvrål!
