Hej Dagboken!
Som ni säkert förstått så älskar jag inredning. Det har jag gjort sedan jag var liten. Jag drog och slet i mina möbler var och varannan helg för att få en ommöblering och få en ny style i mitt flickrum. Mina föräldrar var vana vid detta och lade sig inte i, jag ordnade ju det alltid själv och städade alltid upp efter mig.
Jag drar och sliter i möbler fortfarande. Men idag är jag gift. Jag bor i hus. Jag delar möblerna och inredningen med min man. Det är inte alltid enkelt. Inte om man heter Linda, har en vilja som är stark som järn och stål tillsammans och är envis som få. Det är rent ut sagt jobbigt ibland. Jobbigt på så vis att jag måste förankra mina idéer med min man innan jag sätter igång. Jag kan ju inte köra över min kära make. Han vill ju också säga sitt. Han har ingen dålig smak och vi har varit ense ofta när vi handlat möbler. Så långt så gott...
Jag är blocketoman. Jag erkänner. Jag är beroende av blocket. Jag lägger in bevakningar på olika slags möbler. När jag ser något vackert blir jag hispig och ringer min man och vill delge mina tips om vackra bord, stolar, skänkar, lampor etc. Jag förstår inte varför inte min man blir lika entusiastisk.
Häromdagen var den där. Den vackra inramade Olle Eksell planschen. Den fanns dessutom i närheten av staden vi bor i. Enkelt. Jag skickade över mitt tips från Blocket till min man. Jag har visat denna plansch tidigare utan större intresse. Denna gång var det samma respons. -"Nej, jag vet inte...jag tycker den ser lite trist ut, eller det är inget särskilt med den", sade F. "-Jag vill inte komma ner i köket och ha två ögon stirrande på mig". Då brast det för mig. Jag blev arg. Jag blev ledsen. Jag hade lust att skrika. Varför vet jag inte. Jag vet bara att jag tyckte det var så pissigt tråkigt att jag inte fick som jag ville. Att jag inte får inreda MITT hem som JAG vill. Dvs VÅRT hem. Det är ju JAG som är expert!!! Snälla lita på mig, typ. Låt mig få fria tyglar. Det blir ju bra. "Sköna hem kanske kommer och vill göra ett reportage", om vi har tur.
Den eftermiddagen samåkte vi hem från våra arbeten. Jag började att gråta i bilen på väg till dagis för att hämta vår dotter. Jag kunde inte förklara mig. Jag var bara så arg för att jag var tvungen att kompromissa i min hobby. I mitt stora intresse. Att dra en parallell till: "-Då får du börja heja på AIK istället för HiF", funkar inte. Jag kan inte förklara. Det gör att jag känner mig ännu sämre som person. Jag betedde mig illa. Som en rabiat tonåring som smäller i dörrar. Som när jag inte fick vara ute längre än till 01. När jag inte fick gå på disco och när jag inte fick åka över till Helsingör en fredagskväll. Jag ville slänga saker i golvet. Hur kunde han inte se det snygga i Olle Eksell planschen?
Det är jobbigt att brinna för något ibland. Jobbigt att jag måste lägga band på min hobby. Jobbigt att vara så sablans envis. Det är väl snarare det sistnämnda som är det jobbiga. Att jag inte kan ge mig. Att jag ibland har svårt att kompromissa när det gäller inredning. Då lägger jag mig hellre ner och dööööör, typ, än om jag måste välja den där fula vad-det-nu-är vi pratar om för pryl eller möbel. Ibland önskar jag att F hade ansvar för en sak i vårt hem och jag vår inredning. Att jag inte fick lägga mig i Fs sak och vice versa. Att jag alltid har sista ordet i inredningen och att F alltid har sista ordet i hans "ansvarsområde".
Rabiat
Jag grät i bilen för att jag inte fick med mig F i mina tankar kring planschen med de stirrande ögonen.
Patetiskt faktiskt
Nåja...
Nej, så i morgon åker vi till IKEA och köper ett sånt där trepack med bilder på snäckor, orkidéer eller dylikt.
Skämt å sido.
Olles plansch finns kanske på Moderna i Malmö eller Stockholm. Där finns även Andy Warhols citat på plansch. Tror ni att de skulle funka och gå hem i vår familj?
Kram kram
