torsdag 7 juli 2011

Dagens vill ha - lampa

Hej igen!


Har länge sett en lampa, både stor och liten variant, som jag skulle vilja ha. Trodde att den var inköpt på något fräsigt ställe men blev förvånad att den finns på IKEA. Lalalaaaa!


Så dagens "Kära Tomten" är: 


Barometer - Lampa från IKEA och inget annat. Sweet
(Bild lånad av IKEAs hemsida)

Music lover

Hej Dagboken!


Jag har, så länge jag kan minnas, haft ett hyfsat stort intresse för musik. När jag var ca fyra år var det Carola som gällde. Vi hade LP-skivan hemma. Skivan där Carola har ljusgul blus på sig och där hon håller handen på höften lite käckt. Hon hade kortklippt lite burrigt hår. Men inte alltför burrigt. Min mamma hade likadan frisyr. Det enda som skilde dem åt var åldern. Carola var ca fjorton och min mamma var något över trettio. Stackars Carola.


Främling. Världens bästa låt när jag var fyra år. När jag hade upptäckt Carola ville jag själv bli sångerska. Det var min dröm och mitt drömyrke. Just då iallafall.


Något år senare var det Herreys som var bäst i världen. Jag tyckte han var sötast, han den som var lite i bakgrunden. Han som såg lite blyg ut. Tror han var yngst. Jag var väl sisådär fem eller sex år. Nästan samtidigt, har jag för mig, fastnade jag för a-Ha. Morten och gänget. "Take on me" och "sun always shines on TV" var mycket bra låtar. Jag försökte sjunga med på engelska och hittade på egna ord. Även i denna grupp tyckte jag han den blyge var den sötaste. Han den smale som spelade keyboard. 


På förskolan jag gick, brukade jag fråga mina fröknar om vi inte kunde ha disco under dagen. Jag blev lite uttråkad på att leka i dockis och sitta och pyssla ibland. "Jo visst, det går bra", brukade fröknarna säga. Bandspelaren åkte fram och jag blev lika besviken varje gång jag tittade igenom kassettbandssortimentet.  "Finns det inget annat?" brukade jag fråga. Som om jag var på ett riktigt disco och önskade låtar av DJ:n. Moraträsk, det var det rockigaste som fanns. Fick nöja mig med "Nu sssska vi gå på tigerjakt" och "Huvud, axlar, knä och tå". Jag kunde ju inte dansa till det, men men. Man tager vad man haver. Och efter några låtar var jag i full gång och dansade. Jag brukade slita med mig någon annan kompis och dansade ute i korridoren. De tröttnade snabbt. Jag dansade själv.


Min mamma brukade fläta mitt hår varje dag eller sätta upp det i tofs med rosetter och klämmor. Allt som oftast varade frisyren till jag spelat och dansat till Moraträsk. Jag brukade slita loss gummibandet i mitt hår, burra omkring på håret och slänga med det som i värsta Britney Spears videon. Och då skall ni veta att detta var före MTV och videos. 


Något år senare upptäckte jag Kaj Kindvall och Tracks på P3. Jag brukade sitta klistrad framför radion varje lördagseftermiddag. Min kassettbandspelare var laddad med nytt 90 minuters Maxwellband, redo att spela in veckans lista. Ibland valde jag att spela över något annat blandband jag gjort tidigare då dessa låtar blivit "gamla". Jag ville alltid ha det senaste. Än idag, om någon säger: "Har du hört den nya med Lady Gaga?" och de menar "Pokerface" som kom för hundra år sedan, kan jag bli lite irriterad. 


Blandband... Minns att jag även kom på, eller fick tips om, att man kan spela över band som egentligen inte var inspelningsbara. Tror jag snyltade ett och annat band från mamma, satte en liten bit tejp över några hål på kassettbandet och vips kunde man spela in på det. Kan tom ha spelat över något sagoband, sådana där band man fick en bok till att bläddra i. "Och nu är det dags att vända blad".


Jag satt redo framför radion. Kanske skulle Kaj spela just den låten som var så otroligt bra. Jag blev lika sur varje gång när Kaj avbröt mitt i någon ny låt för att mellansnacka eller för att presentera nästa låt på listan. "Eternal Flame" väntade jag länge på för att spela in. Några år senare var det "Love is all around" med Wet Wet Wet. 


Framåt högstadiet började jag lyssna in mig på specifika grupper och genre. Grunge var nytt i början av 90-talet och jag fastnade direkt. Nirvana blev min favoritgrupp, Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains var andra band som bara var såååå bra. Jag lyssnade på Punk och i slutet av nian gick jag sakta men säkert över till Indie som Suede, Blur, This perfect day och Saint Etienne. Om detta kommer jag skriva mer om någon annan gång.


Men jag har en hemlighet. Jag var även överförtjust i eurotechno. Eurotechno blev stort samtidigt som grunge. Grunge lyssnade jag på utåt. Eurotechno lyssnade jag på i smyg. Dessa två går liksom inte hand i hand och för att bevara någon slags image så... Jag lyssnar på eurotechno än idag, men lite i smyg. Om det inte är fest. Alla dessa skivor är gömda. De får inte stå med de andra i bokhyllan. De ligger i en låda bakom, som om de hade pest. Men när det är fest åker lådan fram och då dansar alla till "Mr Vain" och "Sing Halleluja". 


Tror att jag gillade det, och gillar det, för att jag älskar att dansa. Men det var pinsamt att erkänna. Jag lyssnade därför på detta i smyg. Jag spelade in från tracks och hade mina kassettband med eurotechno. Grupper som Capella, Fun Factory, Snap, Maxx, Haddaway, Dr Alban, E-type har alla sett till att jag dansat. Man kunde ju inte lyssna på denna typ av musik om man vill framstå som musiclover, dvs att man hade koll. Koll hade man om man lyssnade på indie, punk, rock och grunge. För det är viktigt med image. 


När inte tracks kunde tillfredställa mina behov brukade jag tipsa min sex år yngre syster om Absolute Music och Absolute Dance när de släppt ytterligare en skiva. Hon lyssnade på sin storasyster, moi, och gick till den lokala skivbutiken och köpte en cd. Sen brukade jag lyssna på den. Snålt och taskigt? Ja lite kanske. 


Än idag är det lite pinsamt att erkänna att techno, trance och eurotechno är bra. Nej, det är inte bra rent textmässigt och artistiskt. Men underbart att få dansa till. Det känns som om man är med i en musikvideo och ibland låtsar jag det. Jag gör moves till i mitt huvud som hade fått Justin Timberlake att dö av avund. Nästan.


När "Bailando" kom (1997?) sjöng jag öppet med i låten och dansade som en galning. Den har följt med fastän det kanske inte är den bästa danslåten. Mina vänner tänker nog på mig när de hör den. Jag försökte spela den vid något tillfälle på en korridorfest i Lund när jag pluggade. Det skulle jag inte gjort. Särskilt inte när gänget jag var på fest hos är sanna music lovers. Så sanna så att de har listkvällar med bästa spår från 1961. Åker på skivmässor, är överlyckliga över bootlegs, beställer boxar från artister man aldrig hört talas om osv. De är kunniga. Jättekunniga. Men de kan inte eurotechno. 


"I´m serious as cancer when I say rhythm is a dancer"


Kram kram
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...