Katarina, eller Katta som vi kallade henne, började i vår klass i sexan. Katta kom från Löddeköpinge och hade lite bredare dialekt än vad vi andra hade. Katta var lång och kändes lite mer vuxen. Jag tyckte hon verkade vara intressant.
Det dröjde inte länge förrän vi började att hänga eller vara (va) som det hette på sent mellanstadium. Att kalla det att leka var förbi. Det sade bara nördarna i klassen och att bli förknippad med att vara nörd var typ det jobbigaste som skulle kunde hända i ens pre-tonåriga liv.
Katta var jätteduktig på friidrott. Vi pratar Karolina Klüft duktig. Hon tränade ofta och nästan varje helg var det tävling. Jag följde med på någon träning, men redan då var jag sjukt ointresserad av sport. Det som var mest spännande var att den lokala fotbollsklubben tränade på samma anläggning som Katta. Vi spanade in killarna som gick på grannskolan på högstadiet. De var grymmesnygga i sina mittbenor och page. Det var de killarna som hade Levisjeans och randiga stickade Marwintröjor med liten krage från JC. Under sina Marwintröjor hade de en vit, blå eller kanske en vinröd polotröja. Vi tjejer hade likadana och lät ofta våra halsband hänga över polokragen. Det var hett. Precis lika hett var Levisjeans nr 501. Jag hade ett par. De tvättades på helgerna så att jag kunde ha dem veckan efter. Mina föräldrar tyckte nämligen det var alldeles för dyrt med ett par jeans för ca 500kr. De tyckte att jag kunde nöja mig med Crocker eller Davies. "Aldrig livet, det är ju skitpinsamt". Det var verkligen jättepinsamt, precis som så mycket annat i livet, att inte ha Levis 501:or. Davies, hello liksom. Det var ju bara bönderna som hade det. Och jag ville definitivt INTE bli förknippad med bönderna på skolan. Bönder och nördar....not cool. Vi åkte därför till Märkesmagasinet. Där kunde man köpa Levisjeans för halva priset. Perfekt. När fotbollskillarna var på disco hade de blå- och vitrandiga skjortor från Boomerang eller Peak Performance. De luktade Fahrenheit. Jag och Katta luktade vaniljparfym från BodyShop. Ibland fick jag ont i huvudet av den då den var intensiv, likt Chanel no 5 på damer.
Katta och jag gick på första högstadiediscot tillsammans. De stängde kl 01 och jag fick åka hem kl 00, vilket min mamma tyckte var en lagom tid för en 13-årig tjej. Jag hade köpt en ny outfit på JC. En rödblommig blus med stor fluffig volangkrage. Till detta ett par svarta skipants med slejf under foten. Lackskorna var pricken över i:et. Jag kände mig jättefin. Väl inne på discot förfasades jag över att den snyggaste killen i 9:an på vår skola helt öppet hånglade med en tjej i hans parallellklass. De var ju inte ens tillsammans. Då trodde jag att man hånglade om man var ett par, aldrig annars. Jag visste nog inte vad ett one-night-stand var då. Många var fulla och rökte på discot. Jag var i chock.
Nästa skoldisco hade jag bytt ut min volangblus till en lite fräckare mintgrön lång kavaj/blazer. Under hade jag en tight vit tröja och till detta ett av mina två par Levisjeans. Katta hade exakt likadana kläder. Vi var jättefräcka och trendiga. Vi hade gömt någon form av alkohol i buskarna vid Folktandvården som vi halsade innan vi tog en stämpel och gick in på discot. Ur högtalarna hördes "Mr Vain". Vi köpte ett litet paket Marlboro Lights i kiosken vid parken. Mig veterligen fanns det ingen åldersgräns på cigaretter när vi gick på högstadiet och det kändes vuxet och förbjudet. Vi delade paketet på tio cigg och rökte munbloss hela kvällen. Vi "spårade" på dansgolvet när de spelade Nirvana. Om vi hade tur spelades "November Rain" med Guns N´Roses som sistadans. Det var den ultimata tryckarlåten.
Mina dagböcker från högstadiet är fyllda av Katta och Linda material. Det kommer säkerligen mer.
Kram kram dagboken, dags att olja ekskivan i köket.
