Godmorgon Dagboken!
Kom att tänka på en sak. Jag har ett mycket starkt kontrollbehov. Vet inte hur många gånger jag har frågat min man: Har du låst dörren? Tog du med nycklar? Ibland biter jag mig i tungan för att inte fråga, som en övning. Det är tufft att inte fråga. Ibland undrar jag varför jag har sådant kontrollbehov. Men egentligen vet jag svaret. När jag kommer hem till mina föräldrar frågar mamma pappa alltid samma sak: Har du låst dörren? Tog du med nycklarna? Så det är inte så konstigt.
En gång fick jag frågan varför jag skrev mitt namn på alla saker jag har. Nu menar jag inte på allt, inte i kläder osv, men på saker som t ex block på mitt arbete, kalendrar etc. Den är enkel.
Jag tror jag gick i trean på lågstadiet. Vi pratade om istid, grottmänniskor, dinosaurier och andra eror. Kanske inte i den ordningen. Jag har glömt, sorry fröken Elizabeth och fröken Agneta. När vi pratade om dinosaurier fick vi möjligheten att arbeta i lera. Vi skulle plocka fram vår estetiska sida och göra en dinosaurie, vilken ras vi ville. Jag arbetade länge och väl med min lerklump. Vi hade fått tydliga instruktioner på att jobba länge med leran för att få ut alla luftbubblor, annars fanns det risk att vårt konstverk skulle explodera i ugnen. Då menar jag länge och väl. Redan då var jag otroligt noggrann och petig med allt. Allt skulle vara perfekt oavsett om det tog längre tid. Jag gjorde en dinosaurie med lång hals. Inte någon Rex med vassa tänder utan en sån där som ser snäll ut. Sorry igen fröken Elizabeth och fröken Agneta, jag har glömt namnet på den där med lång hals.
Min blev jättefin. Jag var jättenöjd. Har nog aldrig varit så nöjd över något estetiskt jag gjort. Förutom min teckning till mormor som jag gav i födelsedagspresent och som jag krävde tillbaka. Våra dinosaurier sattes i ugnen för att torkas/brännas.
Några dagar senare kom fröken Elizabeth med ett tråkigt besked. Det hade bara varit två eller tre dinosaurier som klarat sig i ugnen. Resten hade exploderats, kanske pga luftbubblor i leran. De som klarat sig delades ut till ägaren. Men det fanns en som inte var märkt med namn som klarat sig. Jag rusade fram till katedern och hämtade den. Jag var överlycklig! Den hade klarat sig, min fina dinosaurie med lång hals. Men, en klasskompis rusade fram samtidigt och tog MIN dinosaurie och hävdade att det var hennes. Jag kände mig som den där kvinnan i bibeln som hävdar att det är hennes barn och en annan säger samma sak. De får ett förslag om att dela barnet mitt itu så att de får varsin del. En av kvinnorna säger bestämt ifrån att hon inte kan dela sitt barn och att den andra kvinnan så fall får ta hela barnet. Hon tilldelades då barnet eftersom enbart en sann mamma skulle kunna göra en sådan sak. Jag kände igen mig i den läskiga bibelhistorien. Jag vägrade att dela dinosaurien. Den var ju min! Besvikelsen var total när fröken Elizabeth föreslog att ingen skulle få den så fall om vi inte kunde komma överens. Tror tom att jag började att gråta. Elizabeth gillade inte mig av någon anledning och tyckte kanske inte att jag var någon stjärna för övrigt i de estetiska ämnena. Det var däremot min klasskompis. Idag jobbar hon som arkitekt, så ni förstår...
Sedan den dagen har jag alltid markerat mina saker med mitt namn. Sara, det var min dinosaurie. Men jag tycker om dig ändå :)
Kram kram dagboken
