Hej!
Jag kan ganska så enkelt drabbas av roadrage. Det är ingen trevlig egenskap. Jag blir förbannad. Snabbt. Vi pratar ultramegajättesnabbt. Från noll till hundra på några ynka sekunder. Det har hänt att jag får lust att köra efter DEN JÄVELN SOM GJORT FEL I TRAFIKEN! JAG VILL KÖRA PÅ DIG BAKIFRÅN BARA FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA PUCKAD. SÅLL!!!!
Det händer att jag kan skälla rakt ut på föraren framför, sidan om eller bakom mig. Hetsigt. Jag vet. Jag säger fula ord. Ord som Röv, Såll, Kukhuvud, Ollon. Det är inte speciellt moget gjort. Inte så stabilt heller för den delen.
För att undvika mig i trafiken bör man inte göra följande:
-Ha för fan inte blinkersen på om du inte tänker svänga. Särskilt inte i flera kilometer på motorvägen.
-Om det står 50km/h på vägskyltarna, kör du i 50 km/h. Inte i 35 eller 40 km/h.
-Lär dig kör i rondell.
-När du är på en påfart till en motorväg skall du vara uppe i minst 100 km/h innan du når motorvägen. Du skall inte ligga i 50 km/h och när du väl är ute på motorvägen speedar du upp.
-När du står vid ett rödljus och väntar på att det blir grönt. Börja gasa när det är oranget så att du kan köra direkt när det blir grönt. Börja inte gasa när det väl blivit grönt. Då är risken att enbart en bilist till bakom hinner med över innan det blir rött igen.
-Om du står vi en korsning och det är lång kö, håll lite koll på din bil bakom dig. Kanske skall hon eller han svänga längre fram. Om du bara kan köra fram liiite till så kanske hon eller han kommer fram där hon skall svänga, där det är helt tomt. Tänk i trafiken ditt såll.
-Var inte så ego, släpp fram bilar i en kö du står i. Eller låt en annan bil komma framför dig om det är kö. Det underlättar för andra.
-Om jag ligger i vänsterfilen och du vill köra om. Kör inte upp i röven på mig när jag ligger i 120 km/h. Jag har en lastbil sidan om på höger sida. Jag kan inte köra ut dit. Tänk, ditt såll!
-Om du kör om en bil eller lastbil i vänstra körfältet. Slå av din fastighetsmätare som du har inställt på 110 km/h. Gasa så att du kommer om. Du har en lång kö bakom dig.
-Sitt inte och skicka sms i bilen. Vad fan tänker du på?
-Om du stannat för att tanka och du har tankat klart. Om du ser att det är hundra bilar i kö bakom, kör fram en bit och gå in och betala. Stanna inte vid pumpen, parkera, gå in och betala, passa på att trycka en torrgrillad korv. Snabba dig. Tid är pengar. Vamos, chop chop.
-Och framförallt don´t drink and drive.
Nämen, jag låter inte bitter.
Kram puss och mys mina bloggisar. [ironi]
torsdag 8 september 2011
tisdag 6 september 2011
A case of ABA?
Hej Dagboken!
Apropå föregående inlägg. Jag har tänkt på den där mannen som uträttade sina behov upp mot den vita muren en hel del sedan jag såg honom. Jag har undrat vad hans problem har varit. Jag har tänkt "Jävla svin", "Såna som han borde vara inlåsta". Men jag skall erkänna en sak. Jag har gjort samma som Bajsmannen. Inte bara en gång.
Redan på högstadiet började jag att få problem med min mage. Den hade sitt egna liv. Den gjorde som den ville. Den bestämde. Jag hade ingen kontroll. Den kontrollerade mig. Jag kunde bli dålig i magen på de mest olämpliga tidpunkterna och på de mest olämpliga platserna. Då vill man ha nära till en toalett. Jag har en kär vän, Elin, som jag berättat om tidigare, som kallar detta för ABA. ABA står för Akut BajsAttack. Picture this: Du är 15 år, har försökt att täcka dina tonårsfinnar. Du har kammat en mittbena i din pagefrisyr, som du trodde att du passade i trots att du har en långsmalt ansikte, likt en häst, du har sprutat vaniljessensdoft från Bodyshop över hela din kropp. Du är redo för tonårsdisco på sommaren. Du längtar efter att träffa någon kille. Det är Tennisvecka i Båstad. Du vet att det är stentuff konkurrens. Vi pratar inte tennis. Vi pratar konkurrens utseendemässigt. De där tjejerna från Stockholm som är nere v.28 är skitsnygga. De har fint hår och passar i page.
Du sitter i bilen som dina föräldrar kör. Du får ont i magen. Fruktansvärt ont i magen. Magen talar med dig. Den ger i från sig ljud likt en katts jamande. Du känner att du måste gå på toaletten. Du måste gå på toaletten. Du måste gå på toaletten. DU MÅÅÅÅSTE GÅÅ PÅ TOALETTEEEEN. NU!!!! Du hinner komma in på tonårsdiscot. Men du har knipit igen minst 10 minuter. Du dör snart om du inte får komma på en toalett. Du kommer att sprängas i bitar och det kommer att spruta ut avföring. Eller kommer du svimma. Du blir kallsvettig. Du springer raka vägen till toaletten på discot som du nyss anlett till och sitter där en timme.
Jag och min mage. Vi har inte varit så bra vänner under min tonårstid. Inte heller under min studietid i Lund.
Jag hälsade på min expojkvän i Barcelona, då han studerade en termin där. Vi skulle ha picknick i Parc Guell. Vi hade köpt baguetter med prosciutto och mozzarella. Det var vackert väder. Det var jättemysigt. Vi anländer till Parc Guell. Fantastiskt. Vi satte oss ner för att äta de goda baguetterna. Min mage börjar att skrika. Den där jamande katten var tillbaka. Nej nej nej, hann jag tänka. Sen var det dags. Panik. Vi sprang omkring på området och letade efter en toalett. ÄNTLIGEN, där stod en. Jag tog fram ett 100 pesetasmynt (ja, det var på den tiden). Jag slängde i pengen och slet i dörren. Dörrjäveln ville inte öppna sig. Kris. Känslan av att sprängas i luften kom fortare än fort. Jag greps av panik. Började nästan att gråta. Kände att jag höll på att svimma. Servetterna, som var avsedda att torka sig på efter vi ätit upp baguetterna, slet jag till mig. Jag sprang. Sprang bakom en mur. En mur i Parc Guell. Den var inte vitmålad. Men dock. Jag kände mig som en hund. Eller en byracka. Fy vad jag skämdes. Jag skämdes inför min pojkvän, inför eventuella grannar som sett mig, inför Parc Guell, som är så fantastiskt vacker.
Några år senare var jag och en mycket nära vän, Anna, i Florida. Vi hade hyrt en bil och skulle åka till Miami. Jag körde. Jag fick ont i magen när vi kommit lite längre än till Fort Lauderdale. Det knep, det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick ta upp mitt vänsterben på sätet så ont det gjorde. Jag var tvungen att svänga av på en avfart. Man skall INTE köra av vart som helst. Man skall följa den gula solen på alla skyltar som är för turister. Det hade vi blivit varnade för. Inte svänga av. Vi svängde av. Vi kom till ett hak. Ett sånt där hak där servitrisen har glasögonen nere på näsan, heter Betty, och serverar antingen kaffe eller flottiga burgare. En sån som går utanför på baksidan och tar en cigg, en sån som har en tatuering med en fågel på ankeln.
Jag parkerade bilen utanför. Sprang in och möttes av "Bettys" blick. Anna satt kvar i bilen. Allt sus som fanns på haket försvann. Blickarna vändes mot mig. Majoriteten av gästerna var män. Män som kör lastbil. Lastbil i USA. De hade truckerkeps och stora mustascher. De glodde på mig. Det var läskigt. Men If U gotta go, U gotta go.
Veckan innan hade vi varit i New York. Vi hade varit i Chinatown där jag införskaffat mig nya Guccisolglasögon. Falska så klart. Jag satt där på den lilla toaletten på haket. Jag hade fruktansvärt ont i magen. Jag slängde huvudet bakåt och jämrade mig. Det skulle jag inte ha gjort. Mina nyinköpta fräcka Gucci ramlade baklänges i toaletten. Plask. "Ska jag lämna dem? De är ju helt dränkta. Fy vad äckligt", tänkte jag. Jag plockade upp dem. Tvättade dem i hakets tvål sisådär 10 ggr och traskade ut till Anna som satt och väntade i bilen. Det blev inget Miami. Vi vände. Jag fixade det inte. Det gjorde för ont i magen och jag ville inte göra någon avstickare igen.
Listan kan göras längre. Min mage har haft kontroll över mig länge. Till för något år sedan. Då satte jag ner foten. Efter hur många kontroller och utredningar hos läkare som helst fick jag nog. Jag var trött på att magen skulle bestämma över mig. Det blev som ett handikapp. Vart jag än skulle ville jag få bekräftat att det fanns toalettmöjligheter i närheten. Jag har kontrollen idag, fråga mig inte hur, men det har jag. Jag bara bestämde mig. Visst, att gå och vandra i bergen i Katmandu, åka till Indien, eller vandra i någon regnskog osv, eller något annat äventyrligt där det inte finns tillgång till toaletter är jag kanske inte så sugen på.
Så förlåt Bajsmannen. Bara för att jag hade kavaj på mig förra fredagen och du stod med röven mot den vita muren, är jag inte bättre än du. Du kanske bara hade ett case av ABA. Hoppas att du snart mår bättre.
Om du äter majs,
syns det i ditt bajs
(Förlåt, var tvungen)
Guten Nacht
Apropå föregående inlägg. Jag har tänkt på den där mannen som uträttade sina behov upp mot den vita muren en hel del sedan jag såg honom. Jag har undrat vad hans problem har varit. Jag har tänkt "Jävla svin", "Såna som han borde vara inlåsta". Men jag skall erkänna en sak. Jag har gjort samma som Bajsmannen. Inte bara en gång.
Redan på högstadiet började jag att få problem med min mage. Den hade sitt egna liv. Den gjorde som den ville. Den bestämde. Jag hade ingen kontroll. Den kontrollerade mig. Jag kunde bli dålig i magen på de mest olämpliga tidpunkterna och på de mest olämpliga platserna. Då vill man ha nära till en toalett. Jag har en kär vän, Elin, som jag berättat om tidigare, som kallar detta för ABA. ABA står för Akut BajsAttack. Picture this: Du är 15 år, har försökt att täcka dina tonårsfinnar. Du har kammat en mittbena i din pagefrisyr, som du trodde att du passade i trots att du har en långsmalt ansikte, likt en häst, du har sprutat vaniljessensdoft från Bodyshop över hela din kropp. Du är redo för tonårsdisco på sommaren. Du längtar efter att träffa någon kille. Det är Tennisvecka i Båstad. Du vet att det är stentuff konkurrens. Vi pratar inte tennis. Vi pratar konkurrens utseendemässigt. De där tjejerna från Stockholm som är nere v.28 är skitsnygga. De har fint hår och passar i page.
Du sitter i bilen som dina föräldrar kör. Du får ont i magen. Fruktansvärt ont i magen. Magen talar med dig. Den ger i från sig ljud likt en katts jamande. Du känner att du måste gå på toaletten. Du måste gå på toaletten. Du måste gå på toaletten. DU MÅÅÅÅSTE GÅÅ PÅ TOALETTEEEEN. NU!!!! Du hinner komma in på tonårsdiscot. Men du har knipit igen minst 10 minuter. Du dör snart om du inte får komma på en toalett. Du kommer att sprängas i bitar och det kommer att spruta ut avföring. Eller kommer du svimma. Du blir kallsvettig. Du springer raka vägen till toaletten på discot som du nyss anlett till och sitter där en timme.
Jag och min mage. Vi har inte varit så bra vänner under min tonårstid. Inte heller under min studietid i Lund.
Jag hälsade på min expojkvän i Barcelona, då han studerade en termin där. Vi skulle ha picknick i Parc Guell. Vi hade köpt baguetter med prosciutto och mozzarella. Det var vackert väder. Det var jättemysigt. Vi anländer till Parc Guell. Fantastiskt. Vi satte oss ner för att äta de goda baguetterna. Min mage börjar att skrika. Den där jamande katten var tillbaka. Nej nej nej, hann jag tänka. Sen var det dags. Panik. Vi sprang omkring på området och letade efter en toalett. ÄNTLIGEN, där stod en. Jag tog fram ett 100 pesetasmynt (ja, det var på den tiden). Jag slängde i pengen och slet i dörren. Dörrjäveln ville inte öppna sig. Kris. Känslan av att sprängas i luften kom fortare än fort. Jag greps av panik. Började nästan att gråta. Kände att jag höll på att svimma. Servetterna, som var avsedda att torka sig på efter vi ätit upp baguetterna, slet jag till mig. Jag sprang. Sprang bakom en mur. En mur i Parc Guell. Den var inte vitmålad. Men dock. Jag kände mig som en hund. Eller en byracka. Fy vad jag skämdes. Jag skämdes inför min pojkvän, inför eventuella grannar som sett mig, inför Parc Guell, som är så fantastiskt vacker.
Några år senare var jag och en mycket nära vän, Anna, i Florida. Vi hade hyrt en bil och skulle åka till Miami. Jag körde. Jag fick ont i magen när vi kommit lite längre än till Fort Lauderdale. Det knep, det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick ta upp mitt vänsterben på sätet så ont det gjorde. Jag var tvungen att svänga av på en avfart. Man skall INTE köra av vart som helst. Man skall följa den gula solen på alla skyltar som är för turister. Det hade vi blivit varnade för. Inte svänga av. Vi svängde av. Vi kom till ett hak. Ett sånt där hak där servitrisen har glasögonen nere på näsan, heter Betty, och serverar antingen kaffe eller flottiga burgare. En sån som går utanför på baksidan och tar en cigg, en sån som har en tatuering med en fågel på ankeln.
Jag parkerade bilen utanför. Sprang in och möttes av "Bettys" blick. Anna satt kvar i bilen. Allt sus som fanns på haket försvann. Blickarna vändes mot mig. Majoriteten av gästerna var män. Män som kör lastbil. Lastbil i USA. De hade truckerkeps och stora mustascher. De glodde på mig. Det var läskigt. Men If U gotta go, U gotta go.
Veckan innan hade vi varit i New York. Vi hade varit i Chinatown där jag införskaffat mig nya Guccisolglasögon. Falska så klart. Jag satt där på den lilla toaletten på haket. Jag hade fruktansvärt ont i magen. Jag slängde huvudet bakåt och jämrade mig. Det skulle jag inte ha gjort. Mina nyinköpta fräcka Gucci ramlade baklänges i toaletten. Plask. "Ska jag lämna dem? De är ju helt dränkta. Fy vad äckligt", tänkte jag. Jag plockade upp dem. Tvättade dem i hakets tvål sisådär 10 ggr och traskade ut till Anna som satt och väntade i bilen. Det blev inget Miami. Vi vände. Jag fixade det inte. Det gjorde för ont i magen och jag ville inte göra någon avstickare igen.
Listan kan göras längre. Min mage har haft kontroll över mig länge. Till för något år sedan. Då satte jag ner foten. Efter hur många kontroller och utredningar hos läkare som helst fick jag nog. Jag var trött på att magen skulle bestämma över mig. Det blev som ett handikapp. Vart jag än skulle ville jag få bekräftat att det fanns toalettmöjligheter i närheten. Jag har kontrollen idag, fråga mig inte hur, men det har jag. Jag bara bestämde mig. Visst, att gå och vandra i bergen i Katmandu, åka till Indien, eller vandra i någon regnskog osv, eller något annat äventyrligt där det inte finns tillgång till toaletter är jag kanske inte så sugen på.
Så förlåt Bajsmannen. Bara för att jag hade kavaj på mig förra fredagen och du stod med röven mot den vita muren, är jag inte bättre än du. Du kanske bara hade ett case av ABA. Hoppas att du snart mår bättre.
Om du äter majs,
syns det i ditt bajs
(Förlåt, var tvungen)
Guten Nacht
fredag 2 september 2011
Den vita muren är inte så vit längre
Hej igen
När jag ändå är igång så...
Jag är med i stadens Marknadsförening. Jag minglar. Minglar med personer på olika företag där vi kan finna gemensamma intressen och, förhoppningsvis, göra affärer ihop. Det är kul att mingla och träffa nya människor. Jag har inte varit på Marknadsföreningen på ca 1,5 år. I morse var det dags igen.
06:50 gled jag in på en stor allmän parkering mitt i staden. Jag pratade i telefon och hade min mamma i hörsnäckan. Vi pratade om hur jobbigt det är att lämna sitt barn på dagis. Mamma, som är en mycket god lyssnare, lyssnade på mig och började att prata kring att det är helt normalt att känna som jag gör. Helt ok att börja gråta i bilen på väg till jobbet osv. Ett tu tre avbryts hon dock av mig: "Nej, fy fan!" Jag börjar att andas häftigare. "Fy fan, han skiter mot väggen". "Va"? hör jag på andra sidan luren. "Förlåt mamma, jag måste lägga på, det är en man som skiter på väggen". "Klick".
Under tiden jag parkerar vår bil, ser jag en man som kommer runt ett hörn. Hörnet är vitputsat och består av en lång mur. Det är ett mycket vackert område i vår stad. Ett område som vi är stolta över och gärna visar upp för turister. Han ser lite vinglig ut. Strunt samma, tänker jag. Vad jag inte var beredd på var nästa händelse. Ett tu tre, backar han röven till den vitputsade muren, drar ner sina jeans och bajsar rakt ut. Vi pratar sprutlackering mot muren. Jag ser hur strålen träffar muren. Jag klöktes. Han står där med rumpan bar, bajsar rakt ut och skriker. Sjukt. Fast lite sjukare är kanske att jag inte kunde sluta titta. Skulle jag ringa polisen? Vad gör man i ett sånt läge? "Han lär ju ha bajsat klart innan polisen kommer och då är det bara onödiga skattemedel", hinner jag att tänka. Så jag sitter kvar. Kvar i bilen. Jag glor. Han har någon slags papper i handen. Vi pratar som en stencil, pappersark. Han torkar sig med pappret. Sen tar han näven och torkar sig med. Då kräktes jag nästan i bilen. Då var det slut på tittandet. Jag sprang nästan där ifrån, in på Marknadsföreningens frukostmöte. De bjöd på frukost. Fralla och kaffe. Jag var inte så hungrig. Men jag hade en väldigt bra historia att berätta för mina nya kollegor som jag skulle träffa där inne.
Några av oss borde sitta i en bur
Och inte bajsa mot en vit mur
Kram
När jag ändå är igång så...
Jag är med i stadens Marknadsförening. Jag minglar. Minglar med personer på olika företag där vi kan finna gemensamma intressen och, förhoppningsvis, göra affärer ihop. Det är kul att mingla och träffa nya människor. Jag har inte varit på Marknadsföreningen på ca 1,5 år. I morse var det dags igen.
06:50 gled jag in på en stor allmän parkering mitt i staden. Jag pratade i telefon och hade min mamma i hörsnäckan. Vi pratade om hur jobbigt det är att lämna sitt barn på dagis. Mamma, som är en mycket god lyssnare, lyssnade på mig och började att prata kring att det är helt normalt att känna som jag gör. Helt ok att börja gråta i bilen på väg till jobbet osv. Ett tu tre avbryts hon dock av mig: "Nej, fy fan!" Jag börjar att andas häftigare. "Fy fan, han skiter mot väggen". "Va"? hör jag på andra sidan luren. "Förlåt mamma, jag måste lägga på, det är en man som skiter på väggen". "Klick".
Under tiden jag parkerar vår bil, ser jag en man som kommer runt ett hörn. Hörnet är vitputsat och består av en lång mur. Det är ett mycket vackert område i vår stad. Ett område som vi är stolta över och gärna visar upp för turister. Han ser lite vinglig ut. Strunt samma, tänker jag. Vad jag inte var beredd på var nästa händelse. Ett tu tre, backar han röven till den vitputsade muren, drar ner sina jeans och bajsar rakt ut. Vi pratar sprutlackering mot muren. Jag ser hur strålen träffar muren. Jag klöktes. Han står där med rumpan bar, bajsar rakt ut och skriker. Sjukt. Fast lite sjukare är kanske att jag inte kunde sluta titta. Skulle jag ringa polisen? Vad gör man i ett sånt läge? "Han lär ju ha bajsat klart innan polisen kommer och då är det bara onödiga skattemedel", hinner jag att tänka. Så jag sitter kvar. Kvar i bilen. Jag glor. Han har någon slags papper i handen. Vi pratar som en stencil, pappersark. Han torkar sig med pappret. Sen tar han näven och torkar sig med. Då kräktes jag nästan i bilen. Då var det slut på tittandet. Jag sprang nästan där ifrån, in på Marknadsföreningens frukostmöte. De bjöd på frukost. Fralla och kaffe. Jag var inte så hungrig. Men jag hade en väldigt bra historia att berätta för mina nya kollegor som jag skulle träffa där inne.
Några av oss borde sitta i en bur
Och inte bajsa mot en vit mur
Kram
Jag har varit bortrest, eller?
Hej Dagboken!
Long time no see....Jag har varit utomlands, därför har jag inte kunnat skriva. Nej, jag menar...jag har haft nekad Internetåtkomst en tid, nej....Jag har inga ursäkter. Inte mer än att jag har börjat att jobba igen. Jag hittar inte tiden helt enkelt. Hur gör de som har två, tre, fyra barn? Hur gör de för att få ihop vardagen? Hur gör de för att skapa tid för sig själv?
Jag jobbar heltid, direkt. Lika bra. Jag jobbar som rekryteringskonsult på ett personalföretag. Jag har inget vanligt 8-17 jobb. Det är jobbet som styr mina tider. Jag trivs bäst att jobba så. Passar mig utmärkt. Jag är sjukt effektiv när jag jobbar. Men nu är det värre. Jag är så galet, in i helvetes effektiv om dagarna så att jag med gott samvete kan åka hem i normal tid och hämta min fina lilla dotter på dagis.
Att anställa en mamma är nog den bästa personalinvesteringen man kan göra i ett företag. Vi är så galet effektiva för vi vill åka hem. Hem till familjen. Innan jag fick barn, kunde jag ta micropauser. Jag kunde kolla Aftonbladet, Facebook, mina privata mail etc. Det var mina "rökpauser". Jag väljer bort allt detta nu när jag är tillbaka igen. Jag hinner inte. Likaså att skriva i denna dagbok om kvällarna. Då vill jag ju umgås med vår lilla tjej och med min man. Jag vill träffa mina vänner. Och vart skall jag pressa in träningen? Jag vill ju träna egentligen. Men visst, har man inte tränat på sisådär 5 år så...
Det går bra att jobba. Jag stormtrivs på mitt jobb. Jag har trevliga kollegor, några är nya och det är toppen. Jag blir oerhört inspirerad och taggad. Jag har fått in några uppdrag redan. Mina gamla kunder blir glada när jag ringer dem: Äntligen är du tillbaka! Det har varit min lilla egoboost den sista månaden. Jag har det som ett mantra ibland på jobbet när jag blir stressad. När jag blir stressad över att läsa om eventuellt kommande kris i Sverige och världen.
Jag har inte rest bort. Jag vill verkligen skriva mer och oftare. Jag skall bara landa i vardagen. Jag skall bara pussla ihop när jag kan hitta tid, tid till att få göra vad jag tycker om.
Nu är det fredagsmys.
Kram kram
Long time no see....Jag har varit utomlands, därför har jag inte kunnat skriva. Nej, jag menar...jag har haft nekad Internetåtkomst en tid, nej....Jag har inga ursäkter. Inte mer än att jag har börjat att jobba igen. Jag hittar inte tiden helt enkelt. Hur gör de som har två, tre, fyra barn? Hur gör de för att få ihop vardagen? Hur gör de för att skapa tid för sig själv?
Jag jobbar heltid, direkt. Lika bra. Jag jobbar som rekryteringskonsult på ett personalföretag. Jag har inget vanligt 8-17 jobb. Det är jobbet som styr mina tider. Jag trivs bäst att jobba så. Passar mig utmärkt. Jag är sjukt effektiv när jag jobbar. Men nu är det värre. Jag är så galet, in i helvetes effektiv om dagarna så att jag med gott samvete kan åka hem i normal tid och hämta min fina lilla dotter på dagis.
Att anställa en mamma är nog den bästa personalinvesteringen man kan göra i ett företag. Vi är så galet effektiva för vi vill åka hem. Hem till familjen. Innan jag fick barn, kunde jag ta micropauser. Jag kunde kolla Aftonbladet, Facebook, mina privata mail etc. Det var mina "rökpauser". Jag väljer bort allt detta nu när jag är tillbaka igen. Jag hinner inte. Likaså att skriva i denna dagbok om kvällarna. Då vill jag ju umgås med vår lilla tjej och med min man. Jag vill träffa mina vänner. Och vart skall jag pressa in träningen? Jag vill ju träna egentligen. Men visst, har man inte tränat på sisådär 5 år så...
Det går bra att jobba. Jag stormtrivs på mitt jobb. Jag har trevliga kollegor, några är nya och det är toppen. Jag blir oerhört inspirerad och taggad. Jag har fått in några uppdrag redan. Mina gamla kunder blir glada när jag ringer dem: Äntligen är du tillbaka! Det har varit min lilla egoboost den sista månaden. Jag har det som ett mantra ibland på jobbet när jag blir stressad. När jag blir stressad över att läsa om eventuellt kommande kris i Sverige och världen.
Jag har inte rest bort. Jag vill verkligen skriva mer och oftare. Jag skall bara landa i vardagen. Jag skall bara pussla ihop när jag kan hitta tid, tid till att få göra vad jag tycker om.
Nu är det fredagsmys.
Kram kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
