Hej Dagboken!
Vi kan bli lite otåliga ibland, jag och min man. Det gäller det mesta. Man skulle kunna säga att vi har svårt att leva i nuet. Carpe Diem, med lite vackrare ord. Vi planerar det mesta. Flera år framåt i våra huvuden. Det blir inte alltid som vi tänkt oss, men hyfsat likt iallafall. Vi kan prata om scenarior som kan ske om tio år. Resor vi skall göra, renoveringar i huset osv. Rent hypotetiskt. Otålighet.
Vi kan tom bli otåliga när det gäller vår dotters utveckling. Fastän jag tycker att tiden går alldeles för fort och jag ibland saknar hennes små bebisfötter inte större än en liten tändsticksask, så längtar jag så tills hon börjar att prata. När hon säger tokiga saker, saker som jag har lovat mig själv att skriva ner i hennes lilla bok. Saker som hon kommer att skratta åt den dagen hon själv får barn.
Min mamma var mycket duktig med att skriva ner saker och händelser i en liknande bok när jag var liten bebis. Hon skrev ner små händelser, klistrade in foton, skrev vad jag tyckte var gott att äta, vad jag vägde, hur lång jag var osv. Jag har tittat i den boken ganska mycket sedan jag själv fick barn. Det är underbart att läsa och jag har somsagt lovat mig själv att skriva i vår dotters bok. Jag trodde att jag skulle vara jätteduktig och flitig, jag älskar att skriva och pyssla. Men den är långt ifrån lika nerklottrad som min. Men det kommer. Jag lovar.
Otålig. En kollega berättade att hennes son hade sagt till granntanten att hon skulle gå in igen, när hon klagat lite på honom när han sparkade boll eller vad det nu var han gjorde fel. Jätteskoj. En annan gammal vän berättade på facebook att hennes dotter var inne i trotsåldern och när hennes mamma snöt henne blev hon jättearg, hon ville minsann ha sitt snor kvar. Jätteskoj.
Själv, när jag var ca 4 år, var vi på barndop vid ett tillfälle. Det var min lilla kusin Veronica som döptes. Jag skruvade på mig i kyrkan och tyckte att det var långtråkigt. Jag har för mig att vi stod framme vid altaret, då mina föräldrar är gudföräldrar till min kusin. Efter en och annan psalm, lite prat om Gud, hade jag fått nog. Jag drog prästen i hans vita rock och frågade högt och tydligt inför alla i kyrkan: "Du, kan vi inte sjunga Lille Katt istället?"
Vi sjöng aldrig Lille Katt. Barndopet var slut och vi gick ut från kyrkan. Vi skulle gå över gården för att inta kyrkkaffe. Jag sprang efter prästen. Han verkade ändå vara en spännande filur trots att det inte blev någon "Lille Katt".
Vid ungefär samma tidpunkt hade jag nyss lärt mig att cykla. Jag älskade att cykla omkring på området där vi bodde. Jag cyklade mycket och gärna.
Jag sprang ikapp prästen på gården. Jag ryckte tag i hans vita rock än en gång och frågade: "Du....kan du också cykla?" Det kunde han. Han log. Vi gick över gården. Tyvärr minns jag inte resten av konversationen.
Jag kan knappt bärga mig till vår dotter kommer att kläcka sådana kommentarer och frågor. Underbart. Men nu är nu. Lev i nuet. Carpe Diem. Jag skall försöka.
