Hej igen dagboken!
Kom att tänka på en sak. Tänkte på de där "farliga" eleverna på högstadiet. De som skolkade, fick kvarsittning och hängde i rökrutan. För att gå till rökrutan gjorde bara värstingarna. Att röka på riktigt var inte häftigt. Det gick bra att köpa ett litet paket Marlboro Lights men inte att röka alltid. Det var äckligt och ofräscht. Iallafall....dessa elever. Vad hände med dem? På något sätt visste man redan som tonåring att detta kommer inte att sluta bra.
Jag kommer ihåg en tjej som hette Linda. Hon var ett år äldre än jag. Hon var väldigt vacker, lång, smal, hade glansigt brunt hår. Men hon var värsting. Hon rökte och hängde med de andra värstingarna på skolan. Hon var kaxig och man var ganska så rädd för henne. Hon fick kvarsittning ofta. Kvarsittning innebar att man fick sitta kvar efter skolans slut hos en speciallärare som hette Micke. Micke var ganska sträng, men bra. Linda var ofta hos Micke och kaxade. Idag kan jag se att det kanske var en trygghet för henne att få gå till Micke, trots att det var efter skolan. En trygghet som hon troligtvis inte hade hemifrån.
När jag flera år senare pluggade i Lund, jobbade jag extra i min hemstad i en liten ICA-butik. En dag kom polisen dit. Vi hade haft en snattare i butiken. Snattaren var Linda. Hon var skamsen och berättade att hennes barn hade blivit omhändertaget av socialen. Hon var fortfarande mycket vacker. Hade ett vackert ansikte och glansigt brunt hår. Jag tyckte det var jobbigt att se att en tjej som var nästan lika gammal som jag hade det svårt. Tänkte att kanske detta blir ett uppvaknande för henne.
Åren har gått och jag har tänkt en del på henne och även andra värstingar från högstadiet. Tyvärr var inte snatteriet och att åka fast något wake up call för Linda. Jag såg henne för några månader sedan. Hon hängde på stan, på stationen med andra "likasinnade". Hennes ansikte var 20 år äldre. Hon var inte lika vacker längre. Rouget på kinderna var skarpt rosa och låg i veck på hennes innan så vackra hy. Hennes ögon rullade. Hon var hög. Jag kom gående med barnvagn med vår dotter som då var ca 8 månader. Jag fick tillbaka samma skräckkänsla i kroppen som på högstadiet, samma rädsla. Men nu blev jag också ledsen. Jag blev så fruktansvärt tagen. Hon såg ut som stereotypen för, ursäkta uttrycket, tjackhora. Jag mådde dåligt och ville nästan skaka om henne och rädda henne på något sätt. Jag mådde så dåligt efter jag sett henne. Blev ledsen och tyckte så synd om henne. Jag tog upp min dotter och kramade henne hårt. Jag kan inte sluta tänka på Linda och vad hon gör idag. Hur ser hennes dag ut? Vad skall hon göra idag? Livsöden, tragiskt. Varför blev det så för henne?
Kram kram Dagboken
onsdag 1 juni 2011
Piiiiinsamt!
Högstadiet var underbart. Iallafall vissa dagar. Andra dagar var det det värsta som fanns och allt var jobbigt och pinsamt.
När jag började sjuan var man livrädd för att bli "dassad". I sexan hörde vi fasansfulla historier om att man på högstadiet kunde råka ut för denna incident. Det var de äldre eleverna på skolan som utsatte de yngre. Att bli dassad innebar att man blev indragen på toaletten, ens huvud blev nedstoppat i toaletten medan den äldre eleven spolade. Vad jag kommer ihåg blev aldrig någon dassad.
På högstadiet hade man skåp ute i korridoren. På låg- och mellanstadium hade vi klassiska bänkar vi satt vid. Sådana med lock. Mina böcker låg alltid prydligt och även där brukade jag ändra om titt som tätt. I mitt skåp på högstadiet var det likadant. Böckerna stod prydligt och var inplastade. På det översta hyllplanet, som var lite mindre, låg min heliga elevkalender. Elevkalendern hämtade man gratis på den lokala banken i stan. Den hade naturmotiv på framsidan i plast. Vi brukade byta elevkalendrar med varandra under lektionerna och skrev små meddelanden till varandra. Jag antar att man idag skickar iväg ett sms istället. Våra kalendrar var fullklottrade med små söta notiser, killnamn eller gruppnamn till varandra. "I love U", "Best friends 4-ever", "Ebba Grön", "Nirvana", "Kurt Cobain", "Hole" osv. Ibland, om man var duktig på att rita, ritade man ett öga med en tår i, en soluppgång/nedgång, rosor eller fredsmärken.
Samma små meddelanden var urklippta och uppsatta på insidan av skåpet i korridoren. De luktade gott då de var skrivna med en luktpenna. Denna luktpenna skrev jag även med i andras elevkalendrar. En stor tjock kulspetspenna som hade tio olika färger och dofter. När det närmade sig jul lade jag clementinskal på översta hyllan. Det doftade underbart i sisådär ett dygn, sen luktade det ruttet.
Från vårt klassrum kunde vi se ut i korridoren om de i parallellklasserna hade rast. Om man skulle gå på toaletten under en lektion såg alla det. Det var jättepinsamt. Ännu pinsammare blev det den dagen man hade mens. Då var man tvungen att först gå till skåpet, hämta det som skulle hämtas, och sen gå förbi klassrummet så att alla kunde se. Gud förbjude om ens klasskompisar såg att man hämtat något i skåpet för att sen gå på toaletten. Jag fasade för dessa stunder. Fick en klump i magen varje gång. När jag gick förbi fönstret brukade jag därför vända mig om och vinka i bortre korridoren. Men där var ingen. Jag låtsades som om jag träffat någon från någon annan klass så att det skulle vara mindre uppenbart att jag hämtat en binda i skåpet.
På vår skola hade vi en liten cafeteria som hade öppet vid två tillfällen på dagen, har jag för mig. De sålde bland annat cocosbollar för 3kr/st. Hon som drev cafeterian hette Stina. Hon var snäll. Ibland om man inte hade 3kr så kunde man få krita. Utläggen skrevs upp i en liten bok. Det fanns bord och stolar i cafeterian, runda bord med gråa plaststolar till. Typiska skolstolar. Det fanns soffor i en hörna. Där satt man aldrig, det var de tuffa som satt där, eller de som var lite "farliga". Det var ofta de som hade valt musiken i cafeterian. Det spelades Iron Maiden och Metallica. Jag var inte jätteförtjust i dessa band och när jag och Katta gick i åttan och kände att vi vågade säga ifrån sa vi allt som oftast: "Hallå liksom, kan ni spela nååågot annat eller? Så himla bonnigt och nördigt att spela samma jämt. Det är liksom gammalt nu, Iron Maiden liksom". Jag vet inte om de lyssnade, kommer faktiskt inte ihåg, men jag vet att Metallicas svarta skiva spelades för jämnan. Ibland spelade killarna luftgitarr, det var ännu bonnigare.
När vi gick i åttan blev vi kompisar med några i nian. Det var tufft. Vi umgicks ofta, med både killar och tjejer och det var härligt. Jag var kär i två av dessa killar, vid olika tidpunkter. Jag drömde om att få hångla, för det gjorde man uppenbarligen på högstadiet. Jag var rädd att jag inte skulle veta hur man gjorde, att jag skulle göra fel. Det hade ju varit pinsamt. Jag köpte Frida och VeckoRevyn där de hade olika tester och olika tips. Jag testade några. Sen en gång på skoldiscot fick jag dansa med en av de där killarna som gick i nian. Vi kysstes. Jag visste hur man gjorde. Det var underbart och inte alls pinsamt.
Kram kram Dagboken
När jag började sjuan var man livrädd för att bli "dassad". I sexan hörde vi fasansfulla historier om att man på högstadiet kunde råka ut för denna incident. Det var de äldre eleverna på skolan som utsatte de yngre. Att bli dassad innebar att man blev indragen på toaletten, ens huvud blev nedstoppat i toaletten medan den äldre eleven spolade. Vad jag kommer ihåg blev aldrig någon dassad.
På högstadiet hade man skåp ute i korridoren. På låg- och mellanstadium hade vi klassiska bänkar vi satt vid. Sådana med lock. Mina böcker låg alltid prydligt och även där brukade jag ändra om titt som tätt. I mitt skåp på högstadiet var det likadant. Böckerna stod prydligt och var inplastade. På det översta hyllplanet, som var lite mindre, låg min heliga elevkalender. Elevkalendern hämtade man gratis på den lokala banken i stan. Den hade naturmotiv på framsidan i plast. Vi brukade byta elevkalendrar med varandra under lektionerna och skrev små meddelanden till varandra. Jag antar att man idag skickar iväg ett sms istället. Våra kalendrar var fullklottrade med små söta notiser, killnamn eller gruppnamn till varandra. "I love U", "Best friends 4-ever", "Ebba Grön", "Nirvana", "Kurt Cobain", "Hole" osv. Ibland, om man var duktig på att rita, ritade man ett öga med en tår i, en soluppgång/nedgång, rosor eller fredsmärken.
Samma små meddelanden var urklippta och uppsatta på insidan av skåpet i korridoren. De luktade gott då de var skrivna med en luktpenna. Denna luktpenna skrev jag även med i andras elevkalendrar. En stor tjock kulspetspenna som hade tio olika färger och dofter. När det närmade sig jul lade jag clementinskal på översta hyllan. Det doftade underbart i sisådär ett dygn, sen luktade det ruttet.
Från vårt klassrum kunde vi se ut i korridoren om de i parallellklasserna hade rast. Om man skulle gå på toaletten under en lektion såg alla det. Det var jättepinsamt. Ännu pinsammare blev det den dagen man hade mens. Då var man tvungen att först gå till skåpet, hämta det som skulle hämtas, och sen gå förbi klassrummet så att alla kunde se. Gud förbjude om ens klasskompisar såg att man hämtat något i skåpet för att sen gå på toaletten. Jag fasade för dessa stunder. Fick en klump i magen varje gång. När jag gick förbi fönstret brukade jag därför vända mig om och vinka i bortre korridoren. Men där var ingen. Jag låtsades som om jag träffat någon från någon annan klass så att det skulle vara mindre uppenbart att jag hämtat en binda i skåpet.
På vår skola hade vi en liten cafeteria som hade öppet vid två tillfällen på dagen, har jag för mig. De sålde bland annat cocosbollar för 3kr/st. Hon som drev cafeterian hette Stina. Hon var snäll. Ibland om man inte hade 3kr så kunde man få krita. Utläggen skrevs upp i en liten bok. Det fanns bord och stolar i cafeterian, runda bord med gråa plaststolar till. Typiska skolstolar. Det fanns soffor i en hörna. Där satt man aldrig, det var de tuffa som satt där, eller de som var lite "farliga". Det var ofta de som hade valt musiken i cafeterian. Det spelades Iron Maiden och Metallica. Jag var inte jätteförtjust i dessa band och när jag och Katta gick i åttan och kände att vi vågade säga ifrån sa vi allt som oftast: "Hallå liksom, kan ni spela nååågot annat eller? Så himla bonnigt och nördigt att spela samma jämt. Det är liksom gammalt nu, Iron Maiden liksom". Jag vet inte om de lyssnade, kommer faktiskt inte ihåg, men jag vet att Metallicas svarta skiva spelades för jämnan. Ibland spelade killarna luftgitarr, det var ännu bonnigare.
När vi gick i åttan blev vi kompisar med några i nian. Det var tufft. Vi umgicks ofta, med både killar och tjejer och det var härligt. Jag var kär i två av dessa killar, vid olika tidpunkter. Jag drömde om att få hångla, för det gjorde man uppenbarligen på högstadiet. Jag var rädd att jag inte skulle veta hur man gjorde, att jag skulle göra fel. Det hade ju varit pinsamt. Jag köpte Frida och VeckoRevyn där de hade olika tester och olika tips. Jag testade några. Sen en gång på skoldiscot fick jag dansa med en av de där killarna som gick i nian. Vi kysstes. Jag visste hur man gjorde. Det var underbart och inte alls pinsamt.
Kram kram Dagboken
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
