Barn är härliga och ärliga, men barn kan f-n i mig vara ganska elaka också. Jag kommer ihåg Roland i vår klass på låg- och mellanstadiet. Han bodde på landet och hade ganska så tjocka och stora glasögon. Idag är de glasögonbågarna toppmoderna om man är född på 90-talet. Klassiska pilotglasögon som både barn och vuxna hade på sig, kanske för att det inte fanns lika stort utbud av bågar som idag. Rolands pilotglasögon hade en tendens att vara ganska så flottiga och smutsiga. Roland var närsynt, vilket innebar att hans flaskbottnar till glas hade en gigantisk förstoringsförmåga så Rolands ögon blev väldigt stora. Om jag inte minns helt fel så hade han en del skjortor med lite större kragar på. Sådana skjortor som man kanske hade snarare på 70-talet än på 80-talet då kragarna var minimala. Över sina skjortor hade han en stickad tröja oftast. En av dessa stickade tröjor pryddes av en panda mitt på magen. Roland var väl inte direkt retad av oss i klassen men däremot de äldre barnen på skolan, de som gick i femman och sexan. Dessa barn var man rädd för när man gick i lågstadiet.
En dag var Roland ledsen på skolgården. Micke, en kille i sexan, som hade rykte om sig att vara stygg, hade sagt något elakt till Roland. Det var då något i mig väcktes till liv. Ett hat så stort så jag inte kunde beskriva det med ord. Jag blev arg, skitarg rent ut sagt. Jag vet inte vart jag fick modet ifrån men jag gick med bestämda steg fram till Micke och gav honom en läxa. En läxa om att han borde bråka med barn i hans egen ålder. Jag förklarade att det är fegt att ge sig på mindre och yngre barn och han borde minsann sluta upp med att ge sig på Roland för han är snäll. Han slutade. Det var underbart.
Undrar vad Roland gör idag? Han flyttade från vår skola under mellanstadiet. Skall se om jag kan hitta honom på fejjan.
Nu lät det som om jag är/var Guds bästa barn. Min syster vet att jag inte är det. Som jag skrivit tidigare skiljer det sex år mellan oss. Det är en ganska stor åldersskillnad om man är 8 år. Emelie, min syster, tyckte det var spännande att hänga med mig och mina kompisar och min mamma tyckte det var jättebra. Jag uppskattade det inte lika mycket. Hon slet ut mina lådor, stökade omkring och gjorde allmän oreda på mitt välstädade och rosa rum. Jag försökte att säga till henne snällt men hon tittade lite på mig, lite så där trotsigt, och fortsatte oftast med det hon absolut inte fick för mig. Jag kunde bli rosenrasande och skrika på henne. Min mamma tyckte oftast att jag var ju äldst så jag borde ta och lugna mig. Det brukade sluta med bråk. Emelie kunde knipas lite nätt och jag kunde slå till Emelie ordentligt i ryggen. Ibland skrattade Emelie åt mig och då blev jag ännu mer arg och kunde slåss igen. Usch, jag mår jättedåligt över detta när jag tänker på det. Somsagt, tänk er en 8-åring versus en 2-åring. Jag borde lyssnat på mamma, jag var ju faktiskt äldst. Förlåt förlåt förlåt Emelie för att jag har slagit dig när du var liten. Nu kan jag börja gråta för att jag varit stygg mot dig, du är ju så liiiten.
Barn är inte alltid snälla, tyvärr. Mobbning, slagsmål, krig och hat gör mig fruktansvärt illa berörd. Kommer ni ihåg de korta filmsnuttarna i en antimobbingkampanj som sändes för några år sedan? Denna gjorde mig så ledsen och rörd. Sen är ju låten "Amazing it seems" med Granada fantastiskt vacker. http://www.youtube.com/watch?v=5aZkk2iUY2k
Förlåt Emsling att jag slagit dig!
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar