Vilse

Jag växte upp i ett klassiskt svenskt 70-talsområde på en liten ort i Skåne. Ett sådant område där alla husen ser likadana ut. Fyra valmöjligheter fanns dock avseende modell på huset. Enplans, 1,5-plans (i två utföranden) samt någon modernare variant av bygge som i folkmun kallades för giraffstall. Husen var byggda i gult tegel och vid nock var det träpanel i antingen röd, mörkgrön, orange eller brun kulör. Inga valmöjligheter. Jag kommer ihåg att en granne gick emot grannsamverkan vid någon tidpunkt (eller vad den där gruppen nu hette) och målade träpanelen i någon annan färg än vad som fanns på övriga hus. Det blev ramaskri på området. "Hur kann hann va? Jävvla fasoner de där, måla om huset utan att kolla först. Ser ju ente redigt klokt ut för fan. Nu e de ju ente enhetligt längre. Nää, ja e rädd att detta kommer att tappa karaktär detta området om alla ska gå omkring och göra som man själv vill" (skånsk accent). Åren gick och den där ledningen har nog bytts ut för idag när jag kommer hem till mina föräldrar så ser området inte likadant ut som förr. Träpanelerna har bytt färg i diverse färger, en del har tvåfärgat, en del har byggt ut osv.

Eftersom alla husen såg likadana ut, var det svårt att hitta på området som nyinflyttad. Jag brukade ta min mörkrosa treväxlade Crescentcykel och cykla omkring. Ibland satte jag in bitar av kartong med en klädnypa i hjulet för att det smattrade så härligt. För varje dag sträckte jag mig längre och längre ut på okänd mark. Det tog ett par månader sen hittade jag till både Lilla Lekan och Stora Lekan. Det är här ett av mina stygghetsminnen dyker upp. Min kompis Hanna kom och hälsade på vid ett tillfälle. Hanna var två år yngre än jag och vi hade lekt varje dag, i princip, hos både dagmamma och på området där jag tidigare bott. Nu kom hon och hälsade på mig i mitt nya hood. Jag var väl sisådär sju år (och Hanna fem) då jag ville visa henne området och Stora Lekan, som för övrigt var "the shit", som jag antar att dagens kids skulle uttrycka sig. Vi cyklade omkring och Hanna säger att hon tyckte att allt såg likadant ut. På något sätt blev jag arg på hennes kommentar och valde att öka farten, ja jag cyklade som f-n och cyklade ifrån henne. Jag hörde hur Hanna ropade "Väääänta" på mig, men jag ignorerade henne totalt. Varför vet jag inte. När jag kom hem fick jag jättedåligt samvete över vad jag gjort så jag cyklade tillbaka samma väg och hittade en gråtandes Hanna som kände sig vilsen. Ibland undrar jag om det är bland annat denna händelse som gjort att jag inte vill flytta tillbaka till ett liknande område, där alla husen ser likadana ut. Där jag, som husägare, inte har någon bestämmanderätt över hur jag vill att mitt hem och mitt bo skall se ut. Troligtvis har man mer påverkanderätt idag, men dock. Vad vet jag? Jag vet bara att jag fortfarande har dåligt samvete att jag cyklade ifrån Hanna, söta Hanna, den där dagen. Jag är jätteledsen att jag cyklade från dig Hanna, förlåt!