Tragiskt

Hej igen dagboken!

Kom att tänka på en sak. Tänkte på de där "farliga" eleverna på högstadiet. De som skolkade, fick kvarsittning och hängde i rökrutan. För att gå till rökrutan gjorde bara värstingarna. Att röka på riktigt var inte häftigt. Det gick bra att köpa ett litet paket Marlboro Lights men inte att röka alltid. Det var äckligt och ofräscht. Iallafall....dessa elever. Vad hände med dem? På något sätt visste man redan som tonåring att detta kommer inte att sluta bra.

Jag kommer ihåg en tjej som hette Linda. Hon var ett år äldre än jag. Hon var väldigt vacker, lång, smal, hade glansigt brunt hår. Men hon var värsting. Hon rökte och hängde med de andra värstingarna på skolan. Hon var kaxig och man var ganska så rädd för henne. Hon fick kvarsittning ofta. Kvarsittning innebar att man fick sitta kvar efter skolans slut hos en speciallärare som hette Micke. Micke var ganska sträng, men bra. Linda var ofta hos Micke och kaxade. Idag kan jag se att det kanske var en trygghet för henne att få gå till Micke, trots att det var efter skolan. En trygghet som hon troligtvis inte hade hemifrån.

När jag flera år senare pluggade i Lund, jobbade jag extra i min hemstad i en liten ICA-butik. En dag kom polisen dit. Vi hade haft en snattare i butiken. Snattaren var Linda. Hon var skamsen och berättade att hennes barn hade blivit omhändertaget av socialen. Hon var fortfarande mycket vacker. Hade ett vackert ansikte och glansigt brunt hår. Jag tyckte det var jobbigt att se att en tjej som var nästan lika gammal som jag hade det svårt. Tänkte att kanske detta blir ett uppvaknande för henne.

Åren har gått och jag har tänkt en del på henne och även andra värstingar från högstadiet. Tyvärr var inte snatteriet och att åka fast något wake up call för Linda. Jag såg henne för några månader sedan. Hon hängde på stan, på stationen med andra "likasinnade". Hennes ansikte var 20 år äldre. Hon var inte lika vacker längre. Rouget på kinderna var skarpt rosa och låg i veck på hennes innan så vackra hy. Hennes ögon rullade. Hon var hög. Jag kom gående med barnvagn med vår dotter som då var ca 8 månader. Jag fick tillbaka samma skräckkänsla i kroppen som på högstadiet, samma rädsla. Men nu blev jag också ledsen. Jag blev så fruktansvärt tagen. Hon såg ut som stereotypen för, ursäkta uttrycket, tjackhora. Jag mådde dåligt och ville nästan skaka om henne och rädda henne på något sätt. Jag mådde så dåligt efter jag sett henne. Blev ledsen och tyckte så synd om henne. Jag tog upp min dotter och kramade henne hårt. Jag kan inte sluta tänka på Linda och vad hon gör idag. Hur ser hennes dag ut? Vad skall hon göra idag? Livsöden, tragiskt. Varför blev det så för henne?

Kram kram Dagboken