Förlåt

Hej igen!

Jag kom på en sak. En sak som jag skäms över nu när jag nyss skrivit om hur jag tänker på Afrikas barn och att jag är uppväxt med "Tänk på barnen i Afrika".

Vid två tillfällen, när jag var sisådär nio, tio år, har jag kastat mat. Och då menar jag inte kastat mat i soptunnan.

Jag hade en tendens att prata en del kring middagsbordet. Jag pratade och pratade och det brukade sluta med att min mamma, pappa och lillasyster hade ätit färdigt lååångt före mig. Jag fick sitta kvar själv och äta upp. Då brukade maten vara kall. Inte så gott. Jag ville inte äta upp. Min mamma och pappa, som plockade undan disk ansåg att jag skulle äta upp. Jag ville inte. Mina föräldrar som inte ville ge sig sade då att jag inte går ifrån bordet förrän jag har ätit upp. Nähe...

Jag lyssnade på mina föräldrar och löd för det mesta. Jag satt plikttroget kvar vid matbordet. Men jag ville inte äta.

Det var vinter och jag hade väl nyss kommit inomhus och satt mig direkt vid middagsbordet. Jag hade på mig mina rosa eller mintgröna termobyxor. "Du sitter kvar tills du ätit upp". När mamma inte såg tog jag upp den lilla köttbiten som låg kvar på tallriken. Den var indränkt i sås. Kan ha varit kalopps. Jag stoppade den i termobyxfickan. "Såå, nu har jag ätit upp".

Jag sprang till toaletten och spolande ner köttbiten. Fick slänga mina termobyxor i tvättkorgen då den ena fickan var indränkt i sås. "Jag slänger mina termobyxor i tvättkorgen mamma! De är lite smutsiga".

Vid ett annat tillfälle, samma procedur. Jag pratade och pratade vid matbordet. De andra äter klart, jag sitter kvar. "Ät nu upp, du går inte ifrån bordet förrän du har ätit". Jag lyssnade och löd, men tänkte minsann inte äta upp. Bakom mig hade vi en skänk eller ett skåp. Skänken stod på hyfsat höga ben. Så pass höga så att det blev mellanrum mellan botten och golv. Jag slängde in köttbiten under skänken. Där lät jag den ligga. Länge.

Några månader senare, när farmor och farfar hälsade på, fick farmor syn på något brunt och skrynkligt. Köttbiten. "Vad är det där? "Vaddå?", sade jag. Jag tror jag skyllde på vår katt. "Näe, det måste vara katten som släpat dit det, eller kanske kräkt eller något".

Förlåt.