Vi cyklade till strandfesten. Vi hade på oss Levis 501:or, Dr Martens, alldeles för stor stickad tröja och en ryggsäck. Ryggsäcken brukade vara modell Fjällräven Kånken, som vi sparat sedan lågstadiet och plockat fram igen, eller skinnryggsäck i naturfärg. Det var inne. Min ryggsäck var köpt på Gran Canaria. Den luktade kamel. Det gjorde inget för den var sjukt snygg. Den hängde ganska långt ner på ryggen. Ryggsäcken innehöll en och annan öl, cider eller en flaska med blandad sprit. Ibland ett litet paket Marlboro Lights.
Strandfesterna var årets höjdpunkt (förutom när skolkatalogen kom ut). På dessa fester vandrade man fram och tillbaka på en liten gång ner till stranden, och tillbaka igen. Hela kvällen. Ibland hittade man kompisar som satt nere vid havet och spelade "Die Mauer" på gitarr. Man letade efter vänner från grannskolorna. Man letade efter de killar man spanat in i skolkatalogen. Det förekom mycket hångel i buskarna.
Jag träffade Lars och hans två vänner vid en av bänkarna sidan om gången ner till stranden. Vi började att prata. Han kom från en ort i Dalarna och hade utpräglad dalmål. Han var bland det snyggaste jag sett i sin blåvitrandiga Boomerang skjorta, sina Levis jeans och gympaskor. Han hade blont hår. Han hade page och mittbena. Han spelade fotboll och skulle gå på fotbollsgymnasium.
Det dröjde inte länge förrän vi kysstes. Kvällen gick fort. Vi bestämde att vi skulle gå på 15 års discot på onsdagen nästa vecka. Jag kunde knappt bärga mig till nästa vecka.
Väl på discot kunde jag inte koncentrera mig på något annat än att leta upp den där blonda Lars. Vi hittade varandra. Han var lika snygg denna gång i samma blå- och vitrandiga Boomerangskjorta. Vi dansade och hade skoj hela kvällen. Min pappa var vänlig nog att hämta oss och vi skjutsade Lars och hans två kompisar till sommarstugan där de bodde. Vi pratade inte särskilt mycket och jag tänkte inte riktigt på att ta hans telefonnummer eller adress. Jag visste bara hans namn. Väl framme vid stugan där de bodde, hoppade Lars ut ur bilen och sade: "Vi ses väl?" Han stängde dörren om sig och vi åkte vidare hem.
Veckorna gick och jag kärade ner mig totalt i en person som jag träffat två gånger. Jag målade upp scenarior som att jag lätt som en plätt hade kunnat rymma till Dalarna bara jag får vara med Lars. Jag var 14 år. Jag var så kär så att det gjorde ont. Detta var före Internet, Myspace och Facebook. Före man kunde googla fram en person och före man genom en app kunde få fram både personuppgifter, bilder etc. Det var svårt att leka detektiv och leta reda på Lars telefonnummer. Jag var förkrossad med samtidigt kärlekskrank, så kärlekskrank som en fjortis bara kan vara. Jag skrev en dikt och jag skrev dagbok som aldrig förr.
Några månader senare får jag ett vykort. Adresserat till Linda och en ungefärlig adress med massa frågetecken. Fram kom kortet iallafall. Lars var skickligare detektiv än jag. Han hade luskat fram min adress på något sätt, tror det var genom att han pratade med pappa i bilen, vart han jobbade, den dagen han fick skjuts hem från discot. Vi ringde till varandra. Min lillasyster tyckte det var jättespännande när det ringde en kille med knasig dialekt till mig då och då.
Vi hade kontakten ett tag, men jag tröttnade. Jag hittade nya killar med page, på lite närmre håll i stället.
Häromdagen var jag hemma hos mina föräldrar. Jag var på vinden för att leta fram mitt gamla My Little Pony stall åt min dotter. Gissa vad jag hittade?
Min dikt....
VAR ÄR DU?
Jag sitter här och undrar,
var är du?
Är du på en strand med en tjej,
var är du?
Du vet att jag älskar dig,
var är du?
Jag saknar dig,
var är du?
Jag vet att du inte älskar mig, men vill ändå ha dig,
var är du?
Du sa: Vi ses väl, men
var är du?
Linda -93
Undrar vad Lars gör idag, hur han ser ut osv?
